Jag har aldrig kunna springa regelbundet, jag har alltid haft ont. De senaste 4 mån mer ont än vanligt. Jag förstår inte varför jag gör dessa fruktlösa försök till att bli en löpare. Det har aldrig gått och kommer säkerligen heller aldrig att gå. Ge upp!
Nu är jag inte den som ger upp så lätt. Inte nu heller. Det har varit nära förr, många gånger. Det är nära även nu. Jag har träffat och fått behandlingar av de jag tror är några av Stockholms vassaste naprapater, kiropraktorer, ortopeder etc. De är inne på ungefär samma spår, men ingenting har hjälpt. Jag är i samma dåliga skick som för 4 månader sen.
Nu ska jag ge det en sista chans. För den här gången. Jag har några besök inbokade och vi har en plan. Jag har gett mig själv juli månad ut. Sker ingen förbättring då så är det vila och inställda tävlingar som gäller för hela 2016.
Mitt stora problem är egentligen inte löpningen. Drömmar har jag alltid haft om att bli en löpare och kommer säkerligen alltid ha. Problemet är att ingen alternativ träning fungerar särskilt bra. Ingen träning gör mig bättre. Ingen träning gör mig heller direkt sämre. Oavsett vad jag gör, vilar, tränar, skejtar, stakar, springer, eller cyklar, så är skadan oförändrad. Skada o skada, mer värk. Konstant värk som flyttar runt. Värk som växlar från mild diffus till kraftig som nästan frambringar tårar.
Att skadan/värken inte blir värre av träning innebär ju egentligen att jag bara skulle kunna köra på. Det är inget fysiskt som hindrar att jag tränar. Det är värre för huvudet. Det är inte kul att nästan konstant ha ont. I praktiken skulle jag enbart kunna staka och bara satsa på Vasaloppet en sista gång, men då pratar vi 8 mån till och det är absolut inte ett alternativ. Att jag ska gå omkring med denna värk i 8 mån till är uteslutet!
Till sist och det är nästan så att man inte vågar skriva det. Det ironiska i det hela är att min värk kan komma från att jag är föräldraledig. Det som skulle bli min lyxtillvaro med mycket träning med barnvagnen kan i själva verket visa sig bli min idrottsliga mardrömsperiod. En ortoped har varit inne på att problemen med 90 % sannolikhet kommer av att jag bär lilleman betydligt mer nu när jag går hemma än vad jag gjorde tidigare. En snedbelastning som jag inte är van vid. Tänk om det skulle visa sig var rätt!
Träningsmässigt har det sett ut så här:
Nov-mars: knappt 40 tim
April: 25 tim
Maj: 30 tim
Juni: 24 tim
Om ni undrar så är merparten av de senaste 3 mån träning rullskidåkning. En träningsform som jag vid årsskiftet lovade mig själv att inte utföra något mer av. Tyvärr så blir det inte alltid som man har tänkt sig!
