Det började efter AXA 2015 (aug) med en ömmande höger ljumske. Därefter fick jag problem med vänster sätesmuskel (hamstringsfäste?) som höll i sig under nästan hela 2016. Nästan på dagen när den började bli bra så fick jag problem med höger sätesmuskel (hamstringsfäste?).
Under hela denna period har jag haft en förhoppning om att skadorna ska läka (vad annars?). Detta har gjort att jag som vanligt fortsatt att anmäla mig till olika lopp (oftast några tuffa bergslopp som jag drömt om). Dessa lopp har jag gång efter annan fått sätta en DNS på. 2016 försvann samtliga lopp, inkl Veteran VM på skidor i Vuokatti. I år har det varit samma visa. Alla lopp inställda. Fram tills idag så levde faktiskt hoppet om att kunna delta i OCC (under UTMB veckan). Tanken var bara att ta sig runt för att få poäng till ett lopp nästa år. Något mer kan jag inte begära efter att ha rört på benen 1 gång per vecka i sommar.
Tyvärr så valde jag idag att stänga dörren till även denna tävling. Visserligen hade jag kunnat ta mig runt, men frågan är, hade det varit värt det? Är det detta jag vill? Att bara ta mig runt? Att fortsätta att vara skadad? Att varje dag ha ont någonstans i kroppen? Att känna mig helt ur form? Efter 2 år blev nu svaret, NEJ!
Nu får det räcka. Idag sätter jag stopp för att trampa vidare i samma gamla hjulspår. Nu ska jag bli skadefri. Det får ta den tid det tar. I värsta fall så kommer jag aldrig tävla igen. Oavsett hur det blir så är det en sak som är säker, jag kommer aldrig att anmäla mig till ett lopp igen innan jag är skadefri och i bra form!
Avslutningsvis, om någon undrar vad jag har gjort förutom vilat, kört rehab och motionerat några ynka timmar per månad; jag har blivit ruinerad på mängder av behandlingar/utredningar. Jag har träffat sjukgymnaster, ortopeder, ryggspecialister, kiropraktorer, osteopater och naprapater. Jag har tagit ultraljud, magnetröntgen, vanlig röntgen och datortomografi. Inte en gång och inte på ett ställe. Jag har dessutom fått voltaren- och kortisonsprutor samt nervblockader, både i ryggen och i höftleden. Det borde räcka!
Men, för att inte släcka allt hopp för mig själv och min omgivning, så är faktiskt skadan 20% bättre idag än för 3 månader sen. Alltid något. Resten får vi drömma oss tillbaka till...
