lördag 18 augusti 2018

Starkare än någonsin

Johan Myhr har alltid sagt att jag måste ge stakningen en chans. Att jag ska sluta drömma om löpning och sluta kämpa mot naturlagarna. Han tycker jag ska dra fördel av mina styrkor och satsa på det jag har störst chans på. Stakning. Han kanske har rätt?

Sitter och läser några av mina tidigare blogginlägg. Läser att allt strul började i månadsskiftet okt/nov 2015. 2 mån förkylning, inställt veteran-VM i Finland, 1 år med problem med vänster hamstringsfäste och sen 1 år med höger hamstringsfäste. Under denna period tränade/motionerade jag i snitt 2 tim/v. Jag kan intyga att formen rasar fort med denna träningsmängd under så lång tid och speciellt när man inte blir yngre.

Sedan februari har skadorna gradvis blivit bättre och jag har i samma takt kunnat stegra träningen försiktigt. Planen var att vara redo för lite mer strukturerad träning 1 maj och sen kunna belasta mer normalt från 1 juni. Det blev inte riktig som jag tänkt mig. Lite småförkylningar i april avlöstes med en spricka i vänster knä den 29:e april. Så mina 2 första planerade läger (belastningsperioder) blev inställda. 5 dagar i början av maj och 8 dagar i början av juni.

Sedan slutet av juni har det dessbättre nästan gått som på räls. En hård träningsperiod på 10 dagar i början av juli och 10 nya i slutet. Därefter en drygt 2 veckors semesterperiod i augusti med mindre träning, dock bra underhåll med högintensiva pass ungefär varannan dag.

En sak har jag lärt mig under alla år av träning som man (jag själv) tyvärr ofta glömmer bort. Det viktigaste som finns i träning är att perioder med bra träning (belastning) måste följas av återhämtning (lättare träning). Missar man det sistnämnda så uteblir ofta utveckling/framgång. Jag fick kvitto på det i slutet av juli, på min semester i augusti och idag efter 3 hela vilodagar.

I slutet av juli genomförde jag ett 80 km långt stakpass med bara en vilodag efter jag hade väggat sista timmen efter närmare 6 tim rullskidåkning  (fördelat på 2 pass med kort vila, utan nästan något intag av energi). Det hade jag inte klarat av att genomföra utan min första 10 dagars period efterföljt av vila. Under semestern vilade jag i princip varannan dag. Det gjorde att jag för varje ny träningsdag i början blev bara starkare och starkare. I slutet av semestern kände jag att värmen och antalet intensiva pass började sätta sina spår. Då tog jag direkt 3 dagars vila när jag  kom hem för att säkerställa att inte gå över gränsen (även om jag vill och kommer ligga där periodvis).

Idag var planen bara att vara ute o känna på kroppen och ge den lite cirkulation. Jag kände mig fortfarande lite sliten innan. Döm av min förvåning så påmindes jag återigen om vad vila kan göra. Egentligen borde jag inte skriva detta, men jag har aldrig någonsin känt mig så stark i stakningen och träffat så rätt i de få impulser som jag lade in på den dryga timme jag var ute. Det är lätt att ta till överord ibland, men jag har ganska bra koll efter 44 års tävlande och tränande. Jag känner min kropp, jag kan mina rundor, jag vet hur olika rullmotstånd känns i olika backar etc. Jag kan ärligt säga, jag har aldrig känt mig starkare i stakningen.

Nu är det bara att fortsätta förbättra uthålligheten och konditionen, här finns det mer att hämta. Målet är fortfarande att åka som fortast på 10 och 30 km klassiskt på veteran-VM i Beitostölen i mars. Men, oavsett, så kanske Johan Myhr ändå får rätt och ni får se mig på blanka skidor på något seedningslopp, stakandes, snabbare än jag någonsin gjort tidigare:-).



söndag 13 augusti 2017

Uppdatering och stängd dörr.

Nu är det ganska exakt 2 år sedan mina problem började. Det är helt sjukt, jag har varit ur form och skadad i 2 hela år!

Det började efter AXA 2015 (aug) med en ömmande höger ljumske. Därefter fick jag problem med vänster sätesmuskel (hamstringsfäste?) som höll i sig under nästan hela 2016. Nästan på dagen när den började bli bra så fick jag problem med höger sätesmuskel (hamstringsfäste?).

Under hela denna period har jag haft en förhoppning om att skadorna ska läka (vad annars?). Detta har gjort att jag som vanligt fortsatt att anmäla mig till olika lopp (oftast några tuffa bergslopp som jag drömt om). Dessa lopp har jag gång efter annan fått sätta en DNS på. 2016 försvann samtliga lopp, inkl Veteran VM på skidor i Vuokatti. I år har det varit samma visa. Alla lopp inställda. Fram tills idag så levde faktiskt hoppet om att kunna delta i OCC (under UTMB veckan). Tanken var bara att ta sig runt för att få poäng till ett lopp nästa år. Något mer kan jag inte begära efter att ha rört på benen 1 gång per vecka i sommar. 

Tyvärr så valde jag idag att stänga dörren till även denna tävling. Visserligen hade jag kunnat ta mig runt, men frågan är, hade det varit värt det? Är det detta jag vill? Att bara ta mig runt? Att fortsätta att vara skadad? Att varje dag ha ont någonstans i kroppen? Att känna mig helt ur form? Efter 2 år blev nu svaret, NEJ!

Nu får det räcka. Idag sätter jag stopp för att trampa vidare i samma gamla hjulspår. Nu ska jag bli skadefri. Det får ta den tid det tar. I värsta fall så kommer jag aldrig tävla igen. Oavsett hur det blir så är det en sak som är säker, jag kommer aldrig att anmäla mig till ett lopp igen innan jag är skadefri och i bra form!

Avslutningsvis, om någon undrar vad jag har gjort förutom vilat, kört rehab och motionerat några ynka timmar per månad; jag har blivit ruinerad på mängder av behandlingar/utredningar. Jag har träffat sjukgymnaster, ortopeder, ryggspecialister, kiropraktorer, osteopater och naprapater. Jag har tagit ultraljud, magnetröntgen, vanlig röntgen  och datortomografi. Inte en gång och inte på ett ställe. Jag har dessutom fått voltaren- och kortisonsprutor samt nervblockader, både i ryggen och i höftleden. Det borde räcka!

Men, för att inte släcka allt hopp för mig själv och min omgivning, så är faktiskt skadan 20% bättre idag än för 3 månader sen. Alltid något. Resten får vi drömma oss tillbaka till...










lördag 9 juli 2016

Ganska enkel ekvation - om en månad vet vi

Jag har aldrig kunna springa regelbundet, jag har alltid haft ont. De senaste 4 mån mer ont än vanligt. Jag förstår inte varför jag gör dessa fruktlösa försök till att bli en löpare. Det har aldrig gått och kommer säkerligen heller aldrig att gå. Ge upp!

Nu är jag inte den som ger upp så lätt. Inte nu heller. Det har varit nära förr, många gånger. Det är nära även nu. Jag har träffat och fått behandlingar av de jag tror är några av Stockholms vassaste naprapater, kiropraktorer, ortopeder etc. De är inne på ungefär samma spår, men ingenting har hjälpt. Jag är i samma dåliga skick som för 4 månader sen.

Nu ska jag ge det en sista chans. För den här gången. Jag har några besök inbokade och vi har en plan. Jag har gett mig själv juli månad ut. Sker ingen förbättring då så är det vila och inställda tävlingar som gäller för hela 2016.

Mitt stora problem är egentligen inte löpningen. Drömmar har jag alltid haft om att bli en löpare och kommer säkerligen alltid ha. Problemet är att ingen alternativ träning fungerar särskilt bra. Ingen träning gör mig bättre. Ingen träning gör mig heller direkt sämre. Oavsett vad jag gör, vilar, tränar, skejtar, stakar, springer, eller cyklar, så är skadan oförändrad. Skada o skada, mer värk. Konstant värk som flyttar runt. Värk som växlar från mild diffus till kraftig som nästan frambringar tårar.

Att skadan/värken inte blir värre av träning innebär ju egentligen att jag bara skulle kunna köra på. Det är inget fysiskt som hindrar att jag tränar. Det är värre för huvudet. Det är inte kul att nästan konstant ha ont. I praktiken skulle jag enbart kunna staka och bara satsa på Vasaloppet en sista gång, men då pratar vi 8 mån till och det är absolut inte ett alternativ. Att jag ska gå omkring med denna värk i 8 mån till är uteslutet!

Till sist och det är nästan så att man inte vågar skriva det. Det ironiska i det hela är att min värk kan komma från att jag är föräldraledig. Det som skulle bli min lyxtillvaro med mycket träning med barnvagnen kan i själva verket visa sig bli min idrottsliga mardrömsperiod. En ortoped har varit inne på att problemen med 90 % sannolikhet kommer av att jag bär lilleman betydligt mer nu när jag går hemma än vad jag gjorde tidigare. En snedbelastning som jag inte är van vid. Tänk om det skulle visa sig var rätt!

Träningsmässigt har det sett ut så här:

Nov-mars: knappt 40 tim
April: 25 tim
Maj: 30 tim
Juni: 24 tim

Om ni undrar så är merparten av de senaste 3 mån träning rullskidåkning. En träningsform som jag vid årsskiftet lovade mig själv att inte utföra något mer av. Tyvärr så blir det inte alltid som man har tänkt sig!






måndag 28 mars 2016

Panik

Det är sällan jag blir stressad när jag inte kan träna eller när formen är dålig. Jag vet att det ofta vänder. Stressad kanske även är fel ord, jag blir mer frustrerad, less och förbannad.

Går vi tillbaka ett drygt år och ser vad som har hänt fram till i dag så har jag haft min sämsta träningsperiod någonsin. Går vi tillbaka 6 månader så har jag inte varit i form en enda dag och jag har varit mer sjuk än någonsin. Summerar vi ihop träningstiden från 1 november så får jag ihop knappt 40 tim. Nu är jag inte stressad. Nu har jag PANIK! Panik av att aldrig komma i form igen. Panik av att jag har tappat för mycket senaste året. Panik av att inte kunna komma tillbaka.

Så här kan det inte fortsätta. Sjukdom eller inte. Skador eller inte. Kroppen klarar inte av att springa mer än 2-3 pass i veckan. Det räcker inte till något. Inte ens till att hålla vikten över en påskhelg. Dessutom har jag dragit på mig en helt ny skada, egen diagnos säger piriformis syndrom. Egen ordination; 2 veckors löpvila.

Därför ger jag upp nu. Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig cykla mer. Nu finns det inga andra alternativ. Förhoppningsvis ska det kunna bli några timmar framför tv:n och påfyllning i träningsdagboken igen och med det även en större chans att komma tillbaka i god form.





söndag 28 februari 2016

50/50

Jag gråter fortfarande på varje pass. Jag är lika tung som tidigare. Jag är fortfarande i usel form. 16 dagars vila nyligen, med vanlig influensa plus maginfluensa, gjorde inte formen bättre.

En liten ljusning kan vi dock se i allt mörker. Idag sprang jag för första gången milen under 45 min. 20 km med progressiv fart. Sista 10 km hårt. Det är 5 min fortare än vad jag var kapabel till strax efter nyår. Nu är det bara 10 min kvar ner till mitt mål på 35 min. Dessa 10 minuter ska kapas med hälften genom träning och med hälften genom att gå ner i vikt.













Årets löpning
Vecka 1 - 33 km
Vecka 2 - 27.4 km
Vecka 3 - 29 km
Vecka 4 - 26.6 km
Vecka 5 - 41 km
Vecka 6 - 0 km
Vecka 7 - 5.5 km
Vecka 8 - 50 km

lördag 16 januari 2016

Klockan ljuger aldrig

Det spelar ingen roll hur det känns eller vilken puls du tränar med. Oavsett typ av pass, typ av terräng och längd på passet. Det finns bara en sak som avgör om du är i form; farten. Därför finns det inget så avslöjande som klockan. Den ljuger aldrig. Den visar alltid vilken form du är i.

Jag vet inte hur många pass som har känts bra och där jag har trott att jag varit i bra form. Ibland på intervaller, ibland på långpass, ibland i kuperad terräng och ibland i flack terräng. Men nästan alltid så blir jag besviken när jag tittar på klockan. Farten är nästan alltid relativt för låg. Jag hatar det. När känslan är bra och man tror att formen finns där, men verkligheten är något helt annat. Att sanningen är att det oftast går så j... sakta!

Värst är det faktiskt när jag springer. Vet inte hur många hundra gånger som jag nästan har gråtit när jag tittat på klockan. Speciellt alla gånger när jag springer på och det känns lätt och bra, för att sen få ett kvitto på att man är oduglig som löpare...

Just nu är det värre än någonsin, av förklarliga skäl, men ändå.

Här är beviset:
1/1 - Jogg 3 km väg, snitt 6.38 min/km
3/1 - Löp 5 km väg, snitt 6 min/km
5/1 - Löp 10 km väg, snitt 6 min/km
6/1 - Jogg med snowracer, 6 km på 50 min
7/1 - Löp 7.3 km väg, snitt 5.56 min/km, A1 fart, men A2 puls, långsammaste benen i mitt liv
9/1 - Skidor skejt, lufta lungorna, testa skidor o kolla tävling, totalt 30 km
10/1 - Löp 9.6 km väg, snitt 5.47 min/km, A1 fart, men A2 puls
14/1 - Löp 12.35 km väg, snitt 5.27 min/km, A2 fart, löpte på hela passet, testade 1 km på slutet, snitt  4.59 min/km, ok hjärta, men går så j... långsamt

Idag har jag bestämt mig. Jag ska fokusera på något som andra avråder mig att göra. Jag ska kämpa mot naturlagarna (en kropp och ett par fötter som inte är byggda för löpning). Jag ska försöka bli en anständig löpare på ålderns höst. Jag har redan kastat pulsbandet i soporna. Nu ska jag bara mäta km och fart. Jag ska lugnt o metodiskt bygga upp mig och sakta plocka bort min övervikt. Just nu väger jag helt oacceptabla 78 kg.

När detta skrivs så springer jag inte milen under 50 min. Jag springer inte Lidingöloppet under 3 tim. Jag springer inte maran under 4 tim och jag springer inte AXA under 6 tim. Detta säger att jag är i samma löpform som när jag var nio år, NIO ÅR!

Om inte annat så är det en bra utgångspunkt. Det kan inte bli sämre. Om jag skulle vara tvungen att vila ett år nu så skulle jag inte springa långsammare.

Nu blir det till att mäta km och fart, då vet jag med säkerhet hur formen utvecklar sig. Men innan dess, så ska jag ta ett EKG nästa fredag, bara för att säkerställa att allt är som det ska.




torsdag 24 december 2015

Ten and Out

De senaste sju veckorna har varit en kamp, en kamp för att bli frisk och kunna börja träna igen. Det har nästan känts som om jag har varit i en boxningsring och fått ta emot smäll efter smäll och där den sista smällen var så hård att jag själv började tvivla på att jag skulle kunna resa mig upp igen. Det har känts som om domaren fastnat på 9 och inte vill säga de magiska orden. Utan bara väntat och hoppats på att jag skulle resa mig upp. Väntat för att ge mig chansen att vända matchen och till slut stå där som en segrare.

Tyvärr så orkar domaren inte vänta längre. Han har bestämt sig för att säga de magiska orden, Ten and Out. Eller på klarspråk, jag är uträknad!

Det började med ett par sega träningsveckor runt månadsskiftet oktober/november. Det fortsatte med en lättare förkylning och vila den 9:e nov, som sen blev nya återkommande virusinfektioner och ännu mer vila.

Nu har jag vilat helt sen den 9:e nov (förutom tre promenadpass på rullskidor/hiking/skidor i 20% fart). Jag är fortfarande inte frisk. I bästa fall som det känns nu så kan jag vara tillbaka i lätt träning efter nyår.

Efter en sådan här lång sjukfrånvaro (mitt livs längsta tidigare uppehåll utan träning var 13 dagar) så behöver jag minst två veckor med lätt träning för att komma igång och inte riskera någon ny infektion. Sen behöver jag säkert två två veckor för att skruva upp träningen till normalnivå. Då är det en vecka kvar till första distansen på MWC. Vet inte om jag behöver skriva mer för att man ska förstå att det är en omöjlig ekvation för mig att vara i tävlingsform den 6:e feb.

Tråkigt, sorgligt, förjävligt eller vad man nu väljer att använda för ord. Så är det. Bara att gilla läget.

Vad som händer härnäst vet jag inte. Ska bara låta kroppen vila och läka ut. Sen får vi se vad nästa stora mål blir. För något nytt mål lär det bli. Träning utan mål går inte. Om man nu inte vill träna för husbehov och det vill jag inte. Inte just nu. Det får andra göra.

Jag lovar att komma tillbaka, men fram till dess så önskar jag er alla en God Jul och ett Gott Nytt År!