Johan Myhr har alltid sagt att jag måste ge stakningen en chans. Att jag ska sluta drömma om löpning och sluta kämpa mot naturlagarna. Han tycker jag ska dra fördel av mina styrkor och satsa på det jag har störst chans på. Stakning. Han kanske har rätt?
Sitter och läser några av mina tidigare blogginlägg. Läser att allt strul började i månadsskiftet okt/nov 2015. 2 mån förkylning, inställt veteran-VM i Finland, 1 år med problem med vänster hamstringsfäste och sen 1 år med höger hamstringsfäste. Under denna period tränade/motionerade jag i snitt 2 tim/v. Jag kan intyga att formen rasar fort med denna träningsmängd under så lång tid och speciellt när man inte blir yngre.
Sedan februari har skadorna gradvis blivit bättre och jag har i samma takt kunnat stegra träningen försiktigt. Planen var att vara redo för lite mer strukturerad träning 1 maj och sen kunna belasta mer normalt från 1 juni. Det blev inte riktig som jag tänkt mig. Lite småförkylningar i april avlöstes med en spricka i vänster knä den 29:e april. Så mina 2 första planerade läger (belastningsperioder) blev inställda. 5 dagar i början av maj och 8 dagar i början av juni.
Sedan slutet av juni har det dessbättre nästan gått som på räls. En hård träningsperiod på 10 dagar i början av juli och 10 nya i slutet. Därefter en drygt 2 veckors semesterperiod i augusti med mindre träning, dock bra underhåll med högintensiva pass ungefär varannan dag.
En sak har jag lärt mig under alla år av träning som man (jag själv) tyvärr ofta glömmer bort. Det viktigaste som finns i träning är att perioder med bra träning (belastning) måste följas av återhämtning (lättare träning). Missar man det sistnämnda så uteblir ofta utveckling/framgång. Jag fick kvitto på det i slutet av juli, på min semester i augusti och idag efter 3 hela vilodagar.
I slutet av juli genomförde jag ett 80 km långt stakpass med bara en vilodag efter jag hade väggat sista timmen efter närmare 6 tim rullskidåkning (fördelat på 2 pass med kort vila, utan nästan något intag av energi). Det hade jag inte klarat av att genomföra utan min första 10 dagars period efterföljt av vila. Under semestern vilade jag i princip varannan dag. Det gjorde att jag för varje ny träningsdag i början blev bara starkare och starkare. I slutet av semestern kände jag att värmen och antalet intensiva pass började sätta sina spår. Då tog jag direkt 3 dagars vila när jag kom hem för att säkerställa att inte gå över gränsen (även om jag vill och kommer ligga där periodvis).
Idag var planen bara att vara ute o känna på kroppen och ge den lite cirkulation. Jag kände mig fortfarande lite sliten innan. Döm av min förvåning så påmindes jag återigen om vad vila kan göra. Egentligen borde jag inte skriva detta, men jag har aldrig någonsin känt mig så stark i stakningen och träffat så rätt i de få impulser som jag lade in på den dryga timme jag var ute. Det är lätt att ta till överord ibland, men jag har ganska bra koll efter 44 års tävlande och tränande. Jag känner min kropp, jag kan mina rundor, jag vet hur olika rullmotstånd känns i olika backar etc. Jag kan ärligt säga, jag har aldrig känt mig starkare i stakningen.
Nu är det bara att fortsätta förbättra uthålligheten och konditionen, här finns det mer att hämta. Målet är fortfarande att åka som fortast på 10 och 30 km klassiskt på veteran-VM i Beitostölen i mars. Men, oavsett, så kanske Johan Myhr ändå får rätt och ni får se mig på blanka skidor på något seedningslopp, stakandes, snabbare än jag någonsin gjort tidigare:-).