En strimma hopp

Jag är trött på att vara sjuk. Jag är trött på att inte kunna träna och jag är trött på att skriva deppiga inlägg på denna sida. Idag skulle jag återigen kunna skriva ännu ett deppigt inlägg efter fler sjukdagar denna vecka och ett tungt träningspass i går, men det ska jag inte. Jag vägrar.

Igår gjorde jag ett nytt försök att komma igång med träningen. Tidigare i veckan har det inte varit möjligt, förkylningen blev sämre igen efter förra helgen. Det blev 8 turer med stavar uppför Hammarbybacken i mycket lugn takt och mycket lätt jogg nerför. Även om jag rörde kroppen i snigelfart så rusade pulsen uppför. Den var cirka 15 till 20 slag för hög i förhållande till den fart jag höll. Det var ingen rolig känsla.

Idag försökte jag med ett nytt pass och gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag tog mina rullskidor och åkte ut till Ekerö för en liten tur. För knappt 5 veckor sen så var jag övertygad om att jag hade åkt årets sista rullskidpass, men inte.

Jag körde 2 tim i lugn fart med mycket stakning. Passet avslutades med 6 stycken impulser. Först så kändes det bedrövligt, men för varje minut som gick så blev det bara bättre och bättre. Jag ska inte säga att det kändes bra, men det var långt ifrån dåligt och jämfört med förra helgen och gårdagens pass så var det ett stort steg framåt.

Nu finns det en strimma hopp igen. Igår var alla medaljchanser borta på VM. Idag var de tillbaka. Även om de inte är stora så lever de i alla fall.

Trodde jag aldrig

September eller december?