UTMB 2014 Del 2

Efter 1 tim är jag på väg igen.  Klockan är 09.52. Jag mår inte hundra, men det känns mycket bättre och hoppet lever. Det är viktigast, hoppet lever. Min plan är följande, ta mig upp till Refuge Bertone, sen till Refuge Bonatti och sen till Arnuva.  Det börjar med en stigning på 800 höjdmeter på knappt 5 km. Sen vidare i lätt terräng i 12,5 km. Bara ta det lugnt. Försöka få kroppen i dugligt skick. I ett skick som tar mig hela vägen tillbaka till Chamonix. Om jag inte lyckas så är det en sträcka som är hanterbar även om jag skulle bli dålig igen. Här har jag även möjlighet att få skjuts tillbaka om jag inte kan fortsätta.

Soligt,varmt och vacker

Jag når Arnuva efter drygt 4 tim. Det har gått extremt långsamt. Jag har medvetet tagit det lugnt. Jag har fortsatt vait illamående, men jag har fått behålla all dricka. Något fast föda har jag inte vågat stoppa i mig. Det positiva är att illamåendet inte har varit ihållande. Det avtar mer o mer. I Arnuva vågar jag mig på te och lite vitt bröd. Jag får behålla det och krafterna börjar komma tillbaka. Jag är inte pigg, men känner mig så pass bra att det är ett lätt beslut. Jag ska vidare i tävlingen, jag ska kämpa och jag ska i mål.

Efter Arnuva väntar en brant stigning upp till banans högsta topp, Grand Col Ferret 2527 möh. Jag fortsätter i lugn fart och jag fortsätter att ta små klunkar cola på väg upp till toppen. Det är just i denna stigning som självförtroendet börjar komma tillbaka ordentligt. Även om energiintaget är lågt så känner jag mig starkare. Det visar sig också efter toppen. På vägen ner till La Fouly (108 km) så joggar jag sammanhängande några kilometer för första gången på mycket länge. Väl framme så tar jag en paus på 30 min. Jag vill inte förivra mig. Jag har ju bara en tid att passa, maxtiden och den har jag bra distans till nu. Återigen får det bli lite te och vitt bröd. Det fungerar och det är just te och vitt bröd som ger mig den energi jag behöver för ta mig mellan stationerna.

Banans högsta punkt, Grand Col Ferret

När jag lämnar La Fouly så passerar jag ett dygn. Segraren är redan i mål på nytt banrekord. Vad spelar det för roll? Jag kommer också komma i mål. På vägen ner till Champex-Lac (122 km) så är jag säker på det. Det känns bara bättre och bättre och det fantastiska i detta lopp är att jag får avsluta det med att bara bli piggare och piggare. Från Champex är det 45 km kvar, en ny natt väntar med 2700 höjdmeter uppför och 3150 nerför. Det blev en fantastisk natt, förutom ett fall uppe på den sista mycket steniga toppen och en stukad tumme. Under de avslutande 45 km så plockar jag över 400 placeringar. Bl.a. så tappar jag bara 3 min på Anton Krupicka på de sista 8 km utför (950 höjdmeter).

Mycket nöjd till slut

Inte alla som har:-)

UTMB 2014 Del 1

Det är tidig lördag morgon och solen börjar stiga över de vackra alptopparna. Jag sätter mig ner på en stol 2409 möh. Om jag var illa ute före loppet så är det mycket värre nu. Jag har varit igång i 13 tim och kommit drygt 68 km in i loppet. Under de senaste 7 tim har jag varit illamående och under de senaste 5 tim har jag fått upp allt jag försökt stoppa i mig. Jag är helt tom på energi och vätska och jag fryser. Under de kommande 5 km utför så bestämmer jag mig, jag ska bryta UTMB. Mitt livs största idrottsliga utmaning är över. Även om jag har 35 tim kvar till maxtiden och det teoretiskt finns en möjlighet att ta sig runt så räcker inte ens min vilja för att besegra mitt illamående.

Uppgiven

Jag visste att förberedelserna inte varit det bästa. Jag visste att kroppen var helt under isen 5 dagar innan start. Jag var rädd för att knäet skulle ge upp. Av någon anledning så hade jag glömt bort mina tidigare problem under samtliga långlopp i löpning, att magen givit upp efter 5-6 tim.

Starten av UTMB var satt till 17.30 på fredagen. 45 min innan start började det duggregna. 5 min innan så öppnades himlen. Mig gjorde det inget. Jag var säker på att andra skulle lida mer om det dåliga vädret skulle hålla i sig. Jag öppnade lugnt. Redan efter 10 min kände jag att kroppen var 100 procent frisk. Inga tecken på infektion som helgen innan. Det gav mig ett självförtroende. Nu skulle jag i alla fall kunna plåga mig hårt. Tyvärr kände jag av en viss ömhet i knäet, men lyckligtvis så försvann ömheten efter drygt 3 tim. Ännu mer självförtroende. Jag kom fram till Les Contamines efter 4.15 tim. Jag fyllde på med energi och vätska för natten i min ryggsäck. Jag fick en ny torr tröja och jag bytte även till ett par nya lättare skor. Allt var i sin ordning. Jag var fräsch och hade skött mitt vätske- och energiintag. Det var med stor glädje och stort självförtroende jag gav mig ut i natten.

Efter Les Contamines bar det iväg uppför i drygt 13 km. Jag fortsatte i mitt lugna tempo, vilket innebar jogg på platten och utför och lugn vandring uppför. Jag struntade fullständigt i vilket tempo de hade runt omkring mig. Mitt fokus var på att ha låg puls och sköta mitt intag av vätska och energi. Därför var det med stor överraskning som jag kände att något inte stod rätt till med magen. Jag hade undvikit för mycket gels och jag hade druckit mestadels vatten. Jag hade inte underskott av varken vätska eller energi. Strax innan toppen och 1400 nya höjdmeter uppför så vet jag varåt det lutade och vad som väntade mig. På vägen ner till Lex Chapieux så gör jag allt för att illamåendet ska vända. Jag börjar gå utför och dricker bara små klunkar med vatten. När jag når Chapieux så väntar först en slumpmässig kontroll av utrustning innan jag kan sätta mig ner och fundera över min kommande strategi. Klockan är nu strax efter halv två på natten. Regnet har precis upphört, men kroppen börjar nu allt tydligare signalera om dåliga energinivåer. Frågan är enkel, ska jag försöka stoppa  i mig något eller fortsätta med vatten? Vattnet har jag fått behålla (på gränsen) trots illamående, men jag vet att utan energi är jag en slagen man. Jag väljer att prova lite kexchoklad, en tugga. Jag måste försöka få  i mig något. Tyvärr blev det startskottet till nattens helvete med upprepade kräkningar och ett gradvis ställningstagande mot att bryta UTMB.

Det som jag var säker på skulle vara slutsignalen blev istället startskottet. 4 km från Courmayeur (77 km) väntade en lite drickastation. Nu började solen värma ordentligt. Jag satte mig ner för att försöka njuta av utsikten. Jag funderade inte så mycket på hur jag skulle ta mig ner den sista branta stigningen. Det spelade ingen roll. Loppet var över och jag hade hela dagen på mig. 15 min senare promenerar jag vidare. Jag är helt tom i kroppen, både fysiskt och  mentalt. 5 min innan stationen hade jag spytt, det fanns inget kvar. Magen var snustorr. Kroppen hade vägrat ta emot något under hela natten. Munnen var som en öken. Jag var så törstig. Hjärnan sa drick, magen sa nej. Jag drack. Två klunkar avslagen cola. Resultat 7 st kräkningar. Magen vände sig ut och in. Som en riktig magsjuka och nära döden upplevelse, men...

Någonting hände. Något kändes annorlunda. Illamåendet fanns kvar, men jag var inte på gränsen. Efter några minuter tänkte jag, bära eller brista. Jag måste testa för att kunna omvärdera mitt beslut. Jag började jogga några steg, växelvis med gående. Sträckan jag joggade blev längre och längre. Först 20 meter, sen 40, sen 60 osv. Jag tar mig ner till Courmayeur. Jag är fortfarande illa ute, jag mår inte särskilt bra, men jag är lycklig. Jag har  gett mig själv chansen att fortsätta. Jag har 3 tim kvar till maxtiden. Jag bestämmer mig för ett extra långt stopp. Jag byter kläder, skor och tvättar av mina fötter lite. Innan jag ger mig ut igen så får jag i mig 10 st Penne makaroner. Dessa får jag behålla. Hoppet lever. Att ta sig runt UTMB.

4 km kvar till Courmayeur