Ganska enkel ekvation - om en månad vet vi

Jag har aldrig kunna springa regelbundet, jag har alltid haft ont. De senaste 4 mån mer ont än vanligt. Jag förstår inte varför jag gör dessa fruktlösa försök till att bli en löpare. Det har aldrig gått och kommer säkerligen heller aldrig att gå. Ge upp!

Nu är jag inte den som ger upp så lätt. Inte nu heller. Det har varit nära förr, många gånger. Det är nära även nu. Jag har träffat och fått behandlingar av de jag tror är några av Stockholms vassaste naprapater, kiropraktorer, ortopeder etc. De är inne på ungefär samma spår, men ingenting har hjälpt. Jag är i samma dåliga skick som för 4 månader sen.

Nu ska jag ge det en sista chans. För den här gången. Jag har några besök inbokade och vi har en plan. Jag har gett mig själv juli månad ut. Sker ingen förbättring då så är det vila och inställda tävlingar som gäller för hela 2016.

Mitt stora problem är egentligen inte löpningen. Drömmar har jag alltid haft om att bli en löpare och kommer säkerligen alltid ha. Problemet är att ingen alternativ träning fungerar särskilt bra. Ingen träning gör mig bättre. Ingen träning gör mig heller direkt sämre. Oavsett vad jag gör, vilar, tränar, skejtar, stakar, springer, eller cyklar, så är skadan oförändrad. Skada o skada, mer värk. Konstant värk som flyttar runt. Värk som växlar från mild diffus till kraftig som nästan frambringar tårar.

Att skadan/värken inte blir värre av träning innebär ju egentligen att jag bara skulle kunna köra på. Det är inget fysiskt som hindrar att jag tränar. Det är värre för huvudet. Det är inte kul att nästan konstant ha ont. I praktiken skulle jag enbart kunna staka och bara satsa på Vasaloppet en sista gång, men då pratar vi 8 mån till och det är absolut inte ett alternativ. Att jag ska gå omkring med denna värk i 8 mån till är uteslutet!

Till sist och det är nästan så att man inte vågar skriva det. Det ironiska i det hela är att min värk kan komma från att jag är föräldraledig. Det som skulle bli min lyxtillvaro med mycket träning med barnvagnen kan i själva verket visa sig bli min idrottsliga mardrömsperiod. En ortoped har varit inne på att problemen med 90 % sannolikhet kommer av att jag bär lilleman betydligt mer nu när jag går hemma än vad jag gjorde tidigare. En snedbelastning som jag inte är van vid. Tänk om det skulle visa sig var rätt!

Träningsmässigt har det sett ut så här:

Nov-mars: knappt 40 tim
April: 25 tim
Maj: 30 tim
Juni: 24 tim

Om ni undrar så är merparten av de senaste 3 mån träning rullskidåkning. En träningsform som jag vid årsskiftet lovade mig själv att inte utföra något mer av. Tyvärr så blir det inte alltid som man har tänkt sig!

Panik

Det är sällan jag blir stressad när jag inte kan träna eller när formen är dålig. Jag vet att det ofta vänder. Stressad kanske även är fel ord, jag blir mer frustrerad, less och förbannad.

Går vi tillbaka ett drygt år och ser vad som har hänt fram till i dag så har jag haft min sämsta träningsperiod någonsin. Går vi tillbaka 6 månader så har jag inte varit i form en enda dag och jag har varit mer sjuk än någonsin. Summerar vi ihop träningstiden från 1 november så får jag ihop knappt 40 tim. Nu är jag inte stressad. Nu har jag PANIK! Panik av att aldrig komma i form igen. Panik av att jag har tappat för mycket senaste året. Panik av att inte kunna komma tillbaka.

Så här kan det inte fortsätta. Sjukdom eller inte. Skador eller inte. Kroppen klarar inte av att springa mer än 2-3 pass i veckan. Det räcker inte till något. Inte ens till att hålla vikten över en påskhelg. Dessutom har jag dragit på mig en helt ny skada, egen diagnos säger piriformis syndrom. Egen ordination; 2 veckors löpvila.

Därför ger jag upp nu. Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig cykla mer. Nu finns det inga andra alternativ. Förhoppningsvis ska det kunna bli några timmar framför tv:n och påfyllning i träningsdagboken igen och med det även en större chans att komma tillbaka i god form.

50/50

Jag gråter fortfarande på varje pass. Jag är lika tung som tidigare. Jag är fortfarande i usel form. 16 dagars vila nyligen, med vanlig influensa plus maginfluensa, gjorde inte formen bättre.

En liten ljusning kan vi dock se i allt mörker. Idag sprang jag för första gången milen under 45 min. 20 km med progressiv fart. Sista 10 km hårt. Det är 5 min fortare än vad jag var kapabel till strax efter nyår. Nu är det bara 10 min kvar ner till mitt mål på 35 min. Dessa 10 minuter ska kapas med hälften genom träning och med hälften genom att gå ner i vikt.

Årets löpning
Vecka 1 - 33 km
Vecka 2 - 27.4 km
Vecka 3 - 29 km
Vecka 4 - 26.6 km
Vecka 5 - 41 km
Vecka 6 - 0 km
Vecka 7 - 5.5 km
Vecka 8 - 50 km

Klockan ljuger aldrig

Det spelar ingen roll hur det känns eller vilken puls du tränar med. Oavsett typ av pass, typ av terräng och längd på passet. Det finns bara en sak som avgör om du är i form; farten. Därför finns det inget så avslöjande som klockan. Den ljuger aldrig. Den visar alltid vilken form du är i.

Jag vet inte hur många pass som har känts bra och där jag har trott att jag varit i bra form. Ibland på intervaller, ibland på långpass, ibland i kuperad terräng och ibland i flack terräng. Men nästan alltid så blir jag besviken när jag tittar på klockan. Farten är nästan alltid relativt för låg. Jag hatar det. När känslan är bra och man tror att formen finns där, men verkligheten är något helt annat. Att sanningen är att det oftast går så j... sakta!

Värst är det faktiskt när jag springer. Vet inte hur många hundra gånger som jag nästan har gråtit när jag tittat på klockan. Speciellt alla gånger när jag springer på och det känns lätt och bra, för att sen få ett kvitto på att man är oduglig som löpare...

Just nu är det värre än någonsin, av förklarliga skäl, men ändå.

Här är beviset:
1/1 - Jogg 3 km väg, snitt 6.38 min/km
3/1 - Löp 5 km väg, snitt 6 min/km
5/1 - Löp 10 km väg, snitt 6 min/km
6/1 - Jogg med snowracer, 6 km på 50 min
7/1 - Löp 7.3 km väg, snitt 5.56 min/km, A1 fart, men A2 puls, långsammaste benen i mitt liv
9/1 - Skidor skejt, lufta lungorna, testa skidor o kolla tävling, totalt 30 km
10/1 - Löp 9.6 km väg, snitt 5.47 min/km, A1 fart, men A2 puls
14/1 - Löp 12.35 km väg, snitt 5.27 min/km, A2 fart, löpte på hela passet, testade 1 km på slutet, snitt  4.59 min/km, ok hjärta, men går så j... långsamt

Idag har jag bestämt mig. Jag ska fokusera på något som andra avråder mig att göra. Jag ska kämpa mot naturlagarna (en kropp och ett par fötter som inte är byggda för löpning). Jag ska försöka bli en anständig löpare på ålderns höst. Jag har redan kastat pulsbandet i soporna. Nu ska jag bara mäta km och fart. Jag ska lugnt o metodiskt bygga upp mig och sakta plocka bort min övervikt. Just nu väger jag helt oacceptabla 78 kg.

När detta skrivs så springer jag inte milen under 50 min. Jag springer inte Lidingöloppet under 3 tim. Jag springer inte maran under 4 tim och jag springer inte AXA under 6 tim. Detta säger att jag är i samma löpform som när jag var nio år, NIO ÅR!

Om inte annat så är det en bra utgångspunkt. Det kan inte bli sämre. Om jag skulle vara tvungen att vila ett år nu så skulle jag inte springa långsammare.

Nu blir det till att mäta km och fart, då vet jag med säkerhet hur formen utvecklar sig. Men innan dess, så ska jag ta ett EKG nästa fredag, bara för att säkerställa att allt är som det ska.