På ren svenska, vilken jävla kropp man har, alltid ska det vara något som gör ont. Jag har skrivit det förr, det är inte många pass i livet man har sprungit utan att känna något.
Jag är van att känna något och det är inga problem. Många gånger går det att springa ändå, även om man får justera belastningen. Oftast blir det väldigt oregelbundet och inte så tuffa veckor. Jag kan nog räkna livets veckor över 10 mil på en hand. Det är faktiskt så att det inte går åt så många händer för att räkna veckorna över 5 mil heller.
Nu är jag i ett läge där jag inte kan underhålla löpning. Det gör för ont. Efter att jag behandlade foten för 3 veckor sen så har jag tagit det lugnt. Få och korta pass i lugn fart. Foten känns bättre än någonsin, men vad spelar det för roll när man har en kropp som inte verkar vara lämpad för löpning! Helt plötsligt utan förvarning får jag ont i knät. Jag är rädd för att det kan vara löparknä. Symptomen stämmer dock inte till 100 % och ultraljudet visar heller inget i det område som är klassiskt för löparknä. Just nu har jag ingen tydlig diagnos. Jag vet bara att det gör för ont för att jogga. Jävla kropp!
Annars rinner kilona av i bra takt. Jag väger mig varje morgon och jag bokför alla kalorier. Så här har det sett ut:
Fre 7/3- 68.4 kg/352 kcal
Lör - ingen vägning/5549 kcal
Sön - ingen vägning/4071 kcal
Mån - 70.5 kg/236 kcal
Tis - 68.6 kg/436 kcal
Ons - 67.6 kg/487 kcal
Tors - 66.8 kg/385 kcal
Fre - 66.7 kg/561 kcal
Lör 15/3 - 66.4 kg och nu blir det frossa (ätardag)
Klart impad att du är så disciplinerad! Om jag skulle klara av att gå ner i vikt lika bra så skulle jag bli klart lycklig :). En gång gick jag en fjällvandring i 14 dagar i Sarek/Padjelanta med klart för lite mat. Det var rätt bra! Men på den tiden behövde jag mina kilo, och hade inte den otrivselvikten som idag...
SvaraRadera