Det svåra steget

Det spelar ingen roll hur hårt du tränade eller hur stor talang du var eller hur framgångsrik du var som junior. Steget till att skörda samma framgångar som senior har för de flesta varit svårt. Det har ofta tagit många år innan man har vuxit i den nya kostymen.

Chris Jespersen är ett exempel. Årets Tour de Ski tvåa blev 2003 juniorvärldsmästare på 30 km fristil. Under de senaste 11 åren har han kämpat för att etablera sig på en stabil och hög seniornivå. Nu verkar han vara där. Läs lite av hans historia här:

Vintergutten-fra-sommerbygda
Endelig-kan-chris-jespersen-fa-lonn-for-strevet

En annan som kämpar för att etablera sig som senior är Hans Christer Holund. Han blev 2008 juniorvärldsmästare på 10 km klassiskt. Efter några tunga år så visade han förra året, efter bl.a. två segrar i Skandinaviska cupen, att han är på gång. Dock finns det fortfarande arbete kvar att göra. Jag träffade honom och hans far i Piteå i fredags inför helgens Skandinaviska cup-tävlingar. De tog sig tid att berätta om skidval (spannkurvor), om den Norska bredden inom längdskidåkning, att även många i min ålder (H45) tränar "vanvettigt" mycket, vilken hög status Birkebeinerrennet har, att veteran-VM har låg status i åldrar under 50+ och att det först var en chock hur dåliga de var på stakning när de började åka Vasaloppet. 

Tack för en trevlig pratstund och att ni tog er tid!

För egen del har träningen rullat på bra. 17 dagar i rad är jag uppe i nu, mestadels på snö. Inte så långa pass, men ofta i ett högre tempo. Lite testlopp och intervaller har det också blivit. Idag körde jag definitivt säsongens sista rullskidpass. Det blev lite stakintervaller. Bygger de ingen skidtunnel i Stockholm så får vi se om det blir några fler rullskidpass överhuvudtaget...

En elitåkare och En motionär

Riktiga backar i Piteå

Nu blir det soptippen!