Dubbelt så bra, men...

Jag tränar ofta själv. Det passar bäst in med jobb och familj. En del har svårt att träna själva. Svårt att komma ut i dåligt väder, svårt att köra de hårda passen, passen som måste till för att utvecklas. Detta är inget problem för mig. Jag har inga problem med att träna själv eller att motivera mig att köra de hårda passen. Jag till och med gillar det.

Ibland är det dock trevligt med sällskap. Speciellt om man ska ut på långpass eller om man vill testa formen mot någon. I lördags hade jag sällskap med några "stars" från söderförort. Vi var ute på en långtur på stigarna runt Hellasgården. Mestadels lugn fart och inte så kuperat, förutom ett par vändor uppför Hammarbybacken. Verkade bara vara jag som njöt under dessa minuter. Hur som helst, det var ett bra pass. 2.10 tim och 20,7 km.

I söndags var jag i Norrköping. Vaknade upp med tunga och stela ben efter lördagens pass pga att jag körde med lätta tävlingsskor för första gången på länge. Från början såg det ut som om det bara skulle bli ett kort o lugnt återhämtningspass, men viljan segrade över förnuftet. 

Jag lufsade på i samma fart som i lördags runt en av mina favoritrundor vid Ågelsjön. Skillnaden var att passet blev 4,25 tim (effektiv tid) och 42,2 km. Dessutom klättrade jag 1600 höjdmeter (säkert 3-4 ggr så mycket som i lördags). Sammanfattningsvis så kan man säga att söndagens pass blev dubbelt så bra som lördagens pass, självklart ej hänsyn taget till sällskapet.

Tyvärr så straffas jag denna vecka. Vaknade upp igår med en ömhet på insidan av vänster knä. Lokaliserar det som en överansträngning vid Pes anserinus. Onödigt och korkat.