Jag har skejtben. Så måste det vara. Hur förklarar man annars att jag nästan aldrig blir stum eller trött i låren (träning som tävling)? Nu har jag kört 3 pass skejt på rullskidorna och det känns som det alltid har gjort, låren är oberörda! Självklart är det positivt, men det gör mig samtidigt lite frustrerad. Jag borde åka fortare än vad jag gör. Visserligen tränar jag inte så mycket skejt (totalt 5 pass förra året inkl tävlingar), men ändå. Det är aldrig låren som säger ifrån utan alltid något annat. Ibland är det överkroppen, ibland hjärta/lungor, men oftast är det mina fötter (kramp hålfot) eller underben (tidigare kompartmentsyndrom) som begränsar. Innan jag opererade mig så hade jag aldrig i hela mitt liv åkt ett skejtlopp utan kramp i underbenen. Idag åker jag utan smärta på rullskidor och enstaka fall i riktigt kallt nysnöföre. Tyvärr så är det oftast ett annat före.
När jag ändå är inne på skejtben så ska jag ta död på en myt/teori. Många hävdar att cykel är bra för skejt och att cykel är mer grennära för skejt än löpning. Om det vore sant så borde jag ha världens bästa cykelben, men det har jag inte. Snarare tvärtom. Mina cykelben är sämst. Jag blir stum så fort jag passerar 130 i puls. Sen att två av världens bästa skejtare (Elofsson och Dählie) aldrig har cyklat en meter försämrar ju inte min teori.
Sista veckans träning:
Lö - löpning 2.05 tim
Sö - rullskidor stakning 2.25 tim
Må - löpning 1.20 tim (3.5 km/20 min uppv + 15 km tröskel/60 min på bandet)
Ti - rullskidor skejt 1.35 tim
On - rullskidor klassisk 1.40 tim
To - rullskidor skejt 2.05 tim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar