Slutet nära

Alla har en gräns, även jag. En gräns där man inte orkar längre, oavsett hur mycket man vill. Många gånger kan gränsen kännas nära, även om den i verkligheten inte är det. Jag vet. Jag har känt mig nära den gränsen många gånger, men jag har aldrig nått ända fram.

Nu är jag där igen, men är jag framme? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan är lite annorlunda denna gång och att jag aldrig varit så nära att sluta någon gång som nu. Vad har hänt?

Egentligen inte något särskilt mer än ytterligare en påminnelse om att kroppen börjar närma sig slutet för vad den tål. Denna vecka har varit lugn med lite träning så risken för skador borde varit liten. Tyvärr så spelar det tydligen igen roll. I torsdags stod jag på bussen, helt stilla. Helt plötsligt utan att det händer något så får jag ont bakom och utanför vänster fotknöl. Samma ställe som jag hade problem med i vintras. Det bara högg till. Sen dess så har jag haft svårt att gå normalt. Under dagens rullskidpass i klassiskt så försökte jag diagonala och staka med frånskjut, det gjorde riktigt ont.

När man inte behöver göra något för att bli skadad så måste man nog inse att slutet är nära. För om kroppen är så sårbar, hur ska man då kunna orka träna med alla andra krämpor man har?