Om en vecka vet vi

Sedan mitten av december så har jag kunnat träna regelbundet. Jag har tränat med en relativt hög intensitet. Jag har tränat med en periodvis bränd kropp. Jag har chansat. Om en vecka vet vi svaret om chansningen gick hem. Som det känns nu så hade jag inte kunnat gjort så mycket annorlunda. Jag vill ha medalj. Något annat räknas inte.

Idag gjorde jag mitt sista riktiga träningspass. Det fick avsluta fyra dagar med lite tuffare träning (se nedan). Nu väntar bara vila och lugn träning i veckan. Beroende på hur kroppen känns så kan det även bli några kortare drag bara för att hålla skärpan. All nedbrytande träning är bakom mig.

Tors - löpbandet, två st maxtest, 7 min backe + 4 min fart

Fred - löpbandet, ett submaxtest på 16 min + ett maxtest, 4*1000 m/vila 2 min

Lörd - fm: 1.30 tim kuperat i Falun, em: 2 tim stakning i Mora

Sönd - 2 tim kuperat i Falun

Nu kör vi

Idag var det dags igen. Lottning till UTMB. Dubbelt så stor chans jämfört med förra året, men lika nervöst att öppna sidan och söka på sitt namn. Utfallet denna gång blev...

Grattis Magnus, nu kör vi. Nu finns det ingen återvändo. Planen är klar. Eftersom foten troligen inte kommer att hålla för några jättemängder med löpning så finns det bara en väg till lyckat lopp. Att gå ner i vikt. Efter veteran-VM så lägger vi överkroppen på hyllan, då ska musklerna bort!

Nyttig läxa

Som sagt, jag behöver vila och återhämtning, men jag behöver samtidigt åka skidor. Jag behöver fler mil för att hitta en bättre känsla och en bättre teknik. Det behöver inte vara massor utav mil utan mer en kontinuitet. Planen var därför att bara åka lite lugn distans i helgen. I går lördag höll jag mig till planen. Lugn distans i 1.45 tim plus lite test av skidor. Idag sprack den helt. Vet inte vem jag ska skylla på, mig själv eller de två träningsglada stakfantomerna som dök upp i Falun 5 min in i passet? Oavsett så var jag med på deras intervallpass idag. De stakade och jag körde diagonal. Först 20 min tröskel. Blev avhängd även om min puls var betydligt högre än tröskel. Därefter 5 drag på dryga 2 min. Blev avhängd igen, men inte lika mycket.

Sitter nu hemma med ännu tyngre ben än innan helgen. Lärdom: bränn inte en redan bränd kropp!

Utbränd

Jag är helt ur form. Jag är utbränd. Svaret skulle kunna vara enkelt, att jag har tränat för mycket och för hårt, men så är det inte. I år har jag tränat det minsta på 10 år. Orsaken ligger mer i att tiden har hunnit ifatt mig. Jag har nu under tre år levt med allt för lite sömn och allt för näringsfattig kost. Enkelt, den viktiga återhämtningen är för dålig!

Nu blir det ändring. Det går inte att hålla på så här längre. Ska jag fortsätta att vara tävlingsaktiv så är  det skärpning. Jag har en plan (mer om den i feb) och den ska följas!

Två veckor kvar till MWC. Det är bara att hålla tummarna att kroppen kan återhämta sig någorlunda så att jag kan göra några anständiga lopp och slippa gråta mig till sömns efter varje lopp.

Det svåra steget

Det spelar ingen roll hur hårt du tränade eller hur stor talang du var eller hur framgångsrik du var som junior. Steget till att skörda samma framgångar som senior har för de flesta varit svårt. Det har ofta tagit många år innan man har vuxit i den nya kostymen.

Chris Jespersen är ett exempel. Årets Tour de Ski tvåa blev 2003 juniorvärldsmästare på 30 km fristil. Under de senaste 11 åren har han kämpat för att etablera sig på en stabil och hög seniornivå. Nu verkar han vara där. Läs lite av hans historia här:

Vintergutten-fra-sommerbygda
Endelig-kan-chris-jespersen-fa-lonn-for-strevet

En annan som kämpar för att etablera sig som senior är Hans Christer Holund. Han blev 2008 juniorvärldsmästare på 10 km klassiskt. Efter några tunga år så visade han förra året, efter bl.a. två segrar i Skandinaviska cupen, att han är på gång. Dock finns det fortfarande arbete kvar att göra. Jag träffade honom och hans far i Piteå i fredags inför helgens Skandinaviska cup-tävlingar. De tog sig tid att berätta om skidval (spannkurvor), om den Norska bredden inom längdskidåkning, att även många i min ålder (H45) tränar "vanvettigt" mycket, vilken hög status Birkebeinerrennet har, att veteran-VM har låg status i åldrar under 50+ och att det först var en chock hur dåliga de var på stakning när de började åka Vasaloppet. 

Tack för en trevlig pratstund och att ni tog er tid!

För egen del har träningen rullat på bra. 17 dagar i rad är jag uppe i nu, mestadels på snö. Inte så långa pass, men ofta i ett högre tempo. Lite testlopp och intervaller har det också blivit. Idag körde jag definitivt säsongens sista rullskidpass. Det blev lite stakintervaller. Bygger de ingen skidtunnel i Stockholm så får vi se om det blir några fler rullskidpass överhuvudtaget...

En elitåkare och En motionär

Riktiga backar i Piteå

Nu blir det soptippen!