120 mil och 35 tim senare

2 nya poäng, en erfarenhet rikare och jag är nöjd, men låt oss ta det från början.

Fredag lunch gick bilfärden till Nordmarka norr om Oslo där Kristins Runde avgjordes i helgen. Som vanligt rullade det på bra fram till gränsen, inget ont om norrmän, men varför kan de inte göra något åt sina hastighetsbegränsningar? Väl framme klockan nio så var det bara att förbereda utrustningen, ta en kvällsmacka och gå till sängs. Tyvärr så hade byn underhållning just på vårt hotell men klockan elva var lampan släckt och öronpropparna i.

På lördagen vaknade jag med trötta ögon när klockan ringde klockan 04.30. Starten skulle gå klockan 07.00 och inte för att det var särskilt långt att åka dit och inte heller för att det är så mycket att förbereda inför en löptävling, men det är alltid skönt att vara ute i god tid. Ute i god tid fanns det även andra som var, tydligen finns det de som inte gillar vita lakan och mjuka sängar:-) 

Sista förberedelsen inför loppet var att lasta sin påse med saker som man ville ha tillgång till under loppet. Arrangörerna erbjöd två stationer där man själv kunde fylla på med exempelvis dricka eller byta kläder, ingen annan hjälp fick tas utifrån, allt man ville nyttja under loppet skulle bäras med på egen hand. Servicestationerna låg vid 16 respektive 60 km. Jag valde som många andra att starta med så lätt utrustning som möjligt, ca 7 dl vatten i mitt fall. Skorna jag valde att starta med var Adidas Boston, en sko som jag från början inte gillade men som jag ändrat uppfattning om den senaste tiden och efter det här loppet helt plötsligt är en av mina favoriter.

Banan vi skulle springa var 81,3 km lång och hade en total stigning på 1900m enligt tävlingens hemsida och 2300m enligt UTMBs hemsida, jag pratade med arrangörerna om detta och de sa att sanningen nog ligger  någonstans där emellan. Själv tror jag att den högre siffran stämmer bättre, särskilt om jag jämför loppet med Ursviks Ultra tidigare i år, här var det betydligt längre stigningar och i vissa fall även brantare. Underlaget bestod av grusvägar och obanad terräng, framförallt upp till de fem stycken 700 meters topparna som skulle bestigas var det lite tuffare terräng. 

07.00 och starten gick. Min plan var hålla ett lugnt och jämnt tempo, ca 6 km/h, och göra mitt eget lopp, det är den bästa erfarenheten jag har av alla de tävlingar jag varit med i. Jag har heller inte så stor erfarenhet av denna typ av tävling, dessutom hade jag mitt spökande höger lår att ta hänsyn till, viktigast var ju trots allt att ta sig runt och få de 2 poängen. Första milen bestod av grusväg och våt stiglöpning och passerades på ca 55 min, ett behagligt tempo och allt kändes bra, jag gissar att jag hade ett 20-tal löpare framför mig då, de 5 närmaste inom synhåll. 1:a stigningen upp till Ringkollen var inga problem. Tyvärr var inte vädret med oss den första halvan av loppet så jag missade en del av den vackra natur som Nordmarka bjuder på men som jag under sista halvan av loppet fick ta del av. 

Samma väg tillbaka ner och sen någon kilometer fram till 1:a servicestationen som låg efter 16 km. Här fyllde jag på med ca 3 liter vätska i form av vatten och cola och 8 gel (vilket senare skulle visa sig vara fel), nästa stopp var ju inte förrän efter ytterligare 44 km och det kändes som om man ville vara på den säkra sidan. Tanken var att jag även här skulle byta till ett par andra skor med inlägg som jag testat senaste månaden och som har fungerat bra för mina ömtåliga fötter, men eftersom allt kändes så bra så fortsatte jag med mina Adidas som jag startade med. 

3 kg tyngre gick färden vidare med ett ganska lättlöpt parti i 5 km. Det är inte svårt att förstå att vikten har en stor betydelse när det gäller löpning, helt sjukt vad tung man kände sig när man hade fyllt på ryggsäcken med dricka och ändå sprang vi mestadels utför. Vid 21 km började nästa stigning, här passerade jag på 2.02, fortfarande pigg och inga känningar någnstans i kroppen. I sista delen av denna stigning så skulle vi ta oss upp till nästa topp som var Oppkuven. De fem topparna över 700 m som vi skulle passera under dagen låg till så att man gjorde en avstickare från banan upp till dessa och ner igen. Det innebar att man på ett enkelt sätt inte behövde ta med sig ryggsäcken upp. Här blev man återigen påmind om vikten, när jag tog av mig ryggsäcken så kändes som jag flög fram, jag kände mig otroligt stark här och 30 km passerades på nervägen på 2.51. 

Nu bar det iväg utför i ca 5 km ned till banans lägsta punkt. Regnet hade tilltagit och nästan öste ner, men vad gjorde det, här var jag verkligen inne i ett flyt, allt kändes så lätt och jag sprang där i min ensamhet och bara njöt. När nästa stigning började så kom jag ifatt fem löpare som gick i de brantaste och tuffaste partierna. Jag hörde dem prata om att det var viktigt att spara lite på krafterna för att sista delen av banan är riktigt hård. Några av dem hade sprungit tidigare och jag visste mycket väl att vi hade tre toppar till som skulle tas på slutet, men jag höll mig till min plan, att springa i eget tempo och framförallt att försöka springa uppför där vet jag att jag är stark och där har jag tidigare haft minst känning i mitt lår. Resan härifrån fram till nästa servicestation, som var vid 60 km, var varierande uppför och nerför och gick mestadels på grusväg. Jag drack under dessa 25 km ca 3 dl vatten/cola var 5:e km och tog totalt 5 gel. Jag började känna en viss trötthet i benen men än så länge var det lugnt. Jag passerade maran på 4.06 och 60 km på 5.48, men det var nu tävlingen började skulle det visa sig.

Efter sista stoppet så var det 21 km kvar och jag kände mig mycket fräsch. Arrangörerna sa att jag där låg på en 10:e plats. Tanken var att jag skulle springa den sista biten till mål med så lite vikt som möjligt. Jag hade planerat att ta med mig 1 liter dricka och de sista 3 gelen. Tyvärr så blev det inte som jag tänkt mig. När jag skulle packa om ryggsäcken så visade det sig att samtliga gel var uppätna, hade jag räknat så fel? Jag var säker på att jag tagit med mig samtliga under de 44 km mellan stationerna, men i påsen fanns inga kvar. Jag fick helt enkelt ge mig iväg utan. Från sista stoppet gick det sen uppför i ett antal kilometer fram tills det flackade ut en bit innan de sista topparna skulle tas. Här kom jag ifatt en löpare som verkade vara en slagen man, helt tom på energi så gick han mer än han sprang. Vädret hade också blivit bättre och allt var kanon. 

När jag kom fram till början av stigningen upp till 3:e toppen, Helgehaugen, så tog jag av mig ryggsäcken som de flesta före mig hade gjort. Jag sprang lungt den första delen men ju längre in i stigningen jag kom desto brantare blev det och jag gick över till gång. Jag tyckte ändå att jag kunde hålla ganska bra fart även om benen nu började mattas betydligt och energin började ta slut. Toppen nåddes men det var härifrån problemen började på allvar. 

På vägen ner från toppen tog all energi slut och den berömda väggen började närma sig med stormsteg. Av erfarenhet vet jag att hjärnan nu inte får sin energi men att det inte nödvändigtsvis behöver betyda att musklerna är tomma på glykogen. Kunde jag bara få i mig lite socker så skulle jag vara tillbaka i loppet. Räddningen fanns i ryggsäcken i form av en cola. Det stora problemet var dock att den 4:e toppen upp till Lamannshaugen skulle tas sammanhängande med den 3:e vilket innebar att jag inte var nere vid min ryggsäck förrän 4:e toppen var tagen. Resan upp till 4:e toppen blev en kamp, den var inte så brant med ganska lång, hur mycket hjärnan än vill och benen vill, utan energi i huvudet så går det sakta, riktigt sakta. Här rasade det minuter. 

Väl nere vid ryggsäcken och lite påfyllning med cola så kom energin snabbt tillbaka. Även om sista stigningen upp till toppen av Svarttjernshøgda, Oslo-områdets högsta topp, var lång, seg och bitvis både brant och teknisk så gick den bra. Sen var det bara en lätt kilometer till mål. Sista halvmaran gick med en snittfart på 7.41/km. 

Resultatet var inte klart när jag skrev detta men min preliminära placering blev 9:a och tiden 8.28. Jag är totalt sett nöjd med loppet, 2 nya poäng som var målet är tagna och både kroppen och benen känns förvånansvärt bra så här dagen efter. Att jag kastade bort kanske upp till 15 min på de 5 km jag gick mig tom må så vara, jag lärde mig något av det i alla fall. Du kan aldrig ta med dig för många gel när du är ute och springer långt! (eller titta i din väska lite bättre, för när jag kom hem och packade upp så låg det 3 gel i ett sidofack i den väska som fanns ute på banan:-)

Detta var en trevlig tävling som jag verkligen kan rekommendera. Jag återkommer säkert nästa år.

//Magnus