Verkligheten är något annat. Del 1

Alla har vi drömmar, det kan vara en eller det kan vara flera, det kan vara något vi har berättat eller något vi valt att behålla för oss själva. Gemensamt för våra drömmar är att vi vill uppfylla dem. Sannolikheten att vi når dem har många gånger ett samband med vilka mål vi sätter och hur hårt vi strävar efter målet.

Jag har i hela mitt liv älskat backar, ända sen jag var liten pojke har jag sökt upp backar och tränat i dem. Oavsett var jag har bott så har jag sökt upp den mest kuperade terrängen. Dels för att få ett stort utbyte i träningen men samtidigt för att det gett mig det bästa kvittot på min fysiska form. Tyvärr så har terrängen inte alltid varit den tuffaste där jag bott och det är kanske därför jag under så lång tid drömt att få utmana backarna i alperna?

För att nå min dröm så har jag satt upp ett mål, att springa UTMB 2013. Vägen dit går via ett antal kvalificeringslopp (delmål). Ett av dem, mitt tredje och kanske det viktigaste gick i helgen i Verbier. Det var samtidigt det första loppet i alperna och således gick en liten dröm i uppfyllelse. Jag skulle få uppleva den vackra naturen och testa mina gränser. Jag visste att jag var i bra form, jag hade förberett mig på rätt sätt, jag hade satt upp mål för tävlingen och jag längtade dit, men vad gör man när verkligheten inte motsvarar drömmen och där nästan allt går fel?

04.55 och 5 min kvar till start, allt känns bra. Speakern håller stämningen på topp bland alla förväntansfulla löpare och åskådare, detta skall bli något minnesvärt känner jag. Står ganska långt fram även om jag bestämt mig för att ta det lugnt och som vanligt springa i mitt eget tempo. Av någon anledning kan jag inte undvika att titta och tänka som Tom Cruise i Top Gun filmen och frågar mig själv vem som är bäst? Står bredvid en Salomonlöpare som ser snabb ut, jag knackar honom på ryggen och frågar artigt om han är en av favoriterna, ja svarar han. Han är iklädd ett tunt linne och verkar bara ha med sig den obligatoriska utrustningen precis som jag, till skillnad mot några andra som jag ser ha med sig ryggsäckar som om de skulle vara borta flera dagar, måste bli tungt. 

05.00 och starten går. Det rullar på ganska bra den första kilometern som är lättlöpt och det verkar inte bara vara eliten som har bråttom in i första backen. Jag hör många omkring mig som flåsar som om de sprang ett 5 km lopp, hur ska detta gå? Jag behåller mitt lugn och joggar på in och uppför början av första backen. Snabbt blir det brantare och jag och många omkring mig övergår till att gå. Första stiginingen upp till Pierre Avoi är 7 km lång och 950 höjdmeter. Det är betydligt brantare än vad jag trodde och mina vader känns som om de brinner, de är inte vana att vandra i så brant terräng. Eliten springer också mycket fort uppför, de är redan på toppen när jag passerar ut ur en skogsdunge. När jag väl når toppen så blir jag snabbt påmind om att det inte bara kommer vara uppförslöpning som kommer ta på krafterna, även nerförslöpningen är något annat än vad jag är van vid. Verkligheten verkar redan här vara en annan.

Uppför

Nerför

Efter toppen bar det nerför i nästan 20 km och en fallhöjd på 2000 m, förutom en liten stigning på 200 höjdmeter halvvägs ner. De stumma vaderna blev bra direkt när vi vände ner, men låren verkade inte vara bra för dagen, klart man blev orolig när man bara var ett par timmar in i loppet. Som tur var piggnade de till och när jag nådde Sembrancher efter knappt 27 km så var allt toppen. Kroppen kändes bra och jag hade både druckit och ätit bra fram till nu, jag bara njöt av att få vara här.

På väg ner till Sembrancher

Från banans lägsta punkt (720 möh ) kom nu den andra tuffa stigningen. 800 höjdmeter skulle tas på drygt 7 km upp till Champex. Terrängen var varierande och jag höll mig till min plan, gick där det var brant och joggade där jag kunde. Nu var även solen uppe ordentligt och värmde på ganska bra. Jag passerade flera löpare på vägen och några av de jag haft följe med försvann sakta bakåt, jag kände mig stark. När jag nästan var på toppen så passerade jag en löpare som redan verkade ha gått in i väggen, tyckte nästan lite synd om honom, helt ovetande vad som skulle hända mig själv senare. 

Fin terräng upp till Champex

Även om jag känt mig stark hittills så kände jag att det inte var lika lätt att få i sig energi på den här stationen och jag började även känna mig lite olustig i magen. Jag tog några extra minuter vila här och hoppades på att det var tillfälligt. 

Nästa station var La Fouly. Det var också den station som vi från start hade fått skicka en egen påse med förnödenheter (kläder, mat etc.) En sträcka på 15 km som till en början gick nerför men som avslutades med en längre och varierande stigning sista biten. Här började jag bli mer orolig. Inte för att jag var särskillt trött men jag fick svårare och svårare att få i mig energi och vätska. Jag bestämde mig därför att gå längre sträckor, även där det var flackare. Trots att jag slagit av på takten så fortsatte jag att komma ifatt några deltagare, men det var mycket som samtidigt snurrade i mitt huvud om den fortsatta resan. 

Utsikt vid La Fouly

På väg från La Fouly

Efter påfyllning i La Fouly så väntade nu en ny tuff utmaning upp till Col de Fenetre som ligger på 2698 möh. På 11 km skulle vi ta 1300 höjdmeter.  Det var på den här sträckan verkligheten skulle komma i fatt mig och drömmen att springa i alperna skulle blekna ordentligt. Fram till 55 km så kände jag ändå att jag hade kontroll på läget även om jag började må allt sämre, men härifrån så tog det bara stopp. Härifrån så började även tidigare passerade deltagare att komma ifatt mig. De flesta frågade hur jag mådde, jag sa bara att jag var väldigt trött. Farten blev lägre och lägre och på slutet av den här stigningen så började jag även ta pauser för att orka fortsätta. Sista hoppet stod nu till stationen vid St Bernard passet. Från toppen var det 3 km dit, mestadels nerför. 

Halvvägs

Tycker nog lite synd om mig

Sista hoppet

Sista hoppet räckte inte till. Ska jag vara riktigt ärligt så hade jag brutit här alla dagar i veckan om det inte varit för de 4 poängen som jag behöver för UTMB. Jag har varit i väggen förr, både på träning och tävling. Jag har haft problem med både vätske- och matintag förr, men jag har aldrig haft sådana problem under så lång tid och jag har aldrig känt mig så maktlös som nu och ändå så var det här bara början på mitt värsta dygn någonsin i mitt idrottsliga liv.