Verkligheten är något annat. Del 2

Efter St Bernard passet så fortsatte min vandring och jag menar verkligen vandring, Hade jag inte tagit ett löpsteg de sista timmarna så skulle det inte bli några fler, det visste jag. Innan det bar utför igen så väntade här en kort och tuff stigning, 275 m på 2,2 km, det kändes som en evighet innan jag var uppe. Ordet evighet skulle senare även få en helt annan betydelse. Väl på toppen så väntade denna skylt och det var verkligen inte en skylt jag ville se, jag hade hoppats få en fin och lätt tur hela vägen ner till nästa station som väntade 12 km längre fram.

Tekniskt och stenigt

Nu fanns det bara en sak att göra, ta det väldigt försiktigt, för någon olycka skulle inte få hända och någon olycka skulle inte få mig att missa mina 4 poäng. Jag hade bestämt mig, jag skulle ta mig i mål! Som tur var, var inte det branta och steninga partiet särskilt långt utan det planade ut redan efter ett par kilometer och blev lite finare obanade stigar som vi är vana med hemma i Sverige. 


Jag nådde Bourg St Pierre efter 76.5 km med ett nödrop. Sista kilometrarna var flacka men det spelade mindre roll. Oavsett hur terrrängen såg ut nu så gick det i samma fart. De få som kom i fatt mig försvann nu ännu snabbare förbi, men det blev färre och färre, det verkade vara fler där ute som var trötta.

Att det var fler som var trötta fick jag bekräftat vid den här stationen. De som passerat mig långt tidigare satt kvar i lugn och ro när jag kom in och fyllde på sina depåer. De gjorde antaligen helt rätt. Jag försökte göra samma men fick bara i mig lite dricka, fast föda var inte att tänka på, jag gjorde ett försök men kände direkt att det var på väg upp.

Väl ute igen så väntade återigen en tuff stigning. 1058 höjdmeter på 11.5 km. Det var en vacker del av
banan och det var fortfarande soligt och varmt. Första halvan gick ok, sen hände det som jag nästat gått och väntat på i flera timmar.

Vacker första halva av stigningen

Strax innan nödläge 

14.20 tim in i loppet och jag hade varit utan energi under lång tid. Kroppen ropade på hjälp. Jag var tvungen att chansa, jag behövde energi för att ta mig hem. Hade flera gel kvar i ryggsäcken. En klunk räckte, sen var det kört. Spydde 7 ggr, nu var jag illa ute.

Som ett mirakel kvicknar jag till så pass att jag kan ta mig vidare. Jag var fortfarande utan energi men mådde mycket bättre. Kunde jag bara undvika illamående så borde jag kunna gå i min lusfart till mål, jag hade fortfarande gott om tid till maxtiden på 31 tim.

15.10 tim in i loppet. Nu fanns det inte energi till lusfart ens en gång. Tvungen  att chansa igen, tog fram en bar den här gången, en tugga räckte, samma reaktion, spydde 4 ggr till, men den här gången med efterföljande frossa. Nu var nödropet inte långt borta.

Har man tur händer faktiskt mirakel flera gånger i livet. Det tog lite längre tid men jag började efter en stund att må bättre igen, tillräckligt för att sakta ta mig uppför till Cbne Mille 2480 möh. Tänkte att tar jag mig bara dit så ska det gå. Därifrån är det 22 km, visserligen med en monsterbacke på slutet, men ändå mestadels utför.

3 backar kvar till Cbne Mille

Lycklig över några skedar te

Lyckan av att få i sig lite varmt te med socker på toppen var total, speciellt eftersom jag fick behålla det och inte började må dåligt. Nu var jag ganska säker på att ta mig hem. 1500 fallmeter väntade på 11 km. De var tuffa, särkillt ett brant parti på mitten, men det var bara att ta det lugnt. Halvvägs ner kom mörkret och pannlampan åkte fram. Några få passerade mig och det var ganska skönt att gå där i mörkret alldeles själv, jag mådde efter omständigheterna helt ok.

Lourtier och 11 km kvar. Sista tuffa utmaningen väntade och vilken utmaning. 1156 höjdmeter på 4.9 km. Kan det vara möjligt tänkte jag i hopp om att de skrivit fel. Lyckades få i mig 4 dl cola innan jag lämnade stationen. På väg mot backen pekade en vandringskylt att det beräknades ta 3.30 tim upp till toppen. Om man vandrar 3.30 tim på på 5 km, vad är det som väntar egentligen?

Backen brantade till direkt, men inte mer än att jag kunde gå med tryckande händer på låren i hygglig fart. Kände även att colan gjorde susen. Efter ett par hundra meter blev det rejält brantare, nu förstod jag att det inte var någon lek längre, siffrorna stämde. Sakta sakta tar jag mig uppför, sväng för sväng. För varje sväng jag tar kommer en ny brant. Försöker att inte titta på klockan men det går inte, jag vill veta hur långt jag har kvar. Det är långt, det känns nästan som att allt står stilla. Evighet har fått en ny innebörd.

Går några svängar i taget, tittar på klockan, 70 m, går lite längre utan att titta, 130 m och så fortsätter det, meter för meter, minut för minut. Har aldrig varit med om något liknande. Halvvägs upp och colaeffekten är slut, kämpar på den sista halvan upp till sista stationen med ett illamående, men upp kommer jag. Räddning var nog att benen fortfarande inte vara helt slutkörda eftersom jag nu gått oavbrutet de sista 13 tim och inte dödat dem med massor av löpning.

La Chaux, sista stationen och knappt 7 km kvar. Jag försöker få i mig lite te igen men lyckas inget vidare. Får springa ut ur tältet för att återigen spy 7 ggr, ingen säger något, kanske ingen som såg? Spelar ingen roll, snart hemma. Sista delen till mål går mest utför, 780 fallmeter. Tar det lugnt, vill bara hem. Ser belysningen i Verbier någon kilometer innan mål och börjar känna glädje för första gången. Hör hejarop bakom mig och lyckas jogga de sista metrarna för att spara en placering, meningslöst, men gör det ändå.

Nöjd över poängen

Missnöjd med prestationen

Några sista ord och en sammanfattning:

• mycket nöjd med poängen
• mycket nöjd att jag tog mig runt
• bästa skorna
• mycket missnöjd med prestationen, kändes som jag gjort rätt i alla förberedelser och var i form och sen blir allt så fel
• har aldrig varit i så dåligt skick under en tävling och under så lång tid
• har aldrig varit så nära att bryta en löptävling
• har aldrig gått så mycket och så sakta, sista 15 tim var gång
• sprang aldrig för fort, var aldrig stum någon gång
• missbedömde troligtvis vätskeintaget, svettades mer än vanligt och den höga höjden, detta påverkade i sin tur matsmältningen, gick för långt över gränsen och det gick inte att vända
• drömmen blev en mardröm
• verkligheten är en annan, behöver förbereda mig mer på vissa saker
• just nu har jag bara en mörk bild över alperna, hoppas det vänder

Geneve flygplats på väg hem efter 3 tim sömn

Tack till alla som stöttat mig och läser min lilla blogg

//Magnus