Ingen time out...

... men väl lite mindre löpning en period. Svaret på MR kom i veckan och den visade egentligen inget som jag inte redan visste. Jag har tidigare i år tittat på foten med hjälp av ultraljud och den visade samma sak som MR, nämligen att jag har en tendinos i vänstra hälsenefästet och ett förtjocknat FTA-ligament. Förutom excentrisk träning för min hälsena så kommer den behandlas med stötvågor. Niklas Norlén är den som kommer att utföra det och jag har fått sådan behandling förr, då för min högra fot. Jag har en stark tilltro till Niklas kunnande, han är en av de bästa inom detta område och jag är övertygad om att foten kommer att bli bra. När det gäller ligamentet så finns det inte så mycket att behandla utan där kommer jag enbart att försöka stärka upp foten med hjälp av en balansplatta.

Den senare skadan kommer troligtvis från en gammal stukning och när jag tänker tillbaka så är jag nästan säker på när det hände, 1987. Det var i december och vi var i Skellefteå på vårt första snöläger. Normalt så tar man det ganska lugnt den första veckan på snö, men för ovanlighetens skull inledde vi lägret med en tävling. En av klubbens åkare hade redan varit på snö några veckor innan vi kom upp och eftersom han skulle tävla så tänkte vi att det vore kul att se hur långt efter man var när man inte hade åkt en meter skidor på snö.

Vi skulle köra 10 km klassiskt. Efter 2 km så var det en ganska brant utförslöpa som svängde kraftigt till höger. Inte så kraftigt så man var tvungen att sladda sig igenom den utan det var spår hela vägen. Någonstans mitt i kurvan så skar dock min vänster skida rakt ut och jag stod på näsan. Det första jag gjorde var att kolla stavarna och de var hela. Jag reste mig upp för att fortsätta och såg då detta:

Bildmontage

Det såg ut som om ena skidspetsen gått av. Jag vände mig om för att se var den låg och fick då se samma bild som ovan fast spegelvänd. Fallet hade varit så kraftigt att skruven på ena bindningen hade gått av. Jag vred tillbaka skidan och fortsatte loppet. När jag hade kommit i mål och fått av mig pjäxan så förstod jag att foten inte var helt 100. För varje minut som gick så tilltog värken bara mer och mer. På kvällen var foten som en ballong och det tog mig sen 3 dagar innan jag kunde få på mig pjäxan igen. Jag är idag övertygad om att det är denna händelse och detta fall som orsakat mitt skadade ligament. 

I träningsväg så blev det idag 2 tim skejt i Ågesta.

Gamla minnen

1975 åkte jag min första skidtävling. 1990 var jag anmäld till mitt första Vasalopp. Tyvärr blev det inställt pga av snöbrist. Samma säsong åkte jag, det jag då trodde skulle bli min sista skidtävling. 2004 gjorde jag dock lite comeback. Inte på någon elitnivå utan mest för skoj skull. Det skedde i Brottbyloppet. Det blev ingen rolig upplevelse. Jag har nog aldrig känt mig i så dålig form. På 15 km klassiskt var jag bland annat hela 10 min efter Anders Zeffer. Jag minns också att jag inte kom i min gamla tävlingsdräkt från 1990 utan jag fick åka i en prasslig och fladdrande löpardress. Efter loppet fick jag höra att det fanns de som trodde att jag aldrig skulle ta mig igenom Vasaloppet som jag var anmäld till. Knappt två månader senare åkte jag mitt första Vasalopp på tiden 4:31:48 och med placering 295. Även då var jag ca 10 min efter Anders Zeffer. Hur var det möjligt att på så kort tid träna upp sig och åka så pass mycket bättre?

Jag vet att jag ställde mig frågan, vad är den enskilt viktigaste faktorn för att prestera i Vasaloppet förutom skidorna? Svaret blev stakning. Jag minns hur vi körde några långa stenhårda stakpass på Lidasjön. Det blev min räddning. Året efter åkte jag Vasaloppet igen och då med min hittills bästa placering, 186. Tiden blev 4:23:49. Även inför detta lopp så körde vi flera långa och stenhårda stakpass på Lidasjön.

Idag var jag för första gången på många år tillbaka på den plats som gett mig fina Vasaloppsminnen och grym stakform. Jag körde 2 tim stakning med 18 st 10 sek impulser inlagda den sista timmen. Formen var mycket god och gårdagens genomkörare kände jag ingenting av. Teorin om underhåll gäller fortfarande:-).

1 pass/vecka

Hur mycket behöver man träna för att det ska ge något? Jag lärde mig i unga år att det krävs 4-5 pass/v för att utveckla en kvalité, men att det bara behövs 1-2 pass/v för att underhålla den. Jag tror att det gäller även idag. 

Jag har under alla år försökt att tänka på det och varje gång jag glömt bort det så har jag blivit påmind om hur mycket tid jag kastat bort i onödan. För om du inte underhåller så känns det nästan som att börja om från noll. Det tar lång tid att komma tillbaka. Så var det i höstas när jag skulle börja använda överkroppen. Jag har aldrig varit så svag och jag kommer aldrig göra samma misstag igen. Så länge det någonstans i bakhuvudet finns en tanke på att åka ett skidlopp i famtiden så kommer jag att underhålla överkroppen även om fokus ligger på löpning eller något annat.

De sista 5 veckorna har jag underhållit överkroppen och jag kommer att fortsätta göra det med stakning 1 pass/v. Jag vet att den inte kommer att utvecklas, men jag vet att jag kommer att bibehålla en ok nivå. Jag vet också att jag kommer att vara förbered för att när som helst öka träningen och då snabbare komma tillbaka till en bra skidform.

Idag har jag varit på ett fantastiskt fint Ågesta och kört ett underhållande stakpass. Det blev 3.30 tim och ca 58 km i lugn fart. Nu behöver inte alla pass se ut så här. Idag blev det lite i längsta laget. Framförallt med tanke på att jag bara hade druckit en kopp te och ett glas juice till frukost och sen bara drack 3 dl saft under passet. Inte konstigt att armarna var lite möra på slutet:-). 

Liten filmsnutt från dagen.

Time Out

Nästa vecka bestämmer jag mig för om jag ska ta Time Out från löpning. Jag har i 2.5 år haft problem med vänster häl. Jag har haft perioder där den har varit nästan ok. Nu är den dock sämre än på länge. Jag har egentligen inte tillräckligt ont för att vila helt, men tillräckligt ont för att nu inse att det inte kommer att hålla hela säsongen. Jag kan springa nästan dagligen. Jag har lärt mig att balansera smärtsignalerna i kroppen. Tyvärr så räcker inte den belastning som hälen nu klarar av för att utveckla mig som löpare och jag kommer definitivt inte att klara av att ta mig igenom de långa tävlingarna senare i år.

Nästa vecka får jag svar på min MR. Jag ska även få behandling för hälen. Vi får se vad röntgen säger och hur jag svarar på behandlingen. Det får avgöra mitt framtida öde som löpare.

Till dess. En annan som tar Time Out. Säkert av helt andra orsaker.

Galet fint

Gick inte att hålla sig. Snön ligger kvar, våren dröjer och Ågesta gör nästan mer än vad man förtjänar. Nypistat idag även om säsongen är över för de flesta i Stockholm (läs Vasaloppet). En eloge igen. Det passade för övrig väldigt bra när mina fötter för dagen visar sig från sin sämsta sida (gamla skador).

Det blev dubbla pass idag. På förmiddagen 2.40 tim (46 km) stakning och på eftermiddagen 1.35 skejt (27 km). En sådan här bra träningsdag har jag inte haft på hela vintern.

Vemodigt

Jag bestämde mig för ett år sen att jag inte skulle åka årets Vasalopp. Jag har under nästan hela året känt att det varit rätt beslut. Bara några få gånger under vintern har tanken slagit mig att jag kanske ändå ska köra. Det är när kroppen har känts bra under någon enstaka tävling och när jag känt att formen varit densamma som förra året. Tyvärr blev jag sjuk i början av februari och då försvann alla Vasaloppstankar. Sen dess har jag bara sett fram emot att sitta i soffan och titta på Vasaloppet och därefter 5-milen på VM.

När jag nu väl sitter här så känns det inte så bra som jag trodde. Jag såg fram emot en supersöndag i soffan, men när jag väl slåg på tv:n så kändes det bara tomt. Jag trodde inte det, men så är det. Nu vill jag vara där. Nästa år ska jag vara där, i mitt livs form!