Salomon 4 Trails Race Report 1

Det man inte har gjort i träning, det får man betala för! Jag har inte tränat utförslöpning. Jag har inte sprungit mina långpass och jag har således inte sprungit några långpass "back to back". Med den uppladdningen så visste jag mina svagheter, vad som väntade och vad jag taktiskt sett måste undvika. Jag lyckades ganska bra, men inte fullt ut. Det hjälpte mig att ta mig runt, men det gjorde ont, bitvis riktigt ont.

Etapp 1 - Garmisch-Partenkirchen (D) - Ehrwald (A) 36,3 km 2410 D+/2113 D-




Planen var enkel. Ta det lugnt, hela vägen. Se varje etapp som ett långpass, Se hela tävlingen som ett hårt 4 dagars läger. Ingen intervallfart. Som mest snudda på tröskel. Noga med vätske- och energiintag, även i slutet på varje etapp. Tänka på morgondagen.

Ställde mig långt bak i startfållan för att inte dras med i rusning. Tog det extremt lugnt uppför de första två topparna. Därefter bar det utför, ca 850 höjdmeter. Kunde släppa på lite trots att det var brant, fötterna kändes bra. Däremot började jag redan känna lite i låren, inget allvarligt, men ändå en signal om att det skulle bli fyra smärtfyllda dagar. Utförslöpningarna tar enormt. Det är framförallt längden som är problemet. Även om du skulle samla höjdmeter utför Hammarbybacken (här i Stockholm) så blir det inte det samma sak. Avsaknand av avbrott nere i Alperna gör att lårmuskeln skadas/bryts ner på ett helt annat sätt.

Efter drygt 17 km och 2.24 tim så bar det iväg uppför igen. Kände mig fortfarande ok, men efter matkontrollen vid ca 23 km så började jag mattas ordentligt. Nu visste jag verkligen vad som väntade mig. Låren var ok, men energin bara försvann. De följande 5 km blev dagens långsammaste. Förvisso var det mycket uppför, men ändå, de gick på 59 min. Härifrån var det bara att överleva. Flera av de som gick om mig i de två sista små backarna kände jag igen efter att jag passerat dem tidigare i loppet. Jag tog mig i mål på 5.37.09 och en 39:e plats i min klass av 170 startande, Master Man. Benen gick att gå på men jag var helt tom i mål och mådde riktigt illa. Satt utmed en husvägg under 1 tim och var på väg att spy flera gånger. Att försöka få i sig energi var omöjligt. Det såg mörkt ut och flera gånger sa jag till mig själv, aldrig mer. Det här var inte roligt.

Väl framme vid hotellet så piggnade jag till. Fick i mig rejält med pasta. Nu var det bara att be till högre makter att träningsvärken i låren inte skulle bli som på flera av förra årets långlopp där jag nästan fick gå baklänges utför trapporna dagen därpå. Nu var de tvungna att fungera några dagar till.

Pigg o glad innan loppet

Fin omgivning

Etapp 2 - Ehrwald (A) - Imst (A) 45,3 km 2723 D+/2940 D-

Den andra etappen var på pappret klart tuffare än den första och det skulle den även visa sig bli. Fler höjdmeter och längre. Den bestod kort o gott av två långa stigningar med efterföljande utförslöpning. Planen var densamma, att bara ta det lugnt. Mentalt delade jag upp loppet i två delar. Jag tänkte att tar jag mig bara till andra matstationen, drygt halvvägs så ska jag ta mig i mål. Benen kändes som jag trott och hoppats, trötta men ändå inte med för mycket träningsvärk. Eftersom jag lyckades ta mig in bland de 50 första i min klass så fick jag stå i startfålla 1. När väl starten gick så vet jag inte vad som flög i mig. Jag tänkte att varför inte, jag går med täten några kilometer för att se hur fort de springer. Det gick lite för fort för mig även om de första kilometrarna har en ledarbil som tar oss ut ur byn och således håller nere farten. Så fort den lämnade oss i första stigningen så försvann alla löpare omkring mig och nya löpare kom i fatt mig när jag slog av på takten.

Jag tar mig upp till dagens första topp som heter Grünsteinscharte på 2272 m. Dit upp hade vi tagit motsvarande 15 Hammarbybackar, 1278 höjdmeter på ca 13 km. Fick med mig några fina bilder och var nöjd. Kände mig pigg när jag började ta mig nerför. Kanske för pigg. Halvvägs ner flackade det ut lite och jag valde att släppa på. Relativt hög fart men med kontrollerad andning. Denna del var kanske den som kändes bäst i hela tävlingen.

När jag väl var nere i botten så var det en kort stigning på endast 50 höjdmeter fram till matkontrollen. Sanningen kom i kapp mig direkt. Jag var inte så pigg som jag trott. Nu hade jag varit ute i 3.35 tim och tagit mig 24,5 km. Jag var inte inne i överlevnadsfas ännu, men det var inte långt borta kände jag. Jag tog god tid på mig vid stationen. Fyllde på ordentligt och fick till och med en cola-flaska av en farbror som kanske såg vartåt det lutade?

Efter stationen bar det brant uppför. Jag gick med mina stavar i ganska bra fart, jag var på tröskeln, nästan över. Jag gick i min ensamhet. Jag tänkte att jag låg bra till. Jag såg ingen framför mig och ingen bakom mig. Jag försökte göra mitt yttersta, på den lilla energi jag hade kvar. Det kändes som om tävlingsdjävulen tog överhand över förståndet. Såg på sträcktiderna senare att jag låg på 20:e plats här i min klass.

Drygt halvvägs upp planade det ut lite och det var just här som jag kände att min dag var över. Jag hade bränt de få kolhydrater jag hade kvar i kroppen. Att få i sig några nya hade varit svårt. På samma sätt som förra året så klarade inte magen och kroppen att ta in vad som behövdes. Jag mådde inte illa, men jag var helt tom. Jag var på nytt i överlevnadsläge och jag hade knappt 500 höjdmeter kvar till toppen och sen en lång och för låren hård utförslöpning på 1426 höjdmeter (ca 17 Hammarbybackar utför i sträck).

Att vara tom på energi är hårt. Att veta hur långt det är kvar är hårt, men att hela tiden känna sig lurad av kartan är hårdast. För så är det. Du tror du har koll på varje kilometer, höjdmeter och vad som väntar dig framöver, men sedan visar det att du inte alls har det, att verkligheten skiljer sig från din uppfattning. Jag vet inte hur många gånger jag var säker på att detta är sista toppen och det ändå visade sig vara 2-3 st kvar. Jag frågade andra tävlande och de var också säkra, detta är sista toppen. Man jämför även med omgivningen. Det kan inte finnas något högre bakom nästa topp, men man har nästan alltid fel. Så var det nu. När jag trodde att jag var uppe så kom det en ny topp. Jag sprang förbi en ung tysk kille, han var också säker. Han var också trött, kanske tröttare än vad jag var. Vi stannade båda på samma ställe för att ta kort på den fina omgivningen. Han såg nöjd ut över att vara uppe på sista toppen. Jag träffade samma kille 2 toppar senare när jag satt och samlade kraft inför nedturen. Jag gav honom halva min cola, Han såg lycklig ut. Colan blev hans räddning sa han sen när vi återigen möttes i mål.

Som sagt var, jag tog mig till slut de 10 km uppför från stationen och nådde sista toppen efter knappt 6 tim. De 10 km uppför tog mig ca 2,25 tim. Jag var tom, men efter lite vila på toppen och några km ned i backen så började jag piggna till. Låren började ömma på rejält (vilket skulle bli den största utmaningen de sista två dagarna), men energin smög sig tillbaka. Jag tog mig i mål på 7.14.56. Det gav mig en 32:a plats. Jag var inte nöjd med väggningen, men jag var nöjd med att jag ändå höll ihop loppet på slutet och att jag inte tappade mer än 12 placeringar sista halvan av loppet.

Dagens vackraste

Första toppen

Sista biten upp till första toppen

Inte bara stigar utför

Trodde jag var upp där borta

Påfyllnad efter dag 2

TV från loppet 1

TV från loppet 2

Missa inte bild 29