Tävlingens lättaste etapp. Lättare på pappret än de övriga ska tilläggas. För det skulle ändå tas drygt 1800 höjdmeter på ca 16,5 km innan vi nådde dagens högsta punkt som var Glanderspitz. Idag skulle jag ta det lugnt. Vare sig benen var pigga eller ej. Aldrig att jag skulle vägga. Det fick inte ske. Så gick min tankar.
Etappen började med 3,5 km svagt utför. Tur var väl det. Benen kändes brutalt tunga och kroppen var helt utan energi. Strax innan stigningen började så kom vi ifatt ett gäng löpare som inte lyckats ta sig över en övergång innan tåget kom. Jag har inte varit med om något liknande, men vad gjorde det. Jag blev bara glad över att få pusta ut lite. Vi stod säkert där i 7-8 min. När väl bommarna öppnades så kändes det som om hela startfältet var samlat igen.
Väl igång igen så kändes det lite bättre och ju närmare toppen vi kom desto piggare blev jag utan att för den skull kunna säga att det kändes bra. Jag genomförde etappen som tänkt och jag tog mig för första gången i mål och kände mig fräsch. Jag borde bara vara nöjd.
Det var jag dock inte. Jag var väldigt tudelad efter denna etapp. Det positiva var att jag kom i mål relativt pigg o fräsch. Det negativa var att jag gjorde tävlingens sämsta resultat. Jag kom i mål som 52:a (jmf 39 och 32). Frågan var om jag tog det för lugnt eller om det kanske inte fanns mer att ge denna dag eller skulle jag kunna dra nytta av denna lugnare etapp under sista dagen?
Etappen började med 3,5 km svagt utför. Tur var väl det. Benen kändes brutalt tunga och kroppen var helt utan energi. Strax innan stigningen började så kom vi ifatt ett gäng löpare som inte lyckats ta sig över en övergång innan tåget kom. Jag har inte varit med om något liknande, men vad gjorde det. Jag blev bara glad över att få pusta ut lite. Vi stod säkert där i 7-8 min. När väl bommarna öppnades så kändes det som om hela startfältet var samlat igen.
Väl igång igen så kändes det lite bättre och ju närmare toppen vi kom desto piggare blev jag utan att för den skull kunna säga att det kändes bra. Jag genomförde etappen som tänkt och jag tog mig för första gången i mål och kände mig fräsch. Jag borde bara vara nöjd.
Det var jag dock inte. Jag var väldigt tudelad efter denna etapp. Det positiva var att jag kom i mål relativt pigg o fräsch. Det negativa var att jag gjorde tävlingens sämsta resultat. Jag kom i mål som 52:a (jmf 39 och 32). Frågan var om jag tog det för lugnt eller om det kanske inte fanns mer att ge denna dag eller skulle jag kunna dra nytta av denna lugnare etapp under sista dagen?
 |
| Extra kvällsmål efter middagen |
Etapp 4 - Landeck (A) - Samnaun (CH) 47,0 km 2844 D+/1820 D-
Sista etappen var den hårdaste. Inte nog med det. Pga ett stenras i den första stigningen så fick de dra om början och banan blev då 2,5 km längre. Precis vad man behövde.
Starten gick och det var ganska lättlöpt i början (förlängningen), nästan som gårdagens etapp. Benen kändes bara marginellt bättre. Det kändes som om det skulle bli en mycket lång och tung dag.
När vi kom till den första stigningen så började samtliga omkring mig gå. Jag kände igen flera av dem sedan tidigare etapper. Bland annat två tjejer som jag har kämpat emot. Vi hade växelvis gått/sprungit om varandra. Jag har oftast varit starkare uppför och de har varit helt överlägsna utför. Nu var det den sista etappen. Jag tänkte att antingen så går jag med dem, för att jag vet att de disponerar loppen bra eller så gör jag ett sista försök för att knäcka dem uppför. Jag gjorde det sista.
Jag fortsatte jogga uppför för att ta mig de 1645 höjdmetrarna (på 13 km) upp till Fisser Joch. En efter en försvann de bakom mig. Jag kände mig helt plötsligt stark. Jag började tänka på vad en kommentator sa om Jörgen Aukland när han vann Marcialonga vintras. "För att vinna denna tävling så måste man vara en dieselmotor". Varje steg jag tog så tänkte jag dieselmotor. Jag nådde toppen efter 2.31 tim och hade då placering 24:a. Hade jag öppnat för hårt eller hade kroppen helt plötsligt börjat anpassa sig till denna typ av belastning?
Under nästan samtliga lopp jag sprungit som varit över 4-5 tim så har jag haft svårt att få i mig tillräckligt med energi. Jag har provat nästan allt. En sak som jag inte provat är en mix av gelégodis (Harribo) och vatten plus några apelsiner och några klunkar cola. Inga gel, inga bars och ingen sportdryck. Allt som har specialtillverkats för idrottsprövningar fick stanna hemma.
Jag joggade sakta de 500 höjdmetrarna utför innan den sista stigningen började 3,5 km senare. Kroppen var fortfarande pigg även om låren ömmade. De ömmande låren hade blivit som ett normaltillstånd. Även om det smärtade ordentligt så kunde man förtränga det mesta av smärtan.
Väl inne i den sista tyngre stigningen så fick jag snabbt igång min dieselmotor. Jag tog höjdmeter efter höjdmeter. Förutom en liten kortare schackningsperiod på ett tiotal minuter halvvägs så blev jag bara piggare och piggare. Om det var kroppen som var pigg eller om det var adrenalinet från att inte ha väggat och att jag inte kände av den höga höjden är svårt att säga. För första gången tyckte jag att det var kul att plåga mig här nere.
Jag nådde den sista matstationen ca 8 km från mål. Jag var plågad men jag hade allt under kontroll. Jag var inte i närheten av väggen. Jag visste att jag skulle klara det och jag visste att detta skulle bli den bästa etappen på hela tävlingen. Det var en grymt skön känsla. Jag tog mig i mål på 6.56.27. Det gav mig en 21:a plats på etappen och en totalplacering som 31:a. Med den sista etappen i tankarna så är jag nöjd med tävlingen som helhet. Hade jag väggat igen så kanske det varit sluttävlat här nere. Nu finns det hopp om fler lopp!
Starten gick och det var ganska lättlöpt i början (förlängningen), nästan som gårdagens etapp. Benen kändes bara marginellt bättre. Det kändes som om det skulle bli en mycket lång och tung dag.
När vi kom till den första stigningen så började samtliga omkring mig gå. Jag kände igen flera av dem sedan tidigare etapper. Bland annat två tjejer som jag har kämpat emot. Vi hade växelvis gått/sprungit om varandra. Jag har oftast varit starkare uppför och de har varit helt överlägsna utför. Nu var det den sista etappen. Jag tänkte att antingen så går jag med dem, för att jag vet att de disponerar loppen bra eller så gör jag ett sista försök för att knäcka dem uppför. Jag gjorde det sista.
Jag fortsatte jogga uppför för att ta mig de 1645 höjdmetrarna (på 13 km) upp till Fisser Joch. En efter en försvann de bakom mig. Jag kände mig helt plötsligt stark. Jag började tänka på vad en kommentator sa om Jörgen Aukland när han vann Marcialonga vintras. "För att vinna denna tävling så måste man vara en dieselmotor". Varje steg jag tog så tänkte jag dieselmotor. Jag nådde toppen efter 2.31 tim och hade då placering 24:a. Hade jag öppnat för hårt eller hade kroppen helt plötsligt börjat anpassa sig till denna typ av belastning?
Under nästan samtliga lopp jag sprungit som varit över 4-5 tim så har jag haft svårt att få i mig tillräckligt med energi. Jag har provat nästan allt. En sak som jag inte provat är en mix av gelégodis (Harribo) och vatten plus några apelsiner och några klunkar cola. Inga gel, inga bars och ingen sportdryck. Allt som har specialtillverkats för idrottsprövningar fick stanna hemma.
Jag joggade sakta de 500 höjdmetrarna utför innan den sista stigningen började 3,5 km senare. Kroppen var fortfarande pigg även om låren ömmade. De ömmande låren hade blivit som ett normaltillstånd. Även om det smärtade ordentligt så kunde man förtränga det mesta av smärtan.
Väl inne i den sista tyngre stigningen så fick jag snabbt igång min dieselmotor. Jag tog höjdmeter efter höjdmeter. Förutom en liten kortare schackningsperiod på ett tiotal minuter halvvägs så blev jag bara piggare och piggare. Om det var kroppen som var pigg eller om det var adrenalinet från att inte ha väggat och att jag inte kände av den höga höjden är svårt att säga. För första gången tyckte jag att det var kul att plåga mig här nere.
Jag nådde den sista matstationen ca 8 km från mål. Jag var plågad men jag hade allt under kontroll. Jag var inte i närheten av väggen. Jag visste att jag skulle klara det och jag visste att detta skulle bli den bästa etappen på hela tävlingen. Det var en grymt skön känsla. Jag tog mig i mål på 6.56.27. Det gav mig en 21:a plats på etappen och en totalplacering som 31:a. Med den sista etappen i tankarna så är jag nöjd med tävlingen som helhet. Hade jag väggat igen så kanske det varit sluttävlat här nere. Nu finns det hopp om fler lopp!
 |
| Ner från Fisser Joch |
 |
| Halvvägs till sista toppen |
 |
| Snart på tävlingens högsta punkt 2787 m |
 |
| Bästa energin? |
 |
| Segraren totalt, Tofol Castanyer |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar