Never Again...

...som Tomas Ledin och Agnetha Fältskog sjöng 1982 eller fritt översatt "det här är inte min grej"!

Så känns det efter gårdagens lopp, Swiss Alpine Marathon. Lite väntat kanske efter de senaste veckornas belastning av benen, men ändå, det här var inte kul!

Första 30 km är lättlöpta och går mestadels på asfalt med bara en lite mindre stigning efter 10 km. Här gäller det att hålla igen farten för att senare klara de lite tuffare stigningarna. Det var precis vad jag gjorde när det gäller andningen. Jag bara lufsade på och kände mig oberörd. Därefter stiger det 500 m på väg upp till  Bergün som passeras efter 40 km och halvvägs in i loppet. Andningen var fortfarande lätt och allt borde vara perfekt upplagt för att klara resten av loppet på ett bra sätt. Passertiderna på egen klocka såg ut så här:

10 km - 47.43
20 km - 45:08
30 km - 51:28
40 km - 46:38 (3:11.00)
50 km - 1:02 (4:13.26)
55 km - 1:00
60 km - 42:00
65 km - 32:49
70 km - 30:39
75 km - 32:55
79.4 km - 26:50 (7:59.12)

Vad hände? Efter 30 km var låren döda och efter 40 km även vaderna. Jag klarade mig upp till de två högsta topparna med hjälp av hjärta och lungor, de var ok, men sen var det kört. Att ta sig fram på ömmande ben går inte. Ni som har sprungit maraton kanske känner igen er, efter målgång vill man inte sätta ner benen, så kändes det och jag hade 29 km utförslöpning kvar till mål.  Varför blev det så här? Förutom ofullständig återhämtning sen tidigare lopp så tror jag att asfalten gjorde sitt, jag springer nästan aldrig på asfalt och 40 km med mycket asfalt blev för mycket, främst för vaderna. Nu får vi se om det är sluttävlat eller om det bara blir ett litet längre break. Just nu vill jag bara slicka såren!


Så här slutade i alla fall den långa, jobbiga och tråkiga dagen:

Saknar en vecka

Tiden räcker inte till. Benen är inte återhämtade. Tyvärr! Väggningen i Verbier, två tuffa lopp i Italien och tio dagars vandring blev för mycket. Inget att göra någonting åt. Jag får skylla mig lite själv, jag kunde ha haft ett lugnare upplägg inför det här loppet.

Nu är det som det är. Jag kommer att starta, men ta det mer som ett långt och hårt träningspass. Se det som en del i förberedelserna inför septembers stora utmaning TDG.

Vi får hoppas på bra väder, men tyvärr så säger prognosen att det är risk för åskskurar mitt på dagen. Då är jag garanterat inte i mål ännu.

4 grader under noll...

...på toppen av Piz Boo (3.152 m) ropar speakern ut i högtalarna 30 minuter innan start, men vad gör det, det är klarblå himmel och solen börjar värma. Det fina vädret gör också att man kan köra hela banan för första gången på 4 år, vilket känns bra när man ändå är här för att springa Dolomites SkyRace.

Loppet är 22 km långt och går först 10 km uppför med en total stigning på 1750 höjdmeter och sen 12 km nerför till mål. 1750 höjdmeter på 10 km är tufft. Det motsvarar samtliga backar som jag sprang uppför på Urviks Ultran. Skillnaden är att nu ska de tas på 10 km och inte på 75 km och dessutom i sträck. Efter en lättare joggingtur på 50 min igår kväll så kändes benen ganska pigga när jag stod där i startfållan för att springa iväg klockan 8.30.

De första 6 km slingrade sig uppför mestadels i olika slalombackar. Det var brant men inte mer än att man kunde växla mellan jogg och gång. Jag kände mig ganska pigg och planen var att ta mig till toppen så fräsch som möjligt för att sen kunna springa på lite utför. De sista 4 km till toppen var betydligt tuffare. Underlaget övergick från stig/gräs till berg/sten/grus och det brantade till betydligt. Nu var det inte tal om att jogga så mycket utan bara gå kontrollerat utan att dra på sig mjölksyra. Den sista biten till toppen fick man även ta hjälp av några stålvajrar. Jag nådde toppen på 1:50 (6 km/0:50 och sista 4 km/1:00). Äntligen väntade 12 km nerför.

Nu är det inte så att det är som hemma när man springer nerför utan här är verkligheten något helt annat. Det dröjde nästan 8 km innan det blev lite löpbart. Innan dess så handlade det mest om att inte ramla och skada sig. Brant, bergigt och stenigt är inte något man tränat på och även om man skulle vilja göra det så är det nästan omöjligt, den typen av terräng finns inte i Stockholm, kanske inte i hela Sverige?

Att det fanns de som tränat på denna typ av terräng märktes. Tror att jag blev passerad av nästan ett femtiotal personer nerför, men vad gör det? Jag tog mig helskinnad ner och kom i mål på tiden 3:03.43 vilket gav plac 260 av totalt 649 som kom i mål i herrklassen.

Jag är nöjd med loppet och genomförde det som planerat. Hoppas nu bara att jag återhämtar mig till nästa lopp som går på lördag.

1000 speciella meter

De flesta av oss har någon gång sprungit 1000 m och de flesta av oss har säkert även tagit tid på den sträckan. Tiden varierar ofta beroende på formen och vilken kupering vi valt att springa i. Världsrekordet på 1000 m är 2:11.96 och världsrekordet på 3000 m är 7:20.67. Idag har jag tagit mig 2100 m och 1000 höjdmeter (Vertical Kilometer) på 52 minuter och 25 sekunder. Nu är inte jag någon världsrekordlöpare (kanske 3000 m på 11.30), men det säger väl ändå lite om vilket typ av tävling detta är. Av min totala tid så kanske jag sprang i 25 s, resterande 52 min kan vi nästan kalla klättring. I denna typ av tävling så är syreupptagningen ml/(kg*min) den begränsande faktorn, så även för mig. Jag önskade att jag vore lite lättare än mina 76 kg på 173 cm. Man brukar även säga att man heller aldrig är starkare än sin svagaste länk. Idag så kändes både ben och flås ok, men vaderna satte helt stopp för en snabbare tid, det var min svagaste länk idag. Toalt sett så var det ändå en positiv upplevelse. Även om man var riktigt trött så är det en helt annan trötthet än när man går sig tom på energi. När du väl pustat ut på toppen så känner man sig ganska ok. Dessutom kändes det lite speciellt att stå där på startlinjen med giganter som Kilian Jornet.

Ont om tid

Knappt två veckor kvar till Swiss Alpine Marathon och benen känns minst sagt sådär, men vad kan man förvänta sig efter förra helgens urladdning? Har de sista dagarna börjat jogga så smått. 20 min, 30 min och 40 min. Det kommer att ta tid att bli fräsch igen och just den tiden har jag inte. Vi får se hur den närmsta veckan uvecklar sig och om det blir något lopp. Dessutom har jag ju anmält mig till två kortare lopp nästa helg, de är verkligen i farozonen.

Verkligheten är något annat. Del 2

Efter St Bernard passet så fortsatte min vandring och jag menar verkligen vandring, Hade jag inte tagit ett löpsteg de sista timmarna så skulle det inte bli några fler, det visste jag. Innan det bar utför igen så väntade här en kort och tuff stigning, 275 m på 2,2 km, det kändes som en evighet innan jag var uppe. Ordet evighet skulle senare även få en helt annan betydelse. Väl på toppen så väntade denna skylt och det var verkligen inte en skylt jag ville se, jag hade hoppats få en fin och lätt tur hela vägen ner till nästa station som väntade 12 km längre fram.

Tekniskt och stenigt

Nu fanns det bara en sak att göra, ta det väldigt försiktigt, för någon olycka skulle inte få hända och någon olycka skulle inte få mig att missa mina 4 poäng. Jag hade bestämt mig, jag skulle ta mig i mål! Som tur var, var inte det branta och steninga partiet särskilt långt utan det planade ut redan efter ett par kilometer och blev lite finare obanade stigar som vi är vana med hemma i Sverige. 


Jag nådde Bourg St Pierre efter 76.5 km med ett nödrop. Sista kilometrarna var flacka men det spelade mindre roll. Oavsett hur terrrängen såg ut nu så gick det i samma fart. De få som kom i fatt mig försvann nu ännu snabbare förbi, men det blev färre och färre, det verkade vara fler där ute som var trötta.

Att det var fler som var trötta fick jag bekräftat vid den här stationen. De som passerat mig långt tidigare satt kvar i lugn och ro när jag kom in och fyllde på sina depåer. De gjorde antaligen helt rätt. Jag försökte göra samma men fick bara i mig lite dricka, fast föda var inte att tänka på, jag gjorde ett försök men kände direkt att det var på väg upp.

Väl ute igen så väntade återigen en tuff stigning. 1058 höjdmeter på 11.5 km. Det var en vacker del av
banan och det var fortfarande soligt och varmt. Första halvan gick ok, sen hände det som jag nästat gått och väntat på i flera timmar.

Vacker första halva av stigningen

Strax innan nödläge 

14.20 tim in i loppet och jag hade varit utan energi under lång tid. Kroppen ropade på hjälp. Jag var tvungen att chansa, jag behövde energi för att ta mig hem. Hade flera gel kvar i ryggsäcken. En klunk räckte, sen var det kört. Spydde 7 ggr, nu var jag illa ute.

Som ett mirakel kvicknar jag till så pass att jag kan ta mig vidare. Jag var fortfarande utan energi men mådde mycket bättre. Kunde jag bara undvika illamående så borde jag kunna gå i min lusfart till mål, jag hade fortfarande gott om tid till maxtiden på 31 tim.

15.10 tim in i loppet. Nu fanns det inte energi till lusfart ens en gång. Tvungen  att chansa igen, tog fram en bar den här gången, en tugga räckte, samma reaktion, spydde 4 ggr till, men den här gången med efterföljande frossa. Nu var nödropet inte långt borta.

Har man tur händer faktiskt mirakel flera gånger i livet. Det tog lite längre tid men jag började efter en stund att må bättre igen, tillräckligt för att sakta ta mig uppför till Cbne Mille 2480 möh. Tänkte att tar jag mig bara dit så ska det gå. Därifrån är det 22 km, visserligen med en monsterbacke på slutet, men ändå mestadels utför.

3 backar kvar till Cbne Mille

Lycklig över några skedar te

Lyckan av att få i sig lite varmt te med socker på toppen var total, speciellt eftersom jag fick behålla det och inte började må dåligt. Nu var jag ganska säker på att ta mig hem. 1500 fallmeter väntade på 11 km. De var tuffa, särkillt ett brant parti på mitten, men det var bara att ta det lugnt. Halvvägs ner kom mörkret och pannlampan åkte fram. Några få passerade mig och det var ganska skönt att gå där i mörkret alldeles själv, jag mådde efter omständigheterna helt ok.

Lourtier och 11 km kvar. Sista tuffa utmaningen väntade och vilken utmaning. 1156 höjdmeter på 4.9 km. Kan det vara möjligt tänkte jag i hopp om att de skrivit fel. Lyckades få i mig 4 dl cola innan jag lämnade stationen. På väg mot backen pekade en vandringskylt att det beräknades ta 3.30 tim upp till toppen. Om man vandrar 3.30 tim på på 5 km, vad är det som väntar egentligen?

Backen brantade till direkt, men inte mer än att jag kunde gå med tryckande händer på låren i hygglig fart. Kände även att colan gjorde susen. Efter ett par hundra meter blev det rejält brantare, nu förstod jag att det inte var någon lek längre, siffrorna stämde. Sakta sakta tar jag mig uppför, sväng för sväng. För varje sväng jag tar kommer en ny brant. Försöker att inte titta på klockan men det går inte, jag vill veta hur långt jag har kvar. Det är långt, det känns nästan som att allt står stilla. Evighet har fått en ny innebörd.

Går några svängar i taget, tittar på klockan, 70 m, går lite längre utan att titta, 130 m och så fortsätter det, meter för meter, minut för minut. Har aldrig varit med om något liknande. Halvvägs upp och colaeffekten är slut, kämpar på den sista halvan upp till sista stationen med ett illamående, men upp kommer jag. Räddning var nog att benen fortfarande inte vara helt slutkörda eftersom jag nu gått oavbrutet de sista 13 tim och inte dödat dem med massor av löpning.

La Chaux, sista stationen och knappt 7 km kvar. Jag försöker få i mig lite te igen men lyckas inget vidare. Får springa ut ur tältet för att återigen spy 7 ggr, ingen säger något, kanske ingen som såg? Spelar ingen roll, snart hemma. Sista delen till mål går mest utför, 780 fallmeter. Tar det lugnt, vill bara hem. Ser belysningen i Verbier någon kilometer innan mål och börjar känna glädje för första gången. Hör hejarop bakom mig och lyckas jogga de sista metrarna för att spara en placering, meningslöst, men gör det ändå.

Nöjd över poängen

Missnöjd med prestationen

Några sista ord och en sammanfattning:

• mycket nöjd med poängen
• mycket nöjd att jag tog mig runt
• bästa skorna
• mycket missnöjd med prestationen, kändes som jag gjort rätt i alla förberedelser och var i form och sen blir allt så fel
• har aldrig varit i så dåligt skick under en tävling och under så lång tid
• har aldrig varit så nära att bryta en löptävling
• har aldrig gått så mycket och så sakta, sista 15 tim var gång
• sprang aldrig för fort, var aldrig stum någon gång
• missbedömde troligtvis vätskeintaget, svettades mer än vanligt och den höga höjden, detta påverkade i sin tur matsmältningen, gick för långt över gränsen och det gick inte att vända
• drömmen blev en mardröm
• verkligheten är en annan, behöver förbereda mig mer på vissa saker
• just nu har jag bara en mörk bild över alperna, hoppas det vänder

Geneve flygplats på väg hem efter 3 tim sömn

Tack till alla som stöttat mig och läser min lilla blogg

//Magnus

Verkligheten är något annat. Del 1

Alla har vi drömmar, det kan vara en eller det kan vara flera, det kan vara något vi har berättat eller något vi valt att behålla för oss själva. Gemensamt för våra drömmar är att vi vill uppfylla dem. Sannolikheten att vi når dem har många gånger ett samband med vilka mål vi sätter och hur hårt vi strävar efter målet.

Jag har i hela mitt liv älskat backar, ända sen jag var liten pojke har jag sökt upp backar och tränat i dem. Oavsett var jag har bott så har jag sökt upp den mest kuperade terrängen. Dels för att få ett stort utbyte i träningen men samtidigt för att det gett mig det bästa kvittot på min fysiska form. Tyvärr så har terrängen inte alltid varit den tuffaste där jag bott och det är kanske därför jag under så lång tid drömt att få utmana backarna i alperna?

För att nå min dröm så har jag satt upp ett mål, att springa UTMB 2013. Vägen dit går via ett antal kvalificeringslopp (delmål). Ett av dem, mitt tredje och kanske det viktigaste gick i helgen i Verbier. Det var samtidigt det första loppet i alperna och således gick en liten dröm i uppfyllelse. Jag skulle få uppleva den vackra naturen och testa mina gränser. Jag visste att jag var i bra form, jag hade förberett mig på rätt sätt, jag hade satt upp mål för tävlingen och jag längtade dit, men vad gör man när verkligheten inte motsvarar drömmen och där nästan allt går fel?

04.55 och 5 min kvar till start, allt känns bra. Speakern håller stämningen på topp bland alla förväntansfulla löpare och åskådare, detta skall bli något minnesvärt känner jag. Står ganska långt fram även om jag bestämt mig för att ta det lugnt och som vanligt springa i mitt eget tempo. Av någon anledning kan jag inte undvika att titta och tänka som Tom Cruise i Top Gun filmen och frågar mig själv vem som är bäst? Står bredvid en Salomonlöpare som ser snabb ut, jag knackar honom på ryggen och frågar artigt om han är en av favoriterna, ja svarar han. Han är iklädd ett tunt linne och verkar bara ha med sig den obligatoriska utrustningen precis som jag, till skillnad mot några andra som jag ser ha med sig ryggsäckar som om de skulle vara borta flera dagar, måste bli tungt. 

05.00 och starten går. Det rullar på ganska bra den första kilometern som är lättlöpt och det verkar inte bara vara eliten som har bråttom in i första backen. Jag hör många omkring mig som flåsar som om de sprang ett 5 km lopp, hur ska detta gå? Jag behåller mitt lugn och joggar på in och uppför början av första backen. Snabbt blir det brantare och jag och många omkring mig övergår till att gå. Första stiginingen upp till Pierre Avoi är 7 km lång och 950 höjdmeter. Det är betydligt brantare än vad jag trodde och mina vader känns som om de brinner, de är inte vana att vandra i så brant terräng. Eliten springer också mycket fort uppför, de är redan på toppen när jag passerar ut ur en skogsdunge. När jag väl når toppen så blir jag snabbt påmind om att det inte bara kommer vara uppförslöpning som kommer ta på krafterna, även nerförslöpningen är något annat än vad jag är van vid. Verkligheten verkar redan här vara en annan.

Uppför

Nerför

Efter toppen bar det nerför i nästan 20 km och en fallhöjd på 2000 m, förutom en liten stigning på 200 höjdmeter halvvägs ner. De stumma vaderna blev bra direkt när vi vände ner, men låren verkade inte vara bra för dagen, klart man blev orolig när man bara var ett par timmar in i loppet. Som tur var piggnade de till och när jag nådde Sembrancher efter knappt 27 km så var allt toppen. Kroppen kändes bra och jag hade både druckit och ätit bra fram till nu, jag bara njöt av att få vara här.

På väg ner till Sembrancher

Från banans lägsta punkt (720 möh ) kom nu den andra tuffa stigningen. 800 höjdmeter skulle tas på drygt 7 km upp till Champex. Terrängen var varierande och jag höll mig till min plan, gick där det var brant och joggade där jag kunde. Nu var även solen uppe ordentligt och värmde på ganska bra. Jag passerade flera löpare på vägen och några av de jag haft följe med försvann sakta bakåt, jag kände mig stark. När jag nästan var på toppen så passerade jag en löpare som redan verkade ha gått in i väggen, tyckte nästan lite synd om honom, helt ovetande vad som skulle hända mig själv senare. 

Fin terräng upp till Champex

Även om jag känt mig stark hittills så kände jag att det inte var lika lätt att få i sig energi på den här stationen och jag började även känna mig lite olustig i magen. Jag tog några extra minuter vila här och hoppades på att det var tillfälligt. 

Nästa station var La Fouly. Det var också den station som vi från start hade fått skicka en egen påse med förnödenheter (kläder, mat etc.) En sträcka på 15 km som till en början gick nerför men som avslutades med en längre och varierande stigning sista biten. Här började jag bli mer orolig. Inte för att jag var särskillt trött men jag fick svårare och svårare att få i mig energi och vätska. Jag bestämde mig därför att gå längre sträckor, även där det var flackare. Trots att jag slagit av på takten så fortsatte jag att komma ifatt några deltagare, men det var mycket som samtidigt snurrade i mitt huvud om den fortsatta resan. 

Utsikt vid La Fouly

På väg från La Fouly

Efter påfyllning i La Fouly så väntade nu en ny tuff utmaning upp till Col de Fenetre som ligger på 2698 möh. På 11 km skulle vi ta 1300 höjdmeter.  Det var på den här sträckan verkligheten skulle komma i fatt mig och drömmen att springa i alperna skulle blekna ordentligt. Fram till 55 km så kände jag ändå att jag hade kontroll på läget även om jag började må allt sämre, men härifrån så tog det bara stopp. Härifrån så började även tidigare passerade deltagare att komma ifatt mig. De flesta frågade hur jag mådde, jag sa bara att jag var väldigt trött. Farten blev lägre och lägre och på slutet av den här stigningen så började jag även ta pauser för att orka fortsätta. Sista hoppet stod nu till stationen vid St Bernard passet. Från toppen var det 3 km dit, mestadels nerför. 

Halvvägs

Tycker nog lite synd om mig

Sista hoppet

Sista hoppet räckte inte till. Ska jag vara riktigt ärligt så hade jag brutit här alla dagar i veckan om det inte varit för de 4 poängen som jag behöver för UTMB. Jag har varit i väggen förr, både på träning och tävling. Jag har haft problem med både vätske- och matintag förr, men jag har aldrig haft sådana problem under så lång tid och jag har aldrig känt mig så maktlös som nu och ändå så var det här bara början på mitt värsta dygn någonsin i mitt idrottsliga liv.

En chansning

Som gick hem. Jag talar om mina skor. Nu är det ju fler faktorer än så som avgör ett traillopp, mycket fler. Jag valde att springa i de lättaste skorna, La Sportiva Vertical K. Nyinköpta på torsdagen, 2 dagar innan loppet och endast provsprungna i 200 m samma dag. Jag valde dessa för att spara energi, 100 g mindre per fot gör mycket på 110 km i bergen.

Förutom att det nog var de skönaste skor jag någonsin sprungit i (recenssion kommer) så blev de även min räddning, utan dem hade jag aldrig tagit mig runt. Utan den sparade energin så hade det varit god natt på riktigt. Nu blev det nästan så ändå.

Jag har upplevt det tyngsta och värsta dygn i hela mitt liv när det gäller idrottsutövande. Inget är ens i närheten. Ni ska få hela berättelsen senare i veckan, men om ni kikar nedan så får ni kanske en liten hint. Lägg även till att jag fortfarande över ett dygn efter målgång väger 5 kg mindre än innan start.

Passertider (egen klocka)
27.5 km - 3.28 tim
55 km - 7.36 tim
82.5 km - 13.58 tim
110 km - 22.10 tim

Skotest

De säger att löpning är enkelt, ett par skor, ett par byxor och en tröja, men för mig är det i alla fall inte bara ett par skor. Problemen med mina fötter har gjort att jag nästan aldrig är riktigt nöjd. Sista tiden har jag växlat mellan 12 par, allt för att hitta det par som passar mig och mina fötter bäst. Ena veckan så har jag hittat ett favoritpar och veckan därefter så vill jag nästan kasta samma par.

Igår testade jag 4 par skor under det sista passet. 3 av dem föll bort så jag var ganska säker på vilka 2 par jag skulle ta med mig (ett par var redan klara). Som vanligt inför större tävlingar så infann sig en viss osäkerhet. Det blev till att ge sig ut igen för ett nytt test. Eftersom jag hade vila inplanerad bestämde jag mig för att gå till och från backen samt att gå uppför backen. De skor jag testade var följande: Salomon S-Lab 4, Asics Fuji Racer, Adidas Boston och La Sportiva Vertical K.

Resultat med kommentarer (erfarenhet från tidigare löpning finns även med i detta lilla minitest) :
Tyngsta skon: Salomon S-Lab 4
Lättaste skon: La Sportiva Vertical K
Mest stabil: Salomon S-Lab 4
Minst uppbyggd: La Sportiva Vertical K
Hårdaste sulan: Salomon S-Lab 4
Mest flexibel: La Sportiva Vertical K
Bästa skydd: Salomon S-Lab 4
Bäst grepp: La Sportiva Vertical K
Sitter bäst på foten: Adidas Boston
Spar tid uppför: La Sportiva Vertical K
Säkrast utför: Salomon S-Lab 4
Mest allround: Adidas Boston
Bäst egen erfarenhet av: Adidas Boston
Mest beprövad av andra: Salomon S-Lab 4


Som ni ser så är det inget lätt val, inte för mig i alla fall. Ska jag satsa på en sko som jag tränat mycket med och som jag vet många springer med i traillopp eller ska jag ta en oprövad sko som är den lättaste och som jag vet kommer spara mycket energi åt mig eller ska jag ta en sko som tidigare använts i ultralopp och som jag vet fungerar bra för mina fötter? På lördag kl 05.00 vet jag svaret:-). 

Samma upplägg

Sista veckan inför Kristins Runde var lite speciell då jag hade ett krånglande lår att ta hänsyn till, men eftersom det gick bra och formen var god så kör jag samma upplägg den här veckan. Nu är det bara vila och tävling kvar.

Mån - vila
Tis - vila
Ons - 2 tim lugnt
Tors - vila
Fre - vila
Lör - tävling

Lite försmak

På fredag går flyget till Geneve och sen vidare med bil till Verbier där årets tredje löptävling går av stapeln på lördag. Formen känns ok men inte mer. Det kan oftast kännas så när man vilar lite extra, en känsla av osäkerhet brukar alltid infinna sig. Målet är som vanligt att ta sig igenom loppet och få de poäng jag behöver. Detta tredje lopp blir klart det tuffaste. Det är inte bara distansen som är längre, 110 km, utan framförallt så ska det klättras lite mer, totalt 7000 höjdmeter ska tas.

Vid en första anblick så känns det mittersta partiet som det tuffaste, då ska man ta ca 2000 m på ca 33 km löpning, men efter en närmare studie så är jag säker på att den sista stigningen kommer vara den tuffaste. Enligt tabellen så är den stigningen 1126 m och sträckan är 5 km.  

Hoppas att det är så vackert som jag tror det är, då gör det inget om jag får krypa i mål!

Vertical Kilometer

The definition of “Vertical Kilometer” is simple: a thousand meter drop on the shortest distance possible to perform against the clock.

Yves Jeannotat, sports journalist and specialist in athletics

Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt definition, men något åt det hållet verkar ändå stämma när man tittar på de lopp som arrangeras nere i alperna. Exempelsvis så gick en Vertical Kilometer i Chamonix i helgen och vanns av Kilian Jornet på tiden 36.07, detta lopp var 3,5 km långt. 

Jag har de senste åren läst mycket om denna typ av tävling. Det är något i det som har lockat mig men jag vet inte exakt vad. Är det utmaningen, att bara klara av det, eller är det längtan att ta ut sig mer än någonsin eller har jag fått en riktig åldersnoja? Om tre veckor kanske jag har svaret. Idag anmälde jag mig nämligen till Dolomites Vertical Kilometer. Ska bli riktig kul och spännande att köra det loppet och jag hoppas att det samtidigt blir en bra genomkörare inför Swiss Alpine som går veckan efter.

På följande länk kan ni läsa lite mer om denna typ av tävling. Vertical Kilometer

Och ett litet klipp från 2009 på den tävling jag ska köra.

Halvårsbokslut

Igår körde jag det sista hårda passet inför nästa helgs tävling. Det blev en bra dag och samtidigt ett bra slut, både för juni månad och för första halvårets träning. Som vanligt, kan man nästan säga, så begav jag mig till min favoritbacke i Kungsberget. Totalt så forcerades det 1390 höjmeter uppför på ca 3 tim. På kvällen blev det ett lite lugnare pass på 1.35 tim, en bra dag således.

Hittills i år har det tränats följande timmar:

Jan - 42:38
Feb - 49:25
Mars - 26:57
Apr - 37:10
Maj - 44:47
Juni - 44:55

Nedan lite mer om passet.

Favoritbacke: Kungsberget

Favoritåterhämtningsdryck: Stor milkshake jordgubb