onsdag 26 september 2012

Dags för Lidingöloppet och jag vill vara en löpare

Jag vill vara en löpare! Om jag fick välja en helg på året att vara en löpare så skulle jag välja denna. Lidingöloppshelgen. Jag har sprungit Lidingöloppet som ungdom, junior och senior. Förr var jag en löpare, men inte idag. Jag var ingen stjärna, men rätt hygglig, jag var en löpare.

Att vara löpare för mig är att känna sig lätt i kroppen, att ofta vara i form och att kunna springa hyggligt fort på inte alltför mycket träning. Så var det förr, men så är det inte idag. Idag känner jag mig tung, det går sakta och det är sällan jag har känslan av att formen finns där även om jag tränar ganska bra. Idag är jag med andra ord ingen löpare.

Nu har jag förvisso inte haft fokus på att bli en löpare i år även om jag sprungit många tuffa lopp och så länge jag inte känner mig som en löpare så kommer jag heller aldrig att springa Lidingöloppet.

Jag satt och tittade tillbaka på några år där jag kände mig som en löpare. Jag var inte i topp på något av de loppen, men jag minns att jag jag var i form, kände mig lätt och det gick hyggligt fort.

1980 


















1982













1985

































Det som slår mig mest när jag tittar tillbaka är vilken otrolig bredd det var förr. Ett av de mest anmärkningsvärda åren verkar vara 1986. Se och jämför själv hur många som sprang under 2 tim respektive under 2.15 tim:

1986 - 405 st - 1731 st
2009 - 71 st - 369 st
2010 - 62 st - 391 st
2011 - 80 st - 511 st

Jag sprang själv 2009 med en känsla som icke löpare på tiden 2.13.54 och med placering 309. Hade jag sprungit på samma tid 1986 så hade jag kommit på placering 1590. Nästan 1300 personer fler framför mig än 2009.

Jag skulle kunna räkna upp många minnesvärda lopp och prestationer, men jag vill i alla fall nämna två lopp. Det första är från 1985 då skidlegenden Bjarne Andersson som 45-åring sprang runt den långa banan på tiden 1.44.32. Ett av flera mycket svårslagna rekord.











































Det andra är från 1992 då ett gäng skidåkare, som senare skulle bli både VM- och OS-medaljörer, sprang riktigt fort och samtidigt slog vår då kommande maratonstjärna Anders Szalkai. Detta är lopp och prestationer som i alla fall imponerar mycket på mig.



1 kommentar:

  1. Själv har jag aldrig känt mig som en löpare, även om jag kunde springa lite i mitt förra liv. Men det berodde nog lite på den mördande konkurrens du pratar om. Dels var jag ju klasskompis i hela grundskolan med Åke "Biten" Eriksson. (Och vilken svensk vinner 2 Stockholm Maraton idag???) Sen var jag kursare på universitetet med en (lite äldre än mig) som varit med i ungdomslandslaget. Jag tror han sprang LL på 1:46-nånting. Klart man själv la av med att springa...

    SvaraRadera