Tor des Géants slutade i måndags kväll vid det andra depåstoppet i Cogne efter 102 km och 32 tim. Vägen dit hade varit tuff, egentligen inte för tuff för att kunna fortsätta ett tag till, men tillräckligt tuff för att inse att jag inte skulle kunna ta mig hela vägen runt. Det var därför jag hoppade av. Det fanns ingen ork och vilja kvar att plåga sig mer och samtidigt kanske riskera allvarliga skador och en för många veckor framöver sliten kropp.
Vad hade jag egentligen trott? Redan veckan efter jag anmälde mig till detta lopp så insåg jag att det skulle bli tufft att ta sig runt. Jag satt på tunnelbanan och läste en reklamskylt som löd enligt följande: "Skidparadiset Orsa Grönklitt endast 330 km från Stockholm". Bara det fick mig att fundera över vad jag gett mig in på. Att jag dessutom nästan skulle bestiga 3 Mount Everest på vägen gjorde ju inte saken lättare...
Vad hände? Alla förberedelser hade gått bra förutom en lättare halsirritation några dagar innan som var helt borta när jag stod på startlinjen söndag morgon kl 10.00. Vi var två svenskar som skulle ge oss på denna utmaning av totalt ca 650. Jag och Stefan Andreazzoli från Göteborg. Både jag och Stefan hade samma mål, att "bara" ta sig runt. Därför ställde vi oss lite längre bak i startfållan för att vara säkra på att inte dras med i den startrusning som ofta sker i dessa lopp. Det blev också en lugn resa uppför den första stigningen på 1350 höjdmeter och vidare in i loppet. Jag drack och fyllde på med energi enligt plan. Därför blev jag förvånad när jag började må illa redan efter 33 km som jag passerade på ca 8 tim. Jag släppte Stefan där, samtidigt som vi började den sista stigningen innan det första depåstoppet, allt för att försöka hitta tillbaka. Tyvärr så gjorde jag inte det och det blev nu många tuffa timmar med nästan bara vatten som påfyllning. Efter att jag klättrat de 800 höjdmetrarna upp till Col Crosaties så fick att jag återigen sällskap av Stefan. Han stod på toppen och fotade, men efter bara några meter var jag återigen ensam då han fick poblem med staven och valde att stanna till lite. Väl framme vid Valgrisenche och första stoppet efter de sista 1200 höjdmeterna nerför så tog jag 1 tim paus för att byta lite kläder, äta och försöka piggna till.
Klockan var ca 23.00 när jag gav mig iväg ut i mörkret igen. 2 tim senare så hade jag inget val. Jag passerade en station på 2366 m höjd där det gavs möjlighet att stanna till för vila och sömn. Sängarna var till för de som hade mest problem. Jag förklarade min situation och det var inga problem. Jag fick en säng och möjlighet till några timmars sömn. Under första timmen låg jag och frossade. Sen lyckades jag sova 2*15 min, det bara blev mer och mer spring in och ut ur det mörka rummet. Vilan gjorde dock susen. Illamåendet gick nästan över och jag kunde fortsätta resan ut i natten mot den första av de 3 toppar som vi skulle ta oss över innan nästa depåstopp.
Jag fortsatte med vattten och mådde bara bättre och bättre även om energinivån i kroppen var låg. Jag tog mig sakta framåt, meter för meter, ingen löpning utan bara vandring. För varje höjdmeter som togs uppför så skulle samma höjdmeter tas nerför. På den andra etappen klättrade vi 4141 meter. Det var samma höjdmeter nerför som nu gav mig de stora problem och som gjorde att jag senare valde att hoppa av. Det började med en blåsa på vänster häl, sen en blåsa på höger häl och till sist en kraftig smärta på höger fots femte mellanfotsben, som jag även tidigare i år haft problem med. Det var just smärtan i mellanfotsbenet som gjorde att jag tog det avgörande beslutet att hoppa av. Blåsorna hade jag nog kunnat chansa och fortsätta med, men att chansa med det smärtande mellanfotsbenet var inte aktuellt, det var en för stor risk. Tyvärr. I övrigt så var benen fräscha.
Slutligen så vill jag passa på att sända ett stort grattis till Stefan som till slut tog sig runt banan (mer om den historian senare). Jag kan bara säga att han gjorde ett rikigt bragdlopp. Grattis!
Lite bilder:
 |
| Förväntansfull Stefan |
 |
| Förväntansfull Magnus |
 |
| Första stigningen |
 |
| Så långt bra |
 |
| Uppför |
 |
| Och mer uppför |
 |
| Sliter på fötter |
 |
| Mer uppför |
 |
| Mer uppför |
 |
| Trött |
 |
| Sista stigningen innan avhopp |
Jag är så avundsjuk! Vilken supersommar du verkar ha haft! Jag har läst de flesta av inläggen och Verbier loppet är ett lopp jag skulle vilja springa någon gång. Jag sprang maratondistansen av Swiss Alpine i somras och tyckte det var otroligt kul, antar att den långa distansen gör skillnad. Ser fram mot att följa din väg mot UTMB och håller tummarna för dig i lottningen.
SvaraRaderaTack o kul att du följt mina små äventyr. Även om jag själv inte är riktigt nöjd med mina prestationer så har jag upplevt och lärt mig massor. Förhoppningsvis blir det fler och nya lopp.
SvaraRaderaLycka till med dina egna utmaningar.
//Magnus