Salomon 4 Trails Race Report 2

Etapp 3 - : Imst (A) - Landeck (A) 31,1 km 1834 D+/1794 D-

Tävlingens lättaste etapp. Lättare på pappret än de övriga ska tilläggas. För det skulle ändå tas drygt 1800 höjdmeter på ca 16,5 km innan vi nådde dagens högsta punkt som var Glanderspitz. Idag skulle jag ta det lugnt. Vare sig benen var pigga eller ej. Aldrig att jag skulle vägga. Det fick inte ske. Så gick min tankar.

Etappen började med 3,5 km svagt utför. Tur var väl det. Benen kändes brutalt tunga och kroppen var helt utan energi. Strax innan stigningen började så kom vi ifatt ett gäng löpare som inte lyckats ta sig över en övergång innan tåget kom. Jag har inte varit med om något liknande, men vad gjorde det. Jag blev bara glad över att få pusta ut lite. Vi stod säkert där i 7-8 min. När väl bommarna öppnades så kändes det som om hela startfältet var samlat igen.

Väl igång igen så kändes det lite bättre och ju närmare toppen vi kom desto piggare blev jag utan att för den skull kunna säga att det kändes bra. Jag genomförde etappen som tänkt och jag tog mig för första gången i mål och kände mig fräsch. Jag borde bara vara nöjd.

Det var jag dock inte. Jag var väldigt tudelad efter denna etapp. Det positiva var att jag kom i mål relativt pigg o fräsch. Det negativa var att jag gjorde tävlingens sämsta resultat. Jag kom i mål som 52:a (jmf 39 och 32). Frågan var om jag tog det för lugnt eller om det kanske inte fanns mer att ge denna dag eller skulle jag kunna dra nytta av denna lugnare etapp under sista dagen?

Extra kvällsmål efter middagen

Etapp 4 - Landeck (A) - Samnaun (CH) 47,0 km 2844 D+/1820 D-

Sista etappen var den hårdaste. Inte nog med det. Pga ett stenras i den första stigningen så fick de dra om början och banan blev då 2,5 km längre. Precis vad man behövde.

Starten gick och det var ganska lättlöpt i början (förlängningen), nästan som gårdagens etapp. Benen kändes bara marginellt bättre. Det kändes som om det skulle bli en mycket lång och tung dag.

När vi kom till den första stigningen så började samtliga omkring mig gå. Jag kände igen flera av dem sedan tidigare etapper. Bland annat två tjejer som jag har kämpat emot. Vi hade växelvis gått/sprungit om varandra. Jag har oftast varit starkare uppför och de har varit helt överlägsna utför. Nu var det den sista etappen. Jag tänkte att antingen så går jag med dem, för att jag vet att de disponerar loppen bra eller så gör jag ett sista försök för att knäcka dem uppför. Jag gjorde det sista.

Jag fortsatte jogga uppför för att ta mig de 1645 höjdmetrarna (på 13 km) upp till Fisser Joch. En efter en försvann de bakom mig. Jag kände mig helt plötsligt stark. Jag började tänka på vad en kommentator sa om Jörgen Aukland när han vann Marcialonga vintras. "För att vinna denna tävling så måste man vara en dieselmotor". Varje steg jag tog så tänkte jag dieselmotor. Jag nådde toppen efter 2.31 tim och hade då placering 24:a. Hade jag öppnat för hårt eller hade kroppen helt plötsligt börjat anpassa sig till denna typ av belastning?

Under nästan samtliga lopp jag sprungit som varit över 4-5 tim så har jag haft svårt att få i mig tillräckligt med energi. Jag har provat nästan allt. En sak som jag inte provat är en mix av gelégodis (Harribo) och vatten plus några apelsiner och några klunkar cola. Inga gel, inga bars och ingen sportdryck. Allt som har specialtillverkats för idrottsprövningar fick stanna hemma.

Jag joggade sakta de 500 höjdmetrarna utför innan den sista stigningen började 3,5 km senare. Kroppen var fortfarande pigg även om låren ömmade. De ömmande låren hade blivit som ett normaltillstånd. Även om det smärtade ordentligt så kunde man förtränga det mesta av smärtan.

Väl inne i den sista tyngre stigningen så fick jag snabbt igång min dieselmotor. Jag tog höjdmeter efter höjdmeter. Förutom en liten kortare schackningsperiod på ett tiotal minuter halvvägs så blev jag bara piggare och piggare. Om det var kroppen som var pigg eller om det var adrenalinet från att inte ha väggat och att jag inte kände av den höga höjden är svårt att säga. För första gången tyckte jag att det var kul att plåga mig här nere.

Jag nådde den sista matstationen ca 8 km från mål. Jag var plågad men jag hade allt under kontroll. Jag var inte i närheten av väggen. Jag visste att jag skulle klara det och jag visste att detta skulle bli den bästa etappen på hela tävlingen. Det var en grymt skön känsla. Jag tog mig i mål på 6.56.27. Det gav mig en 21:a plats på etappen och en totalplacering som 31:a. Med den sista etappen i tankarna så är jag nöjd med tävlingen som helhet. Hade jag väggat igen så kanske det varit sluttävlat här nere. Nu finns det hopp om fler lopp!

Ner från Fisser Joch

Halvvägs till sista toppen

Snart på tävlingens högsta punkt 2787 m

Bästa energin?

Segraren totalt, Tofol Castanyer

Galet

Igår körde jag mitt första rullskidpass sedan den 6 juni i år. Jag var ute 2.25 tim med Johan Myhr och vi körde mestadels runt ute på Frösön i Östersund. Farten var lugn förutom i 3 stigningar på ca 2 km vardera. Johan stakade (vilket jag aldrig hade klarat) och jag körde diagonal och stakning med frånskjut. Jag har inte kört diagonal sedan januari. Med tanke på det så kändes det GALET bra. Jag är i bättre form nu än vad jag var någon gång under hela förra året. 

Idag på fm sprang vi en liten kortare tur på ca 50 min, mestadels grusväg. Som vanligt kändes det GALET tungt i början. Efter 30 min släppte det och då kunde vi rulla på i ganska bra fart med relativt pigga lungor.

På em sprang jag en långtur själv med avslutning upp till Åre Skutan. En tur på ca 2.20 tim. För att spara mina fötter så har jag i år mest sprungit i väldämpade skor och ibland även med inlägg. Som de flesta vet så gör ju varje gram sitt. Idag körde jag med Salomon Sense. Jag vet inte om det bara var skorna men jag kände mig faktiskt GALET stark uppför. Bästa på hela året och kanske bättre än bästa förra året. Tunna skor är däremot inte bra för mina fötter. På vägen ner fick jag betala. Fötterna ömmade GALET mycket.

I övrigt så slutar inte Kilian Jornet att imponera. Just nu kanske han är bättre än någonsin. Han fortsätter att vinna och slå rekord även om han får ta i ibland. Han är bara kort och gott GALET bra!

Mont Blanc record

Salomon 4 Trails Race Report 1

Det man inte har gjort i träning, det får man betala för! Jag har inte tränat utförslöpning. Jag har inte sprungit mina långpass och jag har således inte sprungit några långpass "back to back". Med den uppladdningen så visste jag mina svagheter, vad som väntade och vad jag taktiskt sett måste undvika. Jag lyckades ganska bra, men inte fullt ut. Det hjälpte mig att ta mig runt, men det gjorde ont, bitvis riktigt ont.

Etapp 1 - Garmisch-Partenkirchen (D) - Ehrwald (A) 36,3 km 2410 D+/2113 D-




Planen var enkel. Ta det lugnt, hela vägen. Se varje etapp som ett långpass, Se hela tävlingen som ett hårt 4 dagars läger. Ingen intervallfart. Som mest snudda på tröskel. Noga med vätske- och energiintag, även i slutet på varje etapp. Tänka på morgondagen.

Ställde mig långt bak i startfållan för att inte dras med i rusning. Tog det extremt lugnt uppför de första två topparna. Därefter bar det utför, ca 850 höjdmeter. Kunde släppa på lite trots att det var brant, fötterna kändes bra. Däremot började jag redan känna lite i låren, inget allvarligt, men ändå en signal om att det skulle bli fyra smärtfyllda dagar. Utförslöpningarna tar enormt. Det är framförallt längden som är problemet. Även om du skulle samla höjdmeter utför Hammarbybacken (här i Stockholm) så blir det inte det samma sak. Avsaknand av avbrott nere i Alperna gör att lårmuskeln skadas/bryts ner på ett helt annat sätt.

Efter drygt 17 km och 2.24 tim så bar det iväg uppför igen. Kände mig fortfarande ok, men efter matkontrollen vid ca 23 km så började jag mattas ordentligt. Nu visste jag verkligen vad som väntade mig. Låren var ok, men energin bara försvann. De följande 5 km blev dagens långsammaste. Förvisso var det mycket uppför, men ändå, de gick på 59 min. Härifrån var det bara att överleva. Flera av de som gick om mig i de två sista små backarna kände jag igen efter att jag passerat dem tidigare i loppet. Jag tog mig i mål på 5.37.09 och en 39:e plats i min klass av 170 startande, Master Man. Benen gick att gå på men jag var helt tom i mål och mådde riktigt illa. Satt utmed en husvägg under 1 tim och var på väg att spy flera gånger. Att försöka få i sig energi var omöjligt. Det såg mörkt ut och flera gånger sa jag till mig själv, aldrig mer. Det här var inte roligt.

Väl framme vid hotellet så piggnade jag till. Fick i mig rejält med pasta. Nu var det bara att be till högre makter att träningsvärken i låren inte skulle bli som på flera av förra årets långlopp där jag nästan fick gå baklänges utför trapporna dagen därpå. Nu var de tvungna att fungera några dagar till.

Pigg o glad innan loppet

Fin omgivning

Etapp 2 - Ehrwald (A) - Imst (A) 45,3 km 2723 D+/2940 D-

Den andra etappen var på pappret klart tuffare än den första och det skulle den även visa sig bli. Fler höjdmeter och längre. Den bestod kort o gott av två långa stigningar med efterföljande utförslöpning. Planen var densamma, att bara ta det lugnt. Mentalt delade jag upp loppet i två delar. Jag tänkte att tar jag mig bara till andra matstationen, drygt halvvägs så ska jag ta mig i mål. Benen kändes som jag trott och hoppats, trötta men ändå inte med för mycket träningsvärk. Eftersom jag lyckades ta mig in bland de 50 första i min klass så fick jag stå i startfålla 1. När väl starten gick så vet jag inte vad som flög i mig. Jag tänkte att varför inte, jag går med täten några kilometer för att se hur fort de springer. Det gick lite för fort för mig även om de första kilometrarna har en ledarbil som tar oss ut ur byn och således håller nere farten. Så fort den lämnade oss i första stigningen så försvann alla löpare omkring mig och nya löpare kom i fatt mig när jag slog av på takten.

Jag tar mig upp till dagens första topp som heter Grünsteinscharte på 2272 m. Dit upp hade vi tagit motsvarande 15 Hammarbybackar, 1278 höjdmeter på ca 13 km. Fick med mig några fina bilder och var nöjd. Kände mig pigg när jag började ta mig nerför. Kanske för pigg. Halvvägs ner flackade det ut lite och jag valde att släppa på. Relativt hög fart men med kontrollerad andning. Denna del var kanske den som kändes bäst i hela tävlingen.

När jag väl var nere i botten så var det en kort stigning på endast 50 höjdmeter fram till matkontrollen. Sanningen kom i kapp mig direkt. Jag var inte så pigg som jag trott. Nu hade jag varit ute i 3.35 tim och tagit mig 24,5 km. Jag var inte inne i överlevnadsfas ännu, men det var inte långt borta kände jag. Jag tog god tid på mig vid stationen. Fyllde på ordentligt och fick till och med en cola-flaska av en farbror som kanske såg vartåt det lutade?

Efter stationen bar det brant uppför. Jag gick med mina stavar i ganska bra fart, jag var på tröskeln, nästan över. Jag gick i min ensamhet. Jag tänkte att jag låg bra till. Jag såg ingen framför mig och ingen bakom mig. Jag försökte göra mitt yttersta, på den lilla energi jag hade kvar. Det kändes som om tävlingsdjävulen tog överhand över förståndet. Såg på sträcktiderna senare att jag låg på 20:e plats här i min klass.

Drygt halvvägs upp planade det ut lite och det var just här som jag kände att min dag var över. Jag hade bränt de få kolhydrater jag hade kvar i kroppen. Att få i sig några nya hade varit svårt. På samma sätt som förra året så klarade inte magen och kroppen att ta in vad som behövdes. Jag mådde inte illa, men jag var helt tom. Jag var på nytt i överlevnadsläge och jag hade knappt 500 höjdmeter kvar till toppen och sen en lång och för låren hård utförslöpning på 1426 höjdmeter (ca 17 Hammarbybackar utför i sträck).

Att vara tom på energi är hårt. Att veta hur långt det är kvar är hårt, men att hela tiden känna sig lurad av kartan är hårdast. För så är det. Du tror du har koll på varje kilometer, höjdmeter och vad som väntar dig framöver, men sedan visar det att du inte alls har det, att verkligheten skiljer sig från din uppfattning. Jag vet inte hur många gånger jag var säker på att detta är sista toppen och det ändå visade sig vara 2-3 st kvar. Jag frågade andra tävlande och de var också säkra, detta är sista toppen. Man jämför även med omgivningen. Det kan inte finnas något högre bakom nästa topp, men man har nästan alltid fel. Så var det nu. När jag trodde att jag var uppe så kom det en ny topp. Jag sprang förbi en ung tysk kille, han var också säker. Han var också trött, kanske tröttare än vad jag var. Vi stannade båda på samma ställe för att ta kort på den fina omgivningen. Han såg nöjd ut över att vara uppe på sista toppen. Jag träffade samma kille 2 toppar senare när jag satt och samlade kraft inför nedturen. Jag gav honom halva min cola, Han såg lycklig ut. Colan blev hans räddning sa han sen när vi återigen möttes i mål.

Som sagt var, jag tog mig till slut de 10 km uppför från stationen och nådde sista toppen efter knappt 6 tim. De 10 km uppför tog mig ca 2,25 tim. Jag var tom, men efter lite vila på toppen och några km ned i backen så började jag piggna till. Låren började ömma på rejält (vilket skulle bli den största utmaningen de sista två dagarna), men energin smög sig tillbaka. Jag tog mig i mål på 7.14.56. Det gav mig en 32:a plats. Jag var inte nöjd med väggningen, men jag var nöjd med att jag ändå höll ihop loppet på slutet och att jag inte tappade mer än 12 placeringar sista halvan av loppet.

Dagens vackraste

Första toppen

Sista biten upp till första toppen

Inte bara stigar utför

Trodde jag var upp där borta

Påfyllnad efter dag 2

TV från loppet 1

TV från loppet 2

Missa inte bild 29

Återhämtad

Jag är återhämtad. Jag hoppas och tror det. Det kändes så i alla fall under dagens pass på löpbandet. Andningen var mycket bättre än innan 4 Trails och benen ungefär samma som innan. Summa summarum så kändes det minst lika som innan, nästan bättre. Idag sprang jag 15 km progressivt upp till 1/2-mara fart. Ett riktigt löppasss med andra ord (se inlägg 22/6). Jag sprang det enligt följande:

500 m - 6 min/km
500 m - 5,45 min/km
500 m - 5,30 min/km
500 m - 5,15 min/km
500 m - 5,00 min/km
500 m - 4,45 min/km
500 m - 4,30 min/km
500 m - 4,15 min/km
5 km - 4,00 min/km
6 km - 3,50 min/km

Det bästa  med allt är att foten känns bättre än före loppet och hjärta/lungor är på topp.

Salomon 4 Trails Finischer

Jag har lidit, men jag har tagit mig i mål. Vi var 170 startande i min klass, Master Men. 136 tog sig i mål på samtliga etapper och jag kom 31:a totalt. Jag är nöjd. Längre rapport kommer senare i veckan.

Redo

Jag är redo. Jag är så redo jag kan vara med tanke på allt strul jag haft med foten sista halvåret. Målet är nu bara att ta sig igenom årets första tävling, Salomon 4 Trails. Större ambitioner kan jag inte ha.

Sista veckan har jag balanserat träningen på en skör tråd. Jag har varit helt ur slag och jag borde ha haft en större marginal men jag har ändå valt att träna på eftersom jag anser att loppet i september är betydligt viktigare. Då måste jag vara i form. Inte bara för min egen del utan även för min lagkompis, Anders "Mora" Eriksson. Han "kräver" nämligen att jag är i samma form som honom och det är jag inte nu. Det är bara att se på bilden nedan (från www.langd.se) så förstår ni att jag inte kan ligga på latsidan i sommar.

Så här har träningen sett ut sista 12 dagarna:

Ons 26/6 - Löp 1 tim, varav 50 min > 80 % MHR
Tors 27/6 - Löp tim, varav 55 min > 80 %
Fre 28/6 - Maxtest 10 min i stakmaskin + jogg 20 min
Lör 29/6 - Hammarbybacken 1 tim, ca 700 höjdmeter
Sön 30/6 - Löp 2.15 tim lugnt
Mån 1/7 - vila
Tis 2/7 - Löp 1.30 tim lugnt
Ons 3/7 - Jogg 1.30 med jobbet inkl 5 korta backint + ett hårt drag på 6 min
Tors 4/7 - Löp 1.15 tim
Fred 5/7 - Löp 1.15 tim varav 60 min > 80 %
Lör 6/7 - Hammarbybacken 1 tim, ca 700 höjdmeter
Sön 7/7 - Löp 2 tim lugnt

Dåligt skick

Jag är i mycket dåligt skick. Hade jag varit en bil så hade jag inte gått igenom besiktningen. Det hade till och med varit snudd på körförbud. Vad är det då som är fel?

Jag vet egentligen inte mer än att jag är helt under isen och i mycket dålig form. Jag har haft den känslan senaste tre veckorna. Är jag sjuk? Svårt att säga. Hade lite känning i halsen i några dagar för tre veckor sen, men inte mer. Ser man till formen så skulle jag kunna vara det. Ser man till symptom så är jag det inte. Jag har bara den där diffusa känslan att allt inte är som det ska. Jag hatar den. Jag har haft den förr och jag vet att det ofta kan ta lång tid att bli av med den. Det spelar heller ingen roll vad jag gör. Om jag vilar, tränar lätt eller tränar hårt. Känslan är oftast densamma. Det skiljer bara marginellt från dag till dag.

Onsdag om en vecka går starten för Salomon 4 Trails. Jag ligger efter med löpningen, mycket långt efter. Jag hade planerat att köra på några dagar till, men det känns för riskabelt. Jag behöver milen, men jag behöver samtidigt vara utvilad när jag står på startlinjen. Just nu klarar kroppen inte så mycket, Den är i för dåligt skick. Jag har inget val. Jag får fortsätta att ta det lugnt.

Hoppas på ljusare tider snart