1 år kvar och lite historia

Om ett år så har jag chansen att delta i ett av de populäraste och ett av det tuffaste trailloppen i Europa, Ultra-Trail du Mont Blanc. Jag har skrapat ihop de 7 poängen som krävs för att anmäla mig och kunna delta. Det finns dock ingen garanti att jag får springa nästa år. Intresset är så pass stort att urvalet sker genom lottning. 2300 platser finns tillgängliga. Missar jag lottningen nästa år så kan jag anmäla mig på nytt 2014 med redan tagna poäng. Jag hamnar då i ett annat urval och har då lite större chans att få delta. Skulle jag även missa den gången så är det bara att börja om från noll och skrapa ihop 7 nya poäng.

På fredag kl 18.30 är det dags för årets upplaga som är den 10:de i ordningen (2010 blev ju avbrutet pga för dåligt väder). I år saknas den stora stjärnan som även har vunnit tävlingen 3 gånger, nämligen Kilian Jornet. Ni som följer honom och sporten i övrigt vet säkert vilka otroliga lopp han gjort under vår och sommar och han känns ibland nästan som oslagbar. I somras fick jag chansen att utbyta några ord med honom och hans teamkompis Emelie Forsberg i samband med de två lopp ingående i Skyrunning series som jag sprang. Två trevliga och ödmjuka personer.

Idolbild

2 Stjärnor

En annan som inte verkar stå på startlinjen på fredag är vinnaren av 2006 och 2007 års upplaga, Marco Olmo. Marco var även han relativt okänd när han vann första gången, precis som Kilian var när han vann sitt första 2008. Skillnaden var att Kilian var 21 år medan Marco var 58 år. Vetenskapen är som många vet ganska tydlig med vad som händer med vår prestationsförmåga när vi blir äldre, men det verkar inte stämma fullt ut när det gäller längre lopp och framförallt inte för Marco Olmo.

Jag har alltid fascinerats och imponerats av extrema och udda prestationer, såväl idrottsliga som personliga, så även denna gång. Därför var jag bara tvungen att skicka efter den dokumentärfilm som är gjord om Marco Olmo, en historia om hans liv och förberedelser inför UTMB 2009.  Jag rekommenderar den verkligen. Vill man inte skicka efter den så finns en kort recension om filmen och ett filmklipp nedan.

Sevärd film

Marco Olmo



Tillbaka till årets lopp. En som inte saknas på fredag är Sveriges egna ultrakung, Jonas Buud. Vi hoppas att han hävdar sig lika bra i den kuperade alpterrängen som i de mer flacka loppen han är van vid att springa och önskar honom stort lycka till.

Är detta vad jag vill göra?

Svaret är NEJ!

Ni som läst min blogg sedan starten i våras vet att jag länge har velat springa i bergen, testa min fysik, testa mina gränser och uppleva dess natur. I grunden har det handlat om att jag vill springa uppför. 

Nu har jag gjort några lopp i bergen, både korta och långa, både tekniska och mer lättsprungna. Jag vill fortfarande springa i alperna, jag fängslas fortfarande av dess natur, men jag vill inte springa alla typer av lopp. Speciellt inte de mer tekniska. Det krävs för mycket att springa dessa och risken för skador känns överhängande. 

De två senaste helgerna har bjudit på stor uppvisning av Kilian Jornet i två tuffa lopp ingående i Skyrunner World Series. Två lopp med helt olika karaktär. Det ena vill jag springa och det andra kommer jag aldrig att springa. Läser man de intervjuer som är gjorda efter tävlingarna så är nog eliten överens, ju mer tekniskt desto roligare är det. Jag håller inte med!

Lopp jag vill springa: Pikes Peak Marathon

- Lagom långt, bra stigning och bra underlag.

- Intervju: Kilian

Lopp jag inte vill springa: Trofeo Kima UltraSkyMarathon

- Lagom långt, tuff stigning men helt fel underlag

- Intervju: Andy Symonds

Nej tack!

Ett av årets bättre pass

Inte superform och inte superpigga ben, men ändå tillräckligt bra för att kunna känna mig riktigt nöjd. I går körde jag 5 tusingar med 2 min vila i 3 km fart. Jag har kört liknande pass tidigare i år men då i en fart motsvarande 5 -10 km tempo. Jag fick bita ihop för att hålla farten och det var just det som gjorde mig nöjd tillsammans med:
- att jag kunde förbättra tiderna för varje intervall fastän jag sprang öppningsintervallen fortare än på många många år.
- att återhämtningen mellan intervallerna var grym, pulsen rusade ner till vilopuls redan efter 1 min.
- att jag sprang i tyngre skor och med drickabälte runt midjan.

Så här såg tiderna ut:
4:e maj             24:e aug
- 3.47.7           - 3.36.6
- 3.43.2           - 3.34.5
- 3.38.9           - 3.32.5
- 3.35.6           - 3.30.1
- 3.24.6           - 3.25.5

I dag, lördag, fick jag återigen bekräftat att formen är stigande. 2.15 tim hiking/jogging med 1000 höjdmeter stigning och där jag avslutade passet med 2 drag uppför en slalombacke och där sista draget gick på för året en rekordtid, 4.57 min.

Nya rutiner

Efter 7 månaders föräldrarledighet är jag nu tillbaka på jobbet. Det innebär en ny vardag med nya träningsrutiner för att få ihop hämtning och lämning på dagis. Nu blir det kortare löppass hem från jobbet och de längre får vänta tills helgen. Så här har den senaste veckan sett ut:

Tors - 1 tim löpning i hård fart
Fre - 5 tim lugn löpning med gång inslag
Lör - 5 tim lugn löpning med gång inslag
Sön - vila
Mån - 1 tim löpning i medelfart
Tis - 1 tim löpning i medelfart
Ons - 1.20 tim löpning i lugn fart

Även om formen inte finns där riktigt än och kroppen känns lite halvseg så har den ändå anpassat sig bra till slätlöpning på asfalt under vardagarna. För varje dag som går och för varje pass som genomförs på asfalt så känner jag mindre och mindre stelhet i vaderna.

På den säkra sidan

Träningen har flutit på bra den sista veckan och kroppen börjar kännas mer och mer återhämtad. Jag tror inte det skulle vara några problem att springa det planerade loppet i morgon lördag, men jag väljer ändå att avstå. Risken är för stor att jag bryter ner mig för mycket och då äventyrar starten i Tor des Geants som går om tre veckor. Är det något lopp jag inte vill missa så är det just detta lopp.

Tor des Geants är årets stora utmaning och årets stora äventyr. Det är 3:e året som tävlingen arrangeras och man pratar redan om att det kanske är ett av de tuffaste bergsloppen som går i Europa. Platserna sålde slut på nolltid.

2*2 = 4 tim myrlöpning

Efter att jag värmt upp med 6 stavgångsintervaller i Hammarbybacken (liften) igår lördag så kändes det idag rätt att leta upp en myr och köra lite hederlig gammeldags skidträning. För att även göra det som en förberedelse till höstens stora utmaning (TDG) så valde jag att dela upp passet. Först körde jag 2 tim med stavar inkluderat intervaller 10*4 min/vila 1min på 90 % av MHR. Därefter en kortare vila med lite mat på en dryg timme. Avslutade dagen med ytterligare 2 tim i myren utan stavar i ett lugnt tempo. 

Tror att loppet i september kommer att se ut som idag. Förflyttning i ett lågt tempo från A till B. Lite vila och mat. Sen förflyttning igen och vila, osv. Ska försöka få in två liknande dagar till innan starten den 9 september.

1:a passet

2:a passet

Bra backträning?

Kan bara inte låta bli att visa denna video. Man slutar aldrig att förundras över vad dessa bergslöpare klarar av. Kanske ska åka till Hammarbybacken imorgon ;-).

Anton Krupicka "Second Heartbeat"

Jag hatar det!

Kroppen återhämtar sig för varje dag och blir bara bättre och bättre. I måndags så gick det riktigt bra, 1.40 tim i hällande regn i Ursvik och jag kände mig mycket pigg. Igår blev det 1 tim jogg och idag intervaller på bana.

Det var med stora förhoppningar om ett bra pass som jag joggade ner till Kristinebergs IP. Planen var att köra 6 tusingar i 10 km fart och det var precis vad jag gjorde. Samtliga landade mellan 3:49 och 3:54 med 2 min vila. Det var ett 100 procentigt utfört pass och formen var god.

Var jag nöjd? Nej. Var jag lite nöjd? Nej. Var det acceptabelt? Nej.

Jag fyller 44 år om 2 månader och kanske borde jag vara nöjd, men det är jag inte. Jag är bättre löptränad än när jag var 17 år. Jag tränar mer än dubbelt så mycket som då. Jag är mycket mer genomtränad än då. Då sprang jag 10 km på 33 min, idag knappt under 40 min. Jag hatar det!

Jag lever inte alltid som jag lär

Det är mycket lättare att berätta för andra hur de ska träna, toppa formen, återhämta sig, undvika skador etc. än att göra det själv. Ibland gör jag bara saker som strider mot allt sunt förnuft och som strider mot all träningslära jag lärt mig och praktiserat.

Just nu skriker mina vader efter vila, men vad gör jag? Jo, sticker ut och springer ett testlopp (max) på 10 km asfalt sex dagar efter den sista nedbrytningen av kroppen i Davos. Något som alla skulle avrått mig att göra inklusive mig själv. Varför? Jag ville bara se hur kroppen har reagerat efter alla tävlingar i juli och hur nedbruten den verkligen är. Jag körde detta test sista veckan innan Vasaloppet i år, formen var då god även om jag saknade löpvana, tiden blev 39:30. Idag stannade klockan på 39:50. Helt ok tycker jag, men var det värt det? Just nu kan jag knappt gå med mina vader!

Vila

Nu har jag vilat och ätit godis i 3 dagar och benen är fortfarande stela, det får nog bli vila i kväll med.

Vill man ta en paus i OS tittandet så kan man alltid kika på dessa två klipp som är från förra helgens tävlingar: