Hoppet lever ännu

Sedan förnedringen ägde rum ute på Ingarö för två veckor sen så har jag hunnit med att köra fyra klassiska rullskidpass enligt nedan:

- 2 tim A1 inkl 5*12s maxstak
- 45 min styrkestak A2 plus upp- och nedvärmning
- Intervall 2*11 min helkropp A3 plus upp- och nedvärmning
- Testlopp stakning 13 min A3+ plus upp- och nedvärmning

Även om det är vädergudarna som kommer att avgöra mina tävlingsplaner i vinter och jag fortfarande saknar uthålighet och styrka i överkroppen, så vågar jag ändå sticka ut hakan och skicka en hälsning till IKJ, SIK eller någon annan som tror och hoppas att de för första gången ska kunna ta hem guldet på sprint-DM i stafett.

Ännu ska ni inte känna er säkra:-). För nuvarande rullskidträning ger betalt, riktigt bra betalt!

Nedan är sådant som ger mig motivation. Kan vara bra att kika på ibland.

DM-guld

Dags för Lidingöloppet och jag vill vara en löpare

Jag vill vara en löpare! Om jag fick välja en helg på året att vara en löpare så skulle jag välja denna. Lidingöloppshelgen. Jag har sprungit Lidingöloppet som ungdom, junior och senior. Förr var jag en löpare, men inte idag. Jag var ingen stjärna, men rätt hygglig, jag var en löpare.

Att vara löpare för mig är att känna sig lätt i kroppen, att ofta vara i form och att kunna springa hyggligt fort på inte alltför mycket träning. Så var det förr, men så är det inte idag. Idag känner jag mig tung, det går sakta och det är sällan jag har känslan av att formen finns där även om jag tränar ganska bra. Idag är jag med andra ord ingen löpare.

Nu har jag förvisso inte haft fokus på att bli en löpare i år även om jag sprungit många tuffa lopp och så länge jag inte känner mig som en löpare så kommer jag heller aldrig att springa Lidingöloppet.

Jag satt och tittade tillbaka på några år där jag kände mig som en löpare. Jag var inte i topp på något av de loppen, men jag minns att jag jag var i form, kände mig lätt och det gick hyggligt fort.

1980 

1982

1985

Det som slår mig mest när jag tittar tillbaka är vilken otrolig bredd det var förr. Ett av de mest anmärkningsvärda åren verkar vara 1986. Se och jämför själv hur många som sprang under 2 tim respektive under 2.15 tim:

1986 - 405 st - 1731 st
2009 - 71 st - 369 st
2010 - 62 st - 391 st
2011 - 80 st - 511 st

Jag sprang själv 2009 med en känsla som icke löpare på tiden 2.13.54 och med placering 309. Hade jag sprungit på samma tid 1986 så hade jag kommit på placering 1590. Nästan 1300 personer fler framför mig än 2009.

Jag skulle kunna räkna upp många minnesvärda lopp och prestationer, men jag vill i alla fall nämna två lopp. Det första är från 1985 då skidlegenden Bjarne Andersson som 45-åring sprang runt den långa banan på tiden 1.44.32. Ett av flera mycket svårslagna rekord.

Det andra är från 1992 då ett gäng skidåkare, som senare skulle bli både VM- och OS-medaljörer, sprang riktigt fort och samtidigt slog vår då kommande maratonstjärna Anders Szalkai. Detta är lopp och prestationer som i alla fall imponerar mycket på mig.

Jag har bestämt mig

Det blir inget fokus på rullskidor i höst för att ta ifatt allt jag har fölorat under sommarmånaderna. Det kommer bara att bli några enstaka pass och då på helgerna. Absolut inga pass på sena kvällar efter jobbet. Jag har ingen lust med det, motivationen och viljan räcker inte till. Efter jobbet så får det bli löpning, inget annat.

Planen är nu fortsatt att springa mycket men med lite underhåll av armstyrkan ifall det skulle bli en riktig vinter med snö. För om det bli snö så kommer jag att åka skidor, mycket skidor.

Så det är bara att vänta till januari, då vet vi om vädergudarna har bestämt sig för om jag ska ändra innehållet i träningen eller ej.

Förnedringen

Resultat Värmdörullen 2012
40KM - H17-44
17 ANDERSSON Magnus 1:39:13

Förra året var jag 3:a på tiden 1:27:08. Samma bana och samma väder. Då hade jag heller inte åkt så myckte rullskidor, men i alla fall regelbundet något pass i veckan och med några extra hårda pass inför loppet. I år åkte jag mitt första pass i torsdags sen Vasaloppet i vintras. Med noll annan överkroppsträning under sommaren, vad hade jag egentligen förväntat mig? Inte detta i alla fall.

Efter DNF i Tor des Géants så kände jag att jag ville testa och se var jag stod efter ett halvår utan överkroppsträning. Det kändes väl inte särskilt bra men ändå inte så dåligt som jag trodde det skulle göra. Jag körde 1.20 tim i lugn fart med 3 st 10 min fartökningar inlagda. Tekniken satt där och trycket var ok, även om jag mattades så fort det blev ett litet motlut. Jag hade därför inga förväntningar om en framskjuten placering, men att inte kunna gå med i mer än 500 meter och samtidigt bli omåkt av åkare jag aldrig fått stryk av, varken på rullskidor eller skidor var minst sagt frustrerande. Jag tog i max vad jag kunde de första kilometrarna och det fanns inte en chans att följa varken första, andra eller tredje klungan. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv.

Nu finns det bara två saker att välja mellan. Antingen så tar jag fram rullskidorna igen och gör jobbet som måste till eller annars så tar jag svängen förbi tippen och kastar skiten. Sist jag var där var 2007, men då var det för att slänga gammal utrustning som var utjänad, inte för att sluta.

Jag kan ha gjort min sista skid-/rullskidtävling!

Sista passet hösten 2007

DNF - did not finish

Tor des Géants slutade i måndags kväll vid det andra depåstoppet i Cogne efter 102 km och 32 tim. Vägen dit hade varit tuff, egentligen inte för tuff för att kunna fortsätta ett tag till, men tillräckligt tuff för att inse att jag inte skulle kunna ta mig hela vägen runt. Det var därför jag hoppade av. Det fanns ingen ork och vilja kvar att plåga sig mer och samtidigt kanske riskera allvarliga skador och en för många veckor framöver sliten kropp.

Vad hade jag egentligen trott? Redan veckan efter jag anmälde mig till detta lopp så insåg jag att det skulle bli tufft att ta sig runt. Jag satt på tunnelbanan och läste en reklamskylt som löd enligt följande: "Skidparadiset Orsa Grönklitt endast 330 km från Stockholm". Bara det fick mig att fundera över vad jag gett mig in på. Att jag dessutom nästan skulle bestiga 3 Mount Everest på vägen gjorde ju inte saken lättare...

Vad hände? Alla förberedelser hade gått bra förutom en lättare halsirritation några dagar innan som var helt borta när jag stod på startlinjen söndag morgon kl 10.00. Vi var två svenskar som skulle ge oss på denna utmaning av totalt ca 650. Jag och Stefan Andreazzoli från Göteborg. Både jag och Stefan hade samma mål, att "bara" ta sig runt. Därför ställde vi oss lite längre bak i startfållan för att vara säkra på att inte dras med i den startrusning som ofta sker i dessa lopp. Det blev också en lugn resa uppför den första stigningen på 1350 höjdmeter och vidare in i loppet. Jag drack och fyllde på med energi enligt plan. Därför blev jag förvånad när jag började må illa redan efter 33 km som jag passerade på ca 8 tim. Jag släppte Stefan där, samtidigt som vi började den sista stigningen innan det första depåstoppet, allt för att försöka hitta tillbaka. Tyvärr så gjorde jag inte det och det blev nu många tuffa timmar med nästan bara vatten som påfyllning. Efter att jag klättrat de 800 höjdmetrarna upp till Col Crosaties så fick att jag återigen sällskap av Stefan. Han stod på toppen och fotade, men efter bara några meter var jag återigen ensam då han fick poblem med staven och valde att stanna till lite. Väl framme vid Valgrisenche och första stoppet efter de sista 1200 höjdmeterna nerför så tog jag 1 tim paus för att byta lite kläder, äta och försöka piggna till.

Klockan var ca 23.00 när jag gav mig iväg ut i mörkret igen. 2 tim senare så hade jag inget val. Jag passerade en station på 2366 m höjd där det gavs möjlighet att stanna till för vila och sömn. Sängarna var till för de som hade mest problem. Jag förklarade min situation och det var inga problem. Jag fick en säng och möjlighet till några timmars sömn. Under första timmen låg jag och frossade. Sen lyckades jag sova 2*15 min, det bara blev mer och mer spring in och ut ur det mörka rummet. Vilan gjorde dock susen. Illamåendet gick nästan över och jag kunde fortsätta resan ut i natten mot den första av de 3 toppar som vi skulle ta oss över innan nästa depåstopp.

Jag fortsatte med vattten och mådde bara bättre och bättre även om energinivån i kroppen var låg. Jag tog mig sakta framåt, meter för meter, ingen löpning utan bara vandring. För varje höjdmeter som togs uppför så skulle samma höjdmeter tas nerför. På den andra etappen klättrade vi 4141 meter. Det var samma höjdmeter nerför som nu gav mig de stora problem och som gjorde att jag senare valde att hoppa av.  Det började med en blåsa på vänster häl, sen en blåsa på höger häl och till sist en kraftig smärta på höger fots femte mellanfotsben, som jag även tidigare i år haft problem med. Det var just smärtan i mellanfotsbenet som gjorde att jag tog det avgörande beslutet att hoppa av. Blåsorna hade jag nog kunnat chansa och fortsätta med, men att chansa med det smärtande mellanfotsbenet var inte aktuellt, det var en för stor risk. Tyvärr. I övrigt så var benen fräscha.

Slutligen så vill jag passa på att sända ett stort grattis till Stefan som till slut tog sig runt banan (mer om den historian senare). Jag kan bara säga att han gjorde ett rikigt bragdlopp. Grattis!

Lite bilder:

Förväntansfull Stefan

Förväntansfull Magnus

Första stigningen

Så långt bra

Uppför

Och mer uppför

Sliter på fötter

Mer uppför

Mer uppför

Trött

Sista stigningen innan avhopp

Inför TDG 3: Energi och sömn

Längtan efter pizza eller en stor milkshake jordgubb kommer att vara stor. Chansen att man får det serverat är nog liten:-). Det får bli att gå på gamla beprövade intag. Det jag har tränat på och det kroppen är van vid. Oavsett hur jag äter och dricker så kommer jag sannolikt att ligga på underskott både vad gäller energi och vätska. Målet blir att ha så få dippar som möjligt. Hur ser då min plan ut?

Även om intensiteten kommer vara betydligt lägre än de lopp jag gjort tidigare i år så kommer jag att försöka få i mig lika mycket energi och vätska som jag har haft som mål då. Jag brukar försöka dricka mellan 6-10 dl/tim, beroende på värme och få i mig mellan 250-300 kcal/tim. Nu är det inte så lätt alla gånger att sköta sig efter skolboken. Ni som läste min historia från Verbier vet hur lätt det kan gå fel, speciellt om man blir efter i intag från början eller om magen inte är i ordning. Utöver detta så kommer jag att äta den lagade mat som kommer att serveras vid de sju större service stationerna.

När det gäller intag av vätska och energi så kommer jag som vanligt att använda produkter från Enervit. Jag har gjort det i många år. De både fungerar och smakar bra. Enervit är dessutom en av våra stora samarbetspartners i "Träna för Vasan" (www.tranaforvasan.se), där jag hjälper till som instruktör.
De produkter jag gillar bäst och som jag kommer använda mig av nästa vecka är:

ENERVIT G SPORT

ENERVITENE LIQUID

ENERVIT PRESPORT

Avslutningsvis när det gäller sömnen så måste jag vara ärlig, jag har egentligen ingen direkt strategi mer än att jag kommer sova så lite jag klarar av och ta korta sovpauser utifrån hur kroppen känns. Sömnbristen kommer bli påtaglig, det är en sak som är säker.

Inför TDG 2: Utrustning

Jag har under stora delar av mitt idrottsliv haft problem med mina fötter och underben (stela fotleder, höga fotvalv, strama muskelfack etc.), vilket resulterat i att jag nästan aldrig har tränat helt utan någon smärta. Därför har skoval alltid varit viktigt för mig och därför har jag under åren nästan gått till överdrift med allt skotestande. Så även i år. Det finns nog inga skotyper jag inte har haft på fötterna.

Mot de flesta rekommendationer jag fått under åren så har mina fötter mått bäst av att springa i lätta skor. De har gett mig bäst löpkänsla, de har inte förvärrat skadorna och jag har sprungit snabbast i dem.

Nu är dock kravet något helt annat. Jag ska ta mig igenom 33 mil på alla typer av underlag och i all typ av terräng. Håller inte fötterna/benen så är det godnatt, hur väl jag än disponerar mina krafter. Följande skor har jag använt hittills på årets tävlingar:

Ursvik: Asics Fuji Racer
Kristins Runde: Adidas Boston
Verbier: La Sportiva Vertical K
Vertical KM: Inov8 x-talon 212
Dolomiten Sky Race: Inov8 x-talon 212
Swiss Alpine: Salomon S-Lab Sense

Ingen av dessa skor täcker tyvärr det jag behöver nästa vecka. Jag behöver en sko med tillräcklig dämpning som samtidigt inte är för tung. Jag behöver en sko som är tillräckligt stabil och som klarar den bitivs tuffa, ojämna och steniga terrängen. Jag behöver en sko som greppar i snö, is, regn och lera. Jag behöver en sko som inte blir för tung i väta och smutsig terräng. Det är svårt att hitta en sko som klarar allt detta, men jag har hittat ett märke som har skor som är i närheten, nämligen Salomon. Salomon är numera även en av mina samarbetspartners. Stort tack för det!

Jag kommer att använda mig av flera skor under Tor des Géants då jag tror att det är ett sätt att undvika bl.a. skavsår. Följande skor kommer jag att springa i och det är samtidigt skor som jag har testat under många mil:

XT S-LAB 4

XT S-LAB 5 SOFTGROUND

S-LAB FELLCROSS

Övrig utrustning av vikt förutom den obligatoriska:

ADVANCED SKIN S-LAB 12 SET

LEKI TRAVELLER CARBON

Inför TDG 1: Loppet

Ett av världens tuffaste ultra-marathon, Tor des Géants, går av stapeln mellan 9-16 sept med start och mål i den italienska alpbyn Courmayeur. Maxtiden är satt till 150 tim och det lär nog behövas då banan sträcker sig över 330 km och med 24 000 positiva höjdmeter. Banan följer vandringslederna Alta Via 1 och Alta Via 2 i italienska Aostadalen.Till skillnad mot många andra långa lopp i Alperna så är detta inte något etapplopp utan löparna bestämmer själva när man vilar och sover. Längs banan erbjuds ett antal stationer med mat och dryck samt 7 större depåer där man kan byta kläder och utrustning och även sova en stund.

Ta gärna del av denna presentation av loppet och låt er inspireras av mitt kommande äventyr:

Nedräkning

Efter 6 månader med träning och tävlande så väntar nu vila. Det är knappt en vecka kvar till årets tuffaste lopp och årets stora utamning, Tor des Géants (TDG). Loppet blir sannolikt även årets sista löptävling. Oavsett utgång av loppet så kommer det bli en lättare träningsperiod när jag kommer hem för att ladda batterierna till nästa år. Förhoppningsvis så får vi även lite snö i vinter så man kan åka lite skidor som omväxling till den löpning som är planerad.

Sista dagarna och kommande vecka ser ut som följer:

Tors - vila
Fre - vila
Lör - Långpass varav 1.45 tim hårt
Sön - Långpass varav 1.45 tim hårt
Mån - vila
Tis - vila
Ons - lättare löpning
Tors - vila
Fre - vila och resdag
Lör - vila
Sön - tävling