Lycklig i Överkalix

Just nu lider jag av stora motivationsproblem. Det borde inte vara så eftersom jag befinner mig på snö. Snö är en förutsättning för att åka skidor och just nu vill jag åka skidor, mycket skidor. Tyvärr så verkar det inte räcka. Jag tror att det beror på en kombination av varmt skidföre (+3 o duggregn igår), dålig form och att jag har gjort det här (letat snö) under så många år. Det räcker nu. Nu gäller det bara att bita ihop i 4 veckor till. Det borde jag klara av. Även om varje dag är en kamp för att hålla motivationen vid liv.

Idag har jag varit i Överkalix. Allt för att söka bättre snöförhållanden än tidigare och allt för att hålla motivation vid liv. Jag hade hört att det skulle vara bra där. Det var inte bra, det var bättre än så. Det kan ha varit ett av de bästa 5 km spåren med elljus som jag har åkt på. Det är lätt att glömma andra spår och jag har säkert gjort det. Det spelar ingen roll. Just nu var detta vad jag behövde. Att få åka på en kuperad bana med mycket diagonal och med skidor som var perfekta. Jag åkte 6 varv, 4 lugna och 2 lite halvhårda. Passet tog 1.40 tim och jag skrattade nästan hela tiden även om pulsen då och då drog iväg.

God Jul och Gott Nytt År!

Ormberget (Luleå) innan värmen

Inte alla som har varit här

Skidstadion

En strimma hopp

Jag är trött på att vara sjuk. Jag är trött på att inte kunna träna och jag är trött på att skriva deppiga inlägg på denna sida. Idag skulle jag återigen kunna skriva ännu ett deppigt inlägg efter fler sjukdagar denna vecka och ett tungt träningspass i går, men det ska jag inte. Jag vägrar.

Igår gjorde jag ett nytt försök att komma igång med träningen. Tidigare i veckan har det inte varit möjligt, förkylningen blev sämre igen efter förra helgen. Det blev 8 turer med stavar uppför Hammarbybacken i mycket lugn takt och mycket lätt jogg nerför. Även om jag rörde kroppen i snigelfart så rusade pulsen uppför. Den var cirka 15 till 20 slag för hög i förhållande till den fart jag höll. Det var ingen rolig känsla.

Idag försökte jag med ett nytt pass och gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag tog mina rullskidor och åkte ut till Ekerö för en liten tur. För knappt 5 veckor sen så var jag övertygad om att jag hade åkt årets sista rullskidpass, men inte.

Jag körde 2 tim i lugn fart med mycket stakning. Passet avslutades med 6 stycken impulser. Först så kändes det bedrövligt, men för varje minut som gick så blev det bara bättre och bättre. Jag ska inte säga att det kändes bra, men det var långt ifrån dåligt och jämfört med förra helgen och gårdagens pass så var det ett stort steg framåt.

Nu finns det en strimma hopp igen. Igår var alla medaljchanser borta på VM. Idag var de tillbaka. Även om de inte är stora så lever de i alla fall.

Trodde jag aldrig

September eller december?

Träna För Vasan

I helgen har jag varit på läger i Orsa Grönklitt. Först och främst som instruktör för Träna För Vasan. I fredags så anslöt 25 förväntansfulla skidåkare för att få tips om skidteknik, vallning, tränings- och näringslära. Självklart även för att få lite skidmil i benen. Grönklitt visade upp sin bästa sida då det dagarna innan kom lite nysnö som gjorde att de kunde öppna mer spår än de 3,7 km som konstsnöslingan erbjuder.

För egen del så blev det 2 pass i helgen, 1.45 resp 2 tim. Hade det inte varit för att klockan tickar och jag "måste" komma igång med skidåkningen så hade jag inte tränat. Kroppen är inte 100 kry. Strax efter att jag landade på svensk mark förra helgen så fick jag riktigt ont i halsen igen. Det satt i fram till i torsdags. Jag är fortfarande väldigt rosslig och slemmig på nätterna. Rent fysiskt så ska jag förhoppningsvis hinna komma i form till VM. Jag har tränat förhållandevis bra i sommar och höst. Får jag bara vara frisk ett par veckor och träna lagom så kommer jag tillbaka fysiskt. Dessvärre så är det inte bara den fysiska statusen som avgör. Tekniken är nästan minst lika viktig. Det är därför jag chansade i helgen. För att utveckla tekniken så krävs det mycket skidåkning på snö. Det gäller att passa på!

Klockan tickar

Det är ont om tid. Klockan tickar fort nu.55 dagar kvar till veteran-VM på skidor och formen är i botten. Det  är kanske inte så konstigt. Blev som väntat sjuk efter Torsby. Fick rejält halsont förra tisdagen. Hann tyvärr inte bli frisk innan jag åkte på semester. Halsont och värme är ingen bra kombination. Symptomfri först i torsdags. Vågade på lite lätt jogg i fredags Resa lördag och söndag och helt plötsligt så var årets sämsta träningsperiod avklarad.

Nu är det full fokus på att hålla sig frisk i 2 månader. Det finns inte utrymme för något annat!

Kokar i värmen. Temp 37.6 efter lite jogg

Jag säger som Johan Myhr

Nu ska jag vila!

I tisdags genomförde jag med stor sannolikhet årets sista pass på rullskidor. I torsdags genomförde jag säsongens första pass på snö. Till helgen åker jag på en dryg veckas solsemester. När jag kommer hem så hoppas jag att det finns snö (natur eller konst) på hyfsat nära håll. Oavsett så bär det i alla fall av på läger (som ledare) med tranaforvasan den 6 dec.

Hösten har träningsmässigt varit tung. Inte bara för fotskadan. Det är den alltid. Det är den för de flesta. Den är mörk, våt och de flesta pass får genomföras sent på kvällen, vilket bland annat påverkar återhämtningen negativt. Därför var det skönt att få några dagar på snö och inte göra mycket mer än att träna, äta och sova.

Som vanligt när man går på snö för första gången inför en ny säsong så är man spänd av förväntan. Tekniken, känslan, orken, styrkan, allt du vill ha svar på. Tyvärr så är svaret oftast det samma. Oavsett hur du har förberett dig och oavsett hur bra formen har varit veckorna innan så känns det oftast ganska dåligt (för mig i alla fall). Den här gången kändes det riktigt dåligt. Pulsen var för hög på de lugna distanspassen och stumheten var för hög på det enda intervallpass jag körde (5*8 min/vila 90s, skejt A2+). Jag hoppas och tror inte att detta kommer att spegla hur säsongen kommer att bli. Just nu är det något som inte står rätt till i kroppen. Jag fick genomföra det mesta som jag hade planerat och nu finns det bara en sak som gäller. Jag ska göra som Johan Myhr. Vila ordentligt i många dagar!

Årets sista

Sist hem i torsdags

Lugnet före helgen

Många längtar till vintern

Konkurrent som inte ligger på latsidan

Positiva meter i Norrköping

För 5 veckor sen genomförde jag mitt senaste löppass. Lätt haltandes till och från en myr. Sen dess har det bara varit rullskidor. Rullskidorna har heller inte varit smärtfria. Skejten har gått bäst. De senaste 2 veckorna har foten gradvis blivit lite bättre. Jag har med mindre smärta kunnat diagonala och staka med frånskjut. I helgen kändes foten så pass bra att jag vågade mig på ett första stavgångspass. Passet blev i det längsta laget. 1000 höjdmeter uppför, 200 av dem joggandes och 800 gåendes. Samtliga 1000 m nedför gick jag med försiktiga steg. Snittpulsen på passet blev måttliga 109 slag, men vad gör det? 1000 höjdmeter uppför är alltid 1000 m och det mest positiva är att foten inte är sämre nu på kvällen.

Igår körde jag ett längre skejtpass på 2.45 tim. Regn, kyla och tröga hjul gjorde att jag fick gräva djupt i energidepåerna, men så ska det vara ibland!

14 vilodagar

Det är den enkla och tråkiga sanningen om oktober månads träning. 31 tim och 43 min träning på 17 dagar. Det är bra, men 14 vilodagar, det håller inte. Brist på tid och lite krasslighet har varit orsaken. Nu hoppas vi på en bättre månad. Så här har den startat:

Fre 1/11 - Intervall klassiskt, 8.41/8.32/8.25/8.14 min/vila 3min
Lör 2/11 - Intervall fristil, 6+5+4+5+6 min/vila 1.30 min
Sön 3/11 - Testlopp duathlon 15 km (7.5+7.5)

Lättare med löpning

Till alla er som tycker att det har varit mycket dyster läsning på bloggen sista tiden, så kan jag i alla fall meddela att formen har varit bra i helgen.

Slutet nära

Alla har en gräns, även jag. En gräns där man inte orkar längre, oavsett hur mycket man vill. Många gånger kan gränsen kännas nära, även om den i verkligheten inte är det. Jag vet. Jag har känt mig nära den gränsen många gånger, men jag har aldrig nått ända fram.

Nu är jag där igen, men är jag framme? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan är lite annorlunda denna gång och att jag aldrig varit så nära att sluta någon gång som nu. Vad har hänt?

Egentligen inte något särskilt mer än ytterligare en påminnelse om att kroppen börjar närma sig slutet för vad den tål. Denna vecka har varit lugn med lite träning så risken för skador borde varit liten. Tyvärr så spelar det tydligen igen roll. I torsdags stod jag på bussen, helt stilla. Helt plötsligt utan att det händer något så får jag ont bakom och utanför vänster fotknöl. Samma ställe som jag hade problem med i vintras. Det bara högg till. Sen dess så har jag haft svårt att gå normalt. Under dagens rullskidpass i klassiskt så försökte jag diagonala och staka med frånskjut, det gjorde riktigt ont.

När man inte behöver göra något för att bli skadad så måste man nog inse att slutet är nära. För om kroppen är så sårbar, hur ska man då kunna orka träna med alla andra krämpor man har?

Utförslöpning

Ett sista klipp från löpåret 2013. Många har sett honom springa fort förr, men ibland känns det som om man glömmer bort hur sjukt fort det går. Vi kan nämna vilka namn vi vill. Oavsett om det vore någon av våra svenska trailstjärnor som Kleist och Svanebo eller om vi skulle låta Bekele och Mo träna på detta, så är jag övertygad om att få, om ens några, kan tas sig ner utför som Kilian

Kolla klippet mellan 11 och 13 min.

Hallå, hur tänkte jag nu?

Tre gånger har jag ställt mig den frågan den här veckan och vid samtliga tillfällen så har jag inte haft något bra svar. Inte så konstigt kanske när allt sunt förnuft verkar ha varit som bortblåst. Det är bara att erkänna, jag tränar inte smart varje vecka på året.

Det började i måndags. Efter en vecka med lugn träning och en del förkylningssymptom,som inte blev något större, blev det ett sent skejtpass på rullskidorna. Med sunt förnuft så borde det blivit ett kortare pass i lugn fart med tanke på föregående vecka, men inte. Efter en uppvärmning på 25 min så bar det iväg i A2 fart i 1.40 tim (32 km) på mina Marve 7:or. Lite nedvärmning på det så kunde jag skriva in 41 km och 2.20 tim i träningsdagboken. Efter dusch, lite mat och lite nedvarvning framför datorn så var man i säng några minuter efter midnatt. Inte konstigt att man var trött när klockan ringde strax efter sex.

Det fortsatte på onsdagen. Vaknade upp med lite täppt och kliande näsa. Tänkte direkt, där fick man för måndagspasset. Kände mig ändå pigg. Det sunda sa, ta det lugnt och gå till sängs tidigt, men inte. Ut på klassiska rullskidor i 2.35 tim med fartökningar i varje backe. Ville köra lugnare, men det gick inte. Jag kände mig i mitt livs form, kunde inte bli trött. Larmsignalen gick direkt. Så här kan man bara känna när man är på väg att bli sjuk. Då jobbar kroppen på högvarv för att mota Olle i grind. Det visade sig att  jag hade rätt. Vaknade typ varje timme under natten. Speedad.

Vilade torsdag och fredag och hade turen att varken få ont i halsen eller bli förkyld. Bara en lite allmän olustkänsla och lite småtäppt. Vilopulsen var normal.

Allt avslutades igår, lördag. Sunt förnuft sa, kort och lugn träning bara för att hålla i gång kroppen och se var alla små symptom tar vägen, men inte. Istället blev det full tävlingseftermiddag. Nästa år planeras det att köra ett nytt rullskidrace i Stockholm. Igår arrangerades en testdag av Sundbybergs skidor för att se om banan håller måttet. Det började med en 250 m sprint i klassiskt. Kändes ovant, men fick i alla fall köra två lopp och blev trea. Därefter kördes det 10 km klassiskt. Det blev ett ryckigt race som avgjordes i spurten. Blev sexa efter juniorerna och Espen. Även om loppet inte gick fort hela vägen så tog det på krafterna. Kände mig riktig slut. Säkert en kombination av för lite fartträning och lite skräp i övre luftvägarna.

Efter lite vila och lite rödbetsjuice (räddningen) så fanns det ingen återvändo. Det var ju skejten jag var där för. Blev ett helt annat lopp. Inte lika många småryck utan mer jämn hög fart. Kunde även vara med och dra lite. Slutade som tidigare lopp med en spurt och som väntat hade jag inte så mycket att sätta emot juniorerna (Espen hoppade av pga dåliga skidor). Var ändå mycket nöjd med loppet. Var aldrig över gränsen och benen var pigga hela loppet. Det var för övrigt andra gången jag stod på ett par skejt-rullskidor med tävlingshjul (första gången var för tre år sen). Lite annorlunda mot de tröga dieselskidorna man puttrar omkring med annars.

Idag söndag går jag omkring med träningsvärk (hade jag nog fått ändå) och rosslande luftrör. Nästan som efter ett Vasalopp i 20 graders kyla. Som sagt, ingen smart vecka och inga kloka beslut. Hoppas nu bara att det dröjer länge tills nästa gång.

Hemma i måndags

Hemma i onsdags

Alltid vassa spetsar

Räddningen i lördags

I vinter är vi flera

15 veckor kvar och ändrad plan

Knappt 15 veckor kvar till vinterns stora mål, MWC i Pillerseetal. Det kan kännas som lång tid, men det är det inte, speciellt inte om man är skadad. Planen har varit att köra 2 klassiska lopp och ett i fristil (förutom ev stafett). Jag tror att jag har störst chans i de klassiska. Inte för att jag tekniskt sett åker sämre i fristil utan mer för att jag anser att konkurrensen är lite svagare där. Nere på den Europeiska kontinenten så verkar man träna betydligt mer fristil. Det kanske inte är så konstigt med tanke på snötillgången och banorna. Jämför detta med Stockholm där det inte finns några banor alls att träna fristil på.

Som det ser ut nu så är risken stor att jag inte kommer att kunna åka något klassiskt lopp överhuvud taget i vinter. Under dagens rullskidpass så försökte jag diagonala i de få motlut vi har i Stockholm. Det var verkligen ingen skön känsla. Det gjorde riktigt ont i foten. Tyvärr är det min erfarenhet även sedan tidigare att just diagonalen inte är särskilt bra för min fot (så var det med höger fot för två säsonger sen). Förutom lite stakunderhåll så blir det nu fullt fokus på skejten. Än har jag inte gett upp medaljerna.

Efter ett underbart helgväder så väntar återigen några tunga och mörka kvällspass.

Tisdagspasset startade

Tisdagspasset slutade

Sämre än någonsin

Det handlar inte om formen, den har tvärtom varit riktigt bra på vissa pass, utan det handlar om min vänster fot. För en månad sen skrev jag att den gradvis blivit sämre och att jag skulle ta det lugnt med löpningen. Det har jag gjort, men det har inte hjälpt. För 12 dagar sen, närmare bestämt tisdagen den 24/9 så kändes den bättre och trots att jag visste att det var dumt så ville jag testa den. Det slutade med att jag fick halta hem från jobbet och gå på kryckor hela onsdagen. Jag kunde knappt sätta ner foten på flera dagar. Vad hände?

Löpbandet på lunchen: först 15 min uppvärmning och sen snabbdistans i 3.45/km. Till en början kändes allt ok, bara lite känning. Efter 4-5 km så började det att kännas mer (dum som man är så fortsatte jag) och efter 8 km så var det bara att trycka på nödstoppet, då sa foten "inte ett steg till".

Har sedan dess kunna träna på hyggligt, med tanke på omständigheterna. Fokus har legat på rullskidor och kommer fortsatt att göra det. Inte så många pass, men de pass jag kört har varit med bra kvalité. Först var det värst för foten att staka, men nu går det bäst. De bästa fartpassen har jag haft på skejt.

Jag har även hunnit med att göra en MR och i morgon ska jag ta ett nytt ultraljud hos Niklas. Därefter vet jag hur min rehabplan kommer att se ut.

Sista 2 veckornas träning:

Mån - vila och behandling
Tis - test på löpbandet, skadad
Ons - vila
Tors - vila
Fre - vila
Lör - fm - rulle F 1.30 tim, känning, men ej värre efter
      - em - rulle K 1.30 tim, fick plocka ur sulan halvvägs, mycket ont
Sön - rulle F 2.15 tim, mindre ont, ej värre efter
Mån - vila
Tis - stakning 2 tim, årets bästa, lite känning
Ons - vila
Tors - kombipass, jogg/gång i myr 1 tim (1.18 ute), ont + rulle F 1 tim inkl testlopp 30 min (A3), lite känning
Fre -  vila
Lör - kombipass, jogg i myr 2 tim, lite känning + stakning 1.25 tim inkl 20 min A2+
Sön - rulle 2 tim inkl testlopp 35 min (A3), lite känning, grym form

Samma men ändå inte lika

Förra lördagen körde jag en av mina favoritrundor på rullskidor. Passet innehöll bara stakning och farten var lugn A1. Rundan tog då 3.05 tim. Idag körde jag samma runda men i en högre fart, A2. Innehållet var heller inte lika. Idag använde jag hela kroppen. Passet tog nu istället strax under 2.30 tim.

I kväll körde jag skejt intervaller, fart A3. 6+4+10+8+4+6 min/1.5 min lätt mellan. Passets längd, 1.20 tim. I onsdags körde jag samma runda, men i farten A1 samt några impulser.  Då tog rundan 1.40 tim.

Alltså, samma rundor,samma förutsättningar (skidor, väder) men långt ifrån lika belastning. Vad kan man lära sig av detta och varför  tycker jag detta är viktigt? Ledordet är variation. Jag har sagt det tidigare. Jag ser alldeles för många träna med lika belastning, pass efter pass och således missa lite av den utveckling de annars skulle kunna få.

Nu börjar allvaret

Efter en extra lång och skön sommar så slog hösten till på allvar igår. Att träna i fint väder och med långa ljusa kvällar är ofta inget större problem. Att ge sig ut i regn och mörker är något helt annat. Nu är det ingen lek längre. Det är nu allvaret börjar.

Oavsett väder så måste man ge sig ut och träna. Kanske inte varje dag, men väldigt många av de dagar när man hellre ligger kvar i soffan och tittar på tv. Gör man inte det så kommer mycket av det som byggts upp under sommaren att gå förlorat. Träning är färskvara och den går inte att leva på hur länge som helst. Det är lång tid kvar till de viktigaste tävlingarna, glöm inte det!

Idag blev det 2 tim rullskidor i regn och mörker. Jag gav mig iväg kl 19.11, 3 tim efter dagishämtning. Det tog emot, men när jag väl var ute så gick det bra. Nu sitter jag här med stärkt självförtroende som ingen kan ta i från mig.

 

Den viktiga vilan och en idol

Den här veckan har träningsmässigt varit allt annat än bra (1.15 tim på 5 dagar). Jobb, resor och lite sömn. I sådana lägen är det alltid lätt att börja tvivla. Tvivla på formen. Speciellt om man går och känner sig trött hela tiden. Jag är säker på att jag inte är ensam om att drabbas av detta fenomen.

Igår var jag inställd på en tung träningsdag även om jag av erfarenhet vet att man aldrig vet hur dagsformen är förrän man sticker ut och tränar. Jag vet inte om det var årets bästa träningsväder som gjorde det för passet blev det bästa hittills i år på rullskidor. 3.05 tim stakning på Swenor 4:or och pigg hela vägen. Ja, man slutar aldrig att förvånas och vad kan vi lära oss av detta? Jo, att det aldrig, jag menar aldrig är en nackdel att vila några dagar om du har haft en bra träningsperiod innan. Det är snarare en förutsättning för att få ett överskott och bli pigg.

Till något helt annat. Jag har sagt det förr, idoler kommer och går och några består. En av dem är Kenenisa Bekele. Idag avgjordes kanske ett av tidernas mest prestigefyllda halvmaratonlopp, Bupa Great North Run.
Se upplösningen nedan och när man läser Mo´s kommentar av loppet så förstår man hur fort det gick på slutet. "I thought when Kenenisa went with a mile to go that pace was just ridiculous".

 Kenenisa beats Mo Farah

Gemensam träning

Idag hade jag planerat att köra ett längre kombipass och för en gångs skull så körde jag inte passet själv. Passet bestod av 2 tim löpning (mest myr) och 2 tim rullskidor klassiskt, varav jag körde riktigt hårt i 32 min i slutet av passet. Vi var totalt 16 personer på löpningen och ett par färre på rullskidorna. Ett härligt gäng och även vädret var med oss. Tack för sällskapet! Jag tror aldrig klockan tickat så fort under ett löppass i en myr. För er som inte var med idag så kommer en ny chans om 1 mån. 5/10 kl 9.00 kör vi igen (se tranaforvasan).

Härligt gäng

Att man kan vara nöjd på en myr

Dagens piggaste

Påfyllning

Påfyllning

Laddad inför pass 2

Halvvägs och lika glada

Skejtben

Jag har skejtben. Så måste det vara. Hur förklarar man annars att jag nästan aldrig blir stum eller trött i låren (träning som tävling)? Nu har jag kört 3 pass skejt på rullskidorna och det känns som det alltid har gjort, låren är oberörda! Självklart är det positivt, men det gör mig samtidigt lite frustrerad. Jag borde åka fortare än vad jag gör. Visserligen tränar jag inte så mycket skejt (totalt 5 pass förra året inkl tävlingar), men ändå. Det är aldrig låren som säger ifrån utan alltid något annat. Ibland är det överkroppen, ibland hjärta/lungor, men oftast är det mina fötter (kramp hålfot) eller underben (tidigare kompartmentsyndrom) som begränsar. Innan jag opererade mig så hade jag aldrig i hela mitt liv åkt ett skejtlopp utan kramp i underbenen. Idag åker jag utan smärta på rullskidor och enstaka fall i riktigt kallt nysnöföre. Tyvärr så är det oftast ett annat före.

När jag ändå är inne på skejtben så ska jag ta död på en myt/teori. Många hävdar att cykel är bra för skejt och att cykel är mer grennära för skejt än löpning. Om det vore sant så borde jag ha världens bästa cykelben, men det har jag inte. Snarare tvärtom. Mina cykelben är sämst. Jag blir stum så fort jag passerar 130 i puls. Sen att två av världens bästa skejtare (Elofsson och Dählie) aldrig har cyklat en meter försämrar ju inte min teori.

Sista veckans träning:
Lö - löpning 2.05 tim
Sö - rullskidor stakning 2.25 tim
Må - löpning 1.20 tim (3.5 km/20 min uppv + 15 km tröskel/60 min på bandet)
Ti  - rullskidor skejt 1.35 tim
On - rullskidor klassisk 1.40 tim
To - rullskidor skejt 2.05 tim

Motgångar

Motgång nr 1: I lördags gick starten för etapploppet Gore-Tex Transalpine-Run. Årets stora mål. Tyvärr så kom jag och Anders "Mora" Eriksson inte till start. Pga skada så fick vi kasta in handduken i sista sekund. Tråkigt, men det går inte att ta sig runt med skador oavsett hur mycket man vill.

Motgång nr 2: Formen har skiftat den sista veckan. Bra pass har varvats med dåliga. En sak som inte har skiftat är foten. Den har gradvis blivit sämre. Efter att ha besökt Niklas Norlén igen så tog jag idag beslutet att stänga löpningssäsongen. Jag hade planerat att avsluta den med några mindre tävlingar i höst, men så blir det inte. Nu blir det rehab, några få pass i myren, några stavgångspass och resten rullskidor de närmaste veckorna.

Kom igen Buud

Nu är de igång. Starten av UTMB har gått. Ett lopp jag ville springa i år men där lottningen ville något annat. Ett otroligt starkt startfält i år och en av favoriterna är Svensk, Jonas Buud. Följ hans framfart på någon av länkarna nedan.Tuffast motståndare tror jag någon av amerikanerna Anton Krupicka och Timothy Olson blir tillsammans med 2011 års vinnare av Hardrock 100 Julien Chorier. Även om det är deras första start i loppet så vet de hur man springer långt i tuff terräng. Kan till och med bli rekordtid. Bra väder och Kilian har nog aldrig gått för fullt vid sina segrar.

Mitt tips:
1. Anton Krupicka (utvilad, kan sakna lopp i kroppen)
2. Juilen Chorier (en av mina två favoriter till segern)
3. Timothy Olson (kan fortfarande vara lite sliten efter flera tuffa lopp i år)
4. Jonas Buud (överraskade mig förra året, van vid flackare lopp, håller tummarna)

irunfar.com-live-coverage

utmb.livetrail

Öppen träningssamling

I helgen som var så körde jag årets första kombipass. Det kändes som starten inför höstens ändrade fokus mot mer skidträning. När jag var där ute och tränade så tänkte jag att, när jag ändå ska köra denna typ av pass under hösten, varför inte köra det tillsammans med mina klubbkompisar, mina konkurrenter i de andra skidklubbarna och alla andra skidintresserade i Stockholms regionen.

Sagt och gjort. Vid två tillfällen bjuder vi nu in till öppen träningssamling. För info, se länk.

 

Kombipass

Oavsett idrott så krävs det specifika pass för den eller de tävlingar du ska köra. Olika idrotter och olika tävlingar kräver olika egenskaper för att prestera på topp. En viktig egenskap för att åka långlopp på skidor är att klara av tiden. Att kroppen är van att jobba hårt och länge.

De riktigt långa passen kan man inte köra för ofta. Speciellt inte om man kör dem med en snabbare avslutning nära tävlingsfart. Ett sätt att köra dessa pass, särskilt i början av säsongen, är att dela upp passet och köra flera grenar samt att verkligen hålla nere farten. Det är precis vad jag gjorde i helgen.

Då körde jag årets första kombipass. Långt, flera grenar, ingen särskild belastning och hela passet i lugn fart. Allt enligt skolboken. Senare i höst kommer jag försöka ha liknande pass, men då kommer jag avsluta med det jag ska vara bäst på, stakning. I helgen såg passet ut så här:

Rullskidor fritt: 2.15 tim (Eagle träningshjul)
Rullskidor klassiskt: 1.45 tim inkl 5 impulser (Swenor 4:or, mest stakning)
Myrlöpning m stavar: 1.30 tim

Totalt 5.30 tim effektivt. 5-10 min mellan varje gren för att byta utrustning och stoppa i sig lite energi. Kändes kanonbra. Inte alls sliten efteråt. Hopp om vintersäsongen.

En av de största

Prestationsmässigt kan han vara en av de största genom tiderna, alla kategorier. Hans namn är Kilian Jornet. Jag har skrivit om honom  tidigare. Hans prestationer saknar motstycke. Idag gjorde han sitt första försök på Bruno Brunods rekord Cervinia - Matterhorn - Cervinia. Det blev bara ett försök. Han skrev historia igen. Det tidigare rekordet var från 1995 och löd på 3.14.44. Ett mycket svårslaget rekord enligt många. Han säger själv att han aldrig förberett sig så mycket inför ett rekord (hans egna ord). Det nya rekordet lyder på 2.52.02.

Just nu finns det inte så mycket skrivet om rekordet, men det kommer att skrivas. Nedan ser ni ett klipp från ett av det tidigare rekorden satt 1990 av Valerio Bertoglio på 4.16.26 och sen två klipp om Bruno Brunod. Tittar man på dem så förstår man lite av vad han gjort idag i alla fall.

 

Nolan´s 14

Detta är Nolan´s 14. I somras gjorde Anton Krupicka ett försök på denna utmaning. Tyvärr så misslyckades han. Läs hans berättelse Failure och se några enastående klipp från försöket.

Episode 1

Episode 2

Episode 3

Kort och effektivt

Nu är man tillbaka på jobbet och då är det återigen dags att lägga pussel för att få ihop lite träningstid. Igår blev det ett kort och effektivt pass på löpbandet. Uppvärmning 15 min. Testlopp 3000 m. Nedvärmning 15 min. Totalt 40 min. Lagom så man hinner med en lunchmacka vid skrivbordet. Kilometertiderna var 3.30/3.20/3.10. Inte lika snabbt som när jag var som bäst i min ungdom, men ändå. Jag kan säga att om jag varit lika bra tränad då som nu och med samma förutsättningar, dvs 28 år yngre och 10 kg lättare så hade tiden sannolikt varit kring 8.30. Det är en tid som duger alla dagar i veckan. I alla fall om man  inte är elitlöpare.

Semester = mer träning

3 veckor. 36 timmar. Det är vad man kan  hinna med när man har lite extra tid. En del hinner säkert med mer och en del mindre. Det har varit långa, korta, långsamma och snabba pass. Det har varit platt, kuperat, slätt och stenigt. Det har varit (mest) sol och regn. Det har varit testlopp och det har varit  tävling. Det har varit löpning, rullskidor och hiking. Det har kort och gott varit det mesta och formen har bara blivit bättre för varje dag.

Träningsbilder:

Åre

Åre

Åre

Åre

Åre

Höga Kusten

Höga Kusten

Höga Kusten

Höga Kusten

Norrköping

En lite utflykt

Kilian Jornet var där. Jonathan Wyatt, Max King och Sage Canaday var där. Sierre-Zinal Mountain Race firade 40 år och hade lockat till sig några av världens bästa traillöpare, igen. Det gör det varje år. Inte så konstigt. Det är kanske ett av världens mest klassiska traillopp. Sierre-Zinal preview.

Kort om banan: 31 km, 2200 D+ och 800 D-. Banprofil nedan:

Jag har velat springa detta lopp under många år. I år blev det verklighet. Med tre veckors bra träning bakom mig och kanske inte helt utvilade ben tog jag bilen ut till Arlanda för en 36-timmars utflykt. Det skulle bli en upplevelse som vanligt. Det skulle bli ett bra träningspass. Det skulle bli en bra genomkörare för kommande lopp i höst. Jag hade lovat mig själv att inte ta slut. Jag hade lovat mig själv att hålla igen och jag höll vad jag lovade Jag sprang ett av mina mest väldisponerade lopp någonsin. Jag sprang fortare än någonsin utför och jag var samtidigt relativt oberörd i mål. Timmarna efter loppet kände jag mig helt utvilad, nästan som om jag tagit det för lugnt. Jag kanske tog det för lugnt, framför allt uppför, men vad jag gör det. Ingenting. 10 min hit eller dit spelar ingen roll. Några placeringar, ja absolut, men känslan under sista halvan av loppet och efteråt vill jag inte ändra på. Jag kan alltid komma tillbaka ett annat år. Jag ska komma tillbaka ett annat år och då ska jag springa fortare.

Söndag 9.00. 30 min till start. Uppvärmning. Lätt jogging och stretch. Benen känns bättre än förvänta.t Andningen så där lätt som man bara kan önska. Jag ser alla de stora stjärnorna. På samma sätt, lätt jogg och stretch. Jag tittar på dem nästan som ett barn som ser sina idoler. 10 min innan start går jag in i startfållan, lite sent, många står redan där. Gör mig inte så mycket, jag vill ha en lugn start och det får jag.

Det tar cirka 50 meter innan fältet är joggandes. Stigningen börjar direkt. Jag ser inte de bästa. Jag vet bara att de springer fort, riktigt fort. Det syns på tiderna sen. Efter några hundra meter på en större väg tar vi in på en mindre stig i skogen. Det brantar till och de flesta omkring mig börjar gå med stora kliv. Jag likaså. Det är svårt att ta sig om. Jag vet att det inte är någon idé att stressa. Jag vet att jag kommer kunna springa ifrån många på slutet, det hörs på andningen på dem runt omkring. Många andas tungt och jag har nästan vilopuls. Vi fortsätter färden upp mot det första riktmärket, Chandolin. 1700 höjdmeter på ca 12 km. Det växlar hela tiden från brant, där vi går, till partier där de flesta joggar. Känslan är densamma hela tiden, de omkring mig andas tyngre. Även om jag är helt oberörd i andningen så tar det på benen. Det märks på toppen. Det tar tid att få igång benen. Till slut rullar de på och jag börjar plocka placeringar. Ju närmare mål vi kommer desto fortare går det.

Jag passerar Chandolin på 1.48.08 och en 81:a plats i min klass. Det har gått långsamt. Riktigt långsamt. Jag har tappat 39 min på täten, men jag är pigg, riktigt pigg. Nästa riktmärke är Hotel Weisshorn efter 20 km. Jag passerar efter 2.42.45. Jag tappar fortfarande, men inte lika mycket som tidigare. Jag springer hela vägen dit. Många som gått ut för hårt går i backarna. Jag tar placeringar, kilometer för kilometer. Jag ligger nu 61:a och det skulle bli bättre. De sista 11 km till mål blir mina bästa. Förutom andningen så börjar benen nu bli riktig pigga. Jag kan släppa på för fullt utför. Jag klarar av att parera alla steniga partier. Jag gör min bästa utförslöpning någonsin i denna typ av terräng. Jag kommer i mål på 3.43.24. Jag har den 22:a snabbaste tiden i min klass från Weisshorn. Det ger mig placering 41. Jag är långt efter, men jag är pigg och mycket nöjd ändå. Jag kommer springa loppet igen och jag kan verkligen rekommendera andra som gillar traillöpning av göra detsamma.

Sage Canaday Sierre-Zinal Race Recap

Iancorless Sierre-Zinal 2013 race summary

45 min innan start

Vackert som vanligt

Vackert som vanligt