Årets sista

Årets sista blogginlägg, årets sista tävling, årets sista pass och årets sista godis etc. Det är mycket som ska hinnas med innan det nya året börjar och med det några nya nyårslöften.

Igår körde jag årets sista tävling och säsongens andra skidtävling, Vretaslingan. 15 km skate stod på programmet. Förhållandena var bra trots det varma vädret och vi körde 5 varv på en relativt flack konstsnöbana. Jag gick ut lugnt och försökte åka kontrollerat. Med lite högre fart de sista två varven så lyckades jag med knapp marginal knipa segern i H45. Totalt hade jag den tredje snabbaste tiden. Det kändes ok men inte mer. Jag är ändå nöjd då jag haft en period med lite mer träning nu. Nu är det bara att hålla tummarna att vintern kommer tillbaka så att jag får chansen att förbättra formen några hack. Annars får det bli löpning till 100 procent efter nyår.

Årets sista träningspass kördes idag och det blev ett lugnare stakpass på 1.30 tim, även om kroppen signalerade vila. Med nuvarande temperatur så vet man ju som sagt inte hur många fler skidpass det blir denna säsong så det var bara att passa på.

Värmen tar på snön

Efter passet handlade det som vanligt att fylla på med energi, men den här gången kanske ännu mer än vanligt och ännu mer godis än vanligt. För imorgon är det slut med alla godsaker. Jag har sagt det förr och jag har även gjort det förr, men nu är det mera allvar. För ska jag kunna springa i sommar med en lättare kropp så går det inte att ha den kosthållning jag haft i år. Jag behöver inte säga så mycket mer, men de som känner mig vet att jag inte bara äter frukt o grönt:-).

Gårdagens pris snart slut

Gott Nytt Tränings År till er alla!

Sjukt

Nu snackar vi inte om en förkylning, halsont, feber eller kräksjuka utan bara kort och gott om ett sjukt bra träningspass. Efter senaste tävlingen så har träningen bara gått utför. Ett pass per dag har stått på programmet, men kroppen har bara känt sig sådär lagom usel, tills idag.

Igår körde jag ett lugnt distanspass på skidor i 3 tim där jag samtidigt gick mig lite energitom på slutet. Med ett lite dåligt matintag resten av dagen så var förhoppningarna på ett bra pass idag små. Planen var därför bara att köra ett lite kortare pass, jag visste ju att energin inte skulle räcka till så mycket mer.

Men, som så många gånger tidigare med min kropp, så kan man aldrig på förhand veta hur den ska bete sig. Mot alla odds så var den pigg idag. Jag tänkte att det är väl bara att köra på tills den säger ifrån. Den sa aldrig ifrån. Efter 4 tim skidåkning i varierande fart och med bara 1,5 liter BOBs lättdryck så valde jag att sluta även om jag då fortfarande var mycket pigg. Efteråt kändes det som om jag suttit i soffan och kollat på film hela dagen. Kroppen var full av energi. Det är bara sjukt och jag kan inte förklara det. Bara att njuta.

Julhelgens träning:

23/12 - Skidor 1.30 tim

24/12 - Skidor 1.30 tim 

25/12 - Skidor 2.20 tim

26/12 - Skidor 3 tim

27/12 - Skidor 4 tim

Premiär

Vegavallsloppet 10 km fristil. Säsongens första skidtävling. Med tanke på hur kroppen har känts i veckan så är jag nöjd. Benen var ok, andningen var ok och skidorna bra. Det enda som jag skulle kunna ha som ursäkt för att det inte gick fortare är att jag inte åkt mer än 2 mil skate i vinter och att jag i sista sekund valde ett par för långa stavar. Det bjöds på fint skidväder idag och bra med snö, men om man hade för små trugor på stavarna, vilket jag hade, så gick de tyvärr igenom. Därför valde jag att låna ett par stavar med lite större trugor, de var 165 cm långa mot mina som är 155 cm. Jag tyckte att de kändes ok ändå.

Så här har jag tränat i veckan:

Mån - vila, sliten
Tis - vila, sliten
Ons - Intervaller, klassiskt, 4*4 min/vila 3 min, usel form, sliten och kanske krasslig
Tors - vila, känner mig krasslig och helt sänkt
Fre - lugn distans, klassiskt, 2.30 tim, lite för långt, kunde inte hålla mig, mycket piggare
Lör - bestämde mig igår för att tävla, 10 km fristil, nöjd efter hur försäsongen har varit

Guldpar

Många säger att längdskidåkning är en matererialsport, till viss del stämmer det. Det kanske inte är den viktigaste faktorn till framgång, rätt träning och bra gener ligger före, men utan bra skidor vinner du aldrig ett mästerskap. Alla skidåkare söker och hoppas på att hitta ett skidpar som går bättre än konkurrenternas. Chansen att hitta ett sådant par är mycket liten. Ju fler skidor du köper och testar dessto större är chansen att du hittar ett så kallat "guldpar". Störst chans har ju förstås eliten. De testar många par varje säsong, en del upp till 100 par. Jag själv brukar köpa två nya par varje säsong. Har jag tur så kan jag då hitta ett par som går bra, men sällan mycket bättre än mina konkurrenter. Gör man som många motionärer, köper ett par och hoppas att de ska gå bra, då får man verkligen lita på turen.

I helgen plockade jag fram ett par som mestadels har stått orörda i garderoben. Jag har provat dem en gång tidigare och det var två år sen, på tävling och då gick de riktig bra. Det är ett par ruggskidor, dvs ett par skidor som man bara använder när det är runt 0 grader och nysnö och ett par skidor du inte behöver valla. Igår var det -0,5 grad, växlande torr och fuktig snö samt snöfall under senare delen av passet. Idag var det +0,5 grad, fuktigt och på sina ställen våt snö samt snöfall under första delen av passet. Två olika fören och båda mycket svårvallade om man nu inte äger ett par ruggskidor.

Efter denna helg så förstår jag inte varför jag låtit dem stå orörda. Jag har i helgen kört två bra långpass med perfekt fäste och perfekt glid och jag har inte ens behövt valla skidorna. Skidorna har gått så pass bra så jag törs nästan säga att jag äger ett guldpar. Från och med nu så kommer de att användas både för träning och tävling när det är motsvarande väder som i helgen. Då är de oslagbara!

Distanse

Skidåkare pratar ofta om att lägga träningspusslet på rätt sätt. Kort handlar det om att få planera sin träning över året på ett sätt som gör att du får störst utveckling. Det är många parametrar att ta hänsyn till. En viktig del i pusslet är att kunna genomföra de hårda och intensiva passen relativt återhämtad och med fulla energidepåer. Därför börjar man ofta att lägga ut vilodagarna och därefter de hårda passen. De hårda passen kommer ofta efter en vilodag eller som första träningspass på dagen. Jag försöker också vara utvilad till mina hårda pass och jag försöker även att planera in dem i förväg, i den mån det går med den begränsade tid jag har till träning. Tyvärr så går det inte alltid enligt plan.

Nu på kvällen var jag ute för att köra ett lugnare pass och bara ha fokus på tekniken. Helgens skidåkning hade inte gått som jag tänkt mig, kroppen var sliten. Även måndagens korta joggingpass var under all kritik. Kroppen behövde inte något hårdare pass just nu.

Efter en vilodag i går så sa den dock något helt annat. Tekniken kändes mycket bättre än på de första passen och jag kunde bara inte låta bli att gasa på. Efter en uppvärming på ca 50 min så tog jag av mig jackan och körde ett av mina favoritpass, "distanse". Distanse kommer från Norge och kan enkelt översättas till testlopp. Tanken är att det ska vara så tävlingslikt som möjligt och arbetstiden ska vara mellan 20-40 min med en puls på 85 % och uppåt. För min del blev det idag 38 min strax under tävlingsfart. Med 30 min nedvarvning så blev det ett bra kvällspass på 2 tim.

Formen är inte på topp men det här var ett stort steg framåt. Frågan är om det någonsin har känts så bra så tidigt på säsongen och med så lite specifik träning i kroppen? Nästan så jag vågar sticka ut hakan och säga; får jag vara frisk nu samtidigt som snön får ligga kvar så ska de i alla fall få anstränga sig för att åka ifrån mig i min nya klass, H45:-).

Stockholms bästa

Det handlar inte om min form, min träning, mina prestationer etc. Det handlar om skidspår. Stockholms  bästa skidspår. Jag har under de senaste tio åren besökt de flesta skidspår i Stockholm med omnejd. Det finns flera som är bra, men en del kräver mer snö än andra för att vara bra. Ett annat problem är att en del spår besöks av väldigt många personer och således väldigt snabbt blir sönderkörda.

Sen har vi ju det där med skidkultur. Den verkar variera kraftig i landet och även lokalt i Stockholm. Man slutar aldrig att fövånas. Att se någon springa alternativt gå, med eller utan hund eller häst det har man gjort under alla år, men droppen var väl när jag såg en person med barnvagn, ta sig fram lika snabbt som en bil fastkörd i en snödriva, då undrade jag verkligen hur det stod still där uppe.Vad  är det som gör att dessa personer måste ta sig ut i skidspåren, i för dem för året en ogästvänlig terräng, när det finns skottade vägar kring vackra sjöar och skottade belysta cyckelvägar? Jag har faktiskt inget bra svar!

Tillbaka till Stockholms bästa. Om jag väger ihop spårkvalité, både med liten snömängd och stor snömängd, möjlighet till stakning, diagonal- och skejtåkning, underhåll av spår vid snöfall och åkartäthet så faller mitt val till Rundby Skolan i Upplands Väsby. Bra spår i förhållande till snömängd och lagom med folk. Idag körde jag ett kombipass på 2 tim, 40 min med mer diagonal, 35 min med bara staking och 45 min skejt. I passet hade jag även lagt in 10 st impulser.

Tack till spårpatrullen. Ni gör ett fantastiskt jobb år efter år, trots att det ofta är lite snö.

Balansgång

Efter en sjukperiod eller efter en skada eller efter en riktigt hård tävling, så är det alltid en balansgång när man ska komma igång med träningen. Så är det för mig nu. Jag har sprungit Hammarby Alpine Marathon och jag har varit sjuk efter tävlingen. Jag har även haft två dåliga träningsmånader med många sjukdagar. Just nu befinner jag mig alltså i en svår balansgång med träningen.

Det finns egentligen inga givna regler hur man ska gå tillväga mer än att man bör lyssna på kroppen och ta en dag i taget. Varje dag är en balansgång. Träna, utvärdera, öka eller backa tillbaka. Det är vad jag har gjort sen i fredags.

Fre 30/11
 - 2 korta löppass på 24 min respektive 19 min, båda lugna kom-igång pass, kändes riktigt dåligt, men skönt att vara igång

Lö 1/2
- 2 löppass, ett på 45 min och ett på 1.30 tim, det sista med mycket snöpulsning och det var även det pass som kändes bäst, stor skillnad mot gårdagen, men kanske lite för stor belastning idag

Sö 2/12
- skiddag, 2 pass med kortare vila mellan, benen fick vila, mycket överkropp, lite ringrostig, men skönt att få stå på snö

Må 3/12
- löpning 2.10 tim, blev längre än planerat, kändes ok, borde ha hållt igen, risk för en reaktion imorgon

Tis 4/12
- benen lite trötta, men bättre än vad jag trodde, tog en lugn jogg på 30 min för att vara på den säkra sidan, avslutade passet med 5 stegringar, brukar vara bra för återhämtningen

Ons 5/12
- löpning 1.30 tim, mestadels snöpulsning, ok känsla, men även detta pass i överkant vad jag behöver, blir nog en vilodag imorgon, hoppas det räcker för att vara laddad inför helgens skidåkning i Orsa Grönklitt

Skidpremiär

Varje år en ny skidpremiär, varje år vid olika tidpunkter, varje år på olika platser och väldigt sällan sker den i Stockholm. I år skulle det ha kunnat bli en premiär i Stockholm, men efter att följt vädret de senaste dagarna så föll årets val istället på Högbo. Ca 40 cm nysnö, 14 grader kallt, strålande sol och samtliga spår nypistade och öppna. Så bra det bara kan bli.

Som vanligt när det gäller skidpremiärer så känns de aldrig riktigt bra, det spelar ingen roll hur man har förberett sig och att man lärde sig åka skidor vid 3 års ålder, det känns alltid lite avigt, så även denna gång. Nu är det bara att hoppas att vintern håller i sig så man kan samla ihop lite mil, först då vet vi hur formen kommer se ut i vinter och om det blir några tävlingar.

Decemberlöfte

 Efter två månader med dålig träning och många sjukdagar, nu får det räcka. Så här kan det inte fortsätta, det är dags att ta tag i vissa bitar. Det är framförallt två saker som jag kan förbättra ordentligt och som jag idag själv ger mig ett löfte att jag ska göra. För det första, jag måste sova mer, det går inte att ligga på ett snitt under 6 tim per natt, vecka efter vecka. För det andra, jag behöver även äta bättre och mer näringsriktig kost. Får jag till båda dessa bitar så hoppas jag kunna träna hårdare än de två senaste månaderna och samtidigt hålla mig frisk.

November månad summerat:

Träningstid: 30:30 tim
Antal pass: 21
Antal vilodagar: 11
Bästa formen: intervaller löpning 10*1000 m/vila 1 min
Bästa testet med tunga ben: 25 ggr Hammarbybacken
Bästa benen uppför: 11 ggr Hammarbybacken, varav 5 under liften
Sämsta formen: jogg 24 min
Kortaste passet: jogg 19 min
Längsta passet: rullskidor klassiskt 3.20 tim

Rätt eller fel?

Du ska inte träna med feber, du ska inte träna med halsont och du ska inte träna när du är förkyld. Att tävla i något av nämnda tillstånd är nästan förbjudet. Rätt eller fel?

Jag fick i tidig ålder lära mig detta och har sedan dess följt det men med vissa undantag. Undantagen är inte många, men bland annat kör jag ibland korta lugna pass vid en lättare förkylning. Jag startar även upp träningen efter en förkylning när kroppen känns bättre och vilopulsen är normal oavsett om jag har symptom kvar och jag provar alltid att köra ett lättare pass för att se hur kroppen är vid en lättare förkylning. Utgångspunkten är hela tiden allmäntillståndet, hur kroppen känns och att jag inte har halsont.

I torsdags hade jag ont i halsen utan snuva. I fredags var halsen bra men då var jag mer täppt i näsan. I lördags vaknade jag upp med rejält täppt näsa, men inget halsont, inget i luftrören.Allmäntillståndet hade  samtidigt under dessa dagar varit bra.

I går gick Hammarby Alpine Marathon. Ett lopp som jag ville springa men som enligt egna förhållningsregler vid förkylning och allmänna rekommendationer så var det otänkbart. Igår morse bytte jag dock om, tog på mig tävlingsskorna, fyllde på dricksflaskorna och åkte ut till Hammarbybacken. Rätt eller fel?

Även om jag var rejält täppt på morgonen så kändes kroppen ok och vilopulsen var normal. Jag gjorde bedömningen att det sannolikt bara var en övre luftvägsinfektion som inte gått ut i kroppen ännu. Planen var att värma upp och känna efter hur kroppen kändes och om jag fick ett ok svar så var tanken sen att springa några varv och sen besluta om fortsatt tävling eller ej. Det kändes ok och jag fortsatte loppet till mål. Rätt eller fel?

Jag tog mig runt och slutade på en 3:e plats med tiden 3:44:04. Jag är nöjd även om förkylningen är kvar och näsan är rejält täppt idag söndag. Har jag lärt mig något av detta? Ja, flera saker, bland annat följande:

- en lättare förkylning säger inget om hur sjuk du är eller hur mycket kroppen påverkats
- allmäntillståndet och vilopulsen är en bra indikator vid en lättare förkylning
- det går att röra på sig vid en lättare förkylning, men lyssna på kroppen, tävla är nog ändå inte att rekommendera
- jag fick ett kvitto på att träningen under sommaren gett resulat, tiden var ca 18 min bättre än för 3 år sen
- att man blir bra på det man tränar, jag är genomtränad och relativt bättre uppför
- det finns massor att förbättra när det gäller löpning i lätta partier.

Resultatlista Hammarby Alpine Marathon

Skitigt

Tveksam till start

På lördag går Hammarby Alpine Marathon. Jag har länge varit tveksam till start eftersom formen har varit lite upp och ner, men igår bestämde jag mig ändå för starta.

Ibland hör man någon säga efter ett träningspass, "idag gick det tungt, jag har något i kroppen eller jag är nog på väg att bli sjuk". För mig är det nästan tvärtom, jag är sällan orolig för att bli sjuk när det går tungt på träningen. Det har oftast sin förklaring, för mycket träning, för lite vila, för dåligt med sömn eller slarv med kosten.

Jag brukar däremot vara mer orolig för att bli sjuk när det går för lätt. Då menar jag inte när det känns bra på ett träningspass utan när det känns sådär kusligt bra. Det är inte ofta det händer, men när det händer så blir jag alltid lite orolig. Igår blev jag orolig.

Efter två dagar med lite hårdare och snabbare pass var jag igår ute och joggade 45 min. Känslan var sådär kusligt lätt. Som ett brev på posten så vaknar jag upp med en liten lätt halsirritation. Det gick för lätt igår, för formen har inte varit så bra den sista tiden och ska heller inte vara det.

Nu är det bara att avvakta och se var det tar vägen. Går det åt rätt håll så finns det en chans att jag ställer upp på lördag, även om den idag är liten.

För er som undrar så ovannämnt fenomen inget ovanligt. Det finns många exempel på idrottsstjärnor som blir sjuka dagen efter de har gjort ett riktigt bra lopp eller att de har lättare att bli sjuka när de släpper upp träningen och börjar komma i form.

Minst 16 år på mig

Med rätt träning, rätt kost och lite bra sömn så är det möjligt att låta den fysiologiska åldern vara lägre än den biologiska åldern långt upp i åren. Hur stor skillnaden kan vara är svårt att säga, men det finns många exempel på personer som presterar som äldre i olika idrotter, både som elit och som motionär. Det vi vet är att snabbhet, uthållighet, kondition och styrka avtar med åren men med start vid olika tidpunkter.

Jag har tidigare skrivit att jag inte är någon löpare, men att jag hoppas kunna bli det i framtiden. Vilket mål har jag då? Det skulle vara kul att springa maraton under 2.45. Är det rimligt? Jag hoppas det. Även om det var lättare att träna när man var 20 år och kroppen idag behöver längre tid på sig att åtehämta sig så finns det hopp. Läs om Yoshihisa Hosaka så förstår ni varför. Det bästa är att jag har 16 år på mig:-).

Tar jag mig inte under 2.45 under de närmaste 16 åren så kan jag ju alltid sänka kravet och sätta ett nytt mål på 2.55, då har jag 29 år på mig. Läs om ytterligare ett åldersrekord och en fantastisk prestation av Ed Whitlock

För övrig så har helgens träning sett ut så här:

Fre- 1.30 tim rullskidor klassiskt
Lör- 1.30 tim rullskidor skejt inkl 5*12 s max
     - 1.30 tim löpning
Sön- 1.30 tim rullskidor stakning

Genomtränad

De sista årens träning verkar ha gett resultat och sommarens specifika träning likaså. För hur kan jag annars förklara genomförandet av dagens pass? Idag har jag tagit mig uppför Hammarbybacken fler gånger än någonsin tidigare och det med ben som inte var särskilt bra. De var tunga, trötta och stumma redan från start. Ändå kunde jag springa 25 ggr upp och ner utan vila och utan dricka. Visserligen var benen stumma på slutet men det är ändå rekord. Tidigare i höst har det löpts16 ggr upp till toppen vid några tillfällen, det var också rekord. När jag sprang Hammarby Alpin Marathon (23 ggr) för 3 år sen så gick jag mest med stavar uppför. När jag har tränat i Hammarbybacken under tidigare år så har jag alltid gått stavgång, aldrig sprungit.


25 ggr uppför Hammarbybacken ger drygt 2000 höjdmeter. Tid strax under 2.40 tim. Farten var inte hög men det tar på benen ändå, oavsett om de är dåliga eller bra för dagen. Det som räddade mig idag var hjärta och lungor. Inte någon gång av de 25 vändorna upp kändes det ansträngt i andningen. Det är en ruggigt skön känsla. Passet avslutades med lite spänsthopp och en promenad upp till toppen tillsammans med "Träna för Vasan"-gänget som var där och körde stavgångsintervaller.

Lite vila på det här och lite piggare ben så kanske det kan bli start i årets Hammarby Alpin Marathon som går nästa helg. Även om formen inte är på topp så är jag mer genomtränad än på många år. Det är alltid något:-).

Motivation och kvalité

Hösten är lång och mörk här i Stockholm, inte som i Norge där det verkar vara full vinter på de flesta kända skidorterna. Därför underlättar det om man har något som motiverar än. Normalt sett så har jag inte svårt att motivera mig när det är mörkt, regnigt och dåligt väder, men i höst har det varit sisådär med motivationen. Inte så mycket för att jag har varit sjuk (vanligt denna årstid) utan mest för att jag inte rikigt vetat vad jag ska ha fokus på. Ska jag fortsätta med bara löpning eller ska jag försöka förbereda mig inför vintersäsongen med mer rullskidor? Visste jag att det skulle bli en bra vinter så vore svaret givet, det finns inget roligare än att åka skidor. Tyvärr så bor man helt fel. Risken för en dålig vinter är stor och därför känns det tungt att ge sig ut på rullskidor i detta väder.

Denna vecka har det inte blivit några rullskidor alls utan bara löpning. Inte så mycket löpning totalt sett men flera pass med hög kvalité. Träning med hög kvalité är ett bra sätt att hålla trycket uppe i träningen när motivationen är lite skral och tiden till träning på vardagarna är dålig. Nedan ser ni vilka kvalitetspass jag har kört och det sista passet som kördes idag var inte planerat utan motiverades av två norska skidåkare och deras träning i veckan.

- Hammarbybacken 11 ggr, 5 tröskel och 6 hårt
- Löpbandet 1tim varav 30 min hårt med 7 % lutning
- Kortare pass inkl 1000 m bana testlopp max
- 10*1000 m med 1 min vila, hård fart

Thomas Alsgaard

Vasaloppspass

Om det är någon som börjar undra så är svaret fortfarande NEJ, jag kommer inte att åka Vasaloppet denna säsong. Det ska mycket till om jag ska ändra mig, även om dagens pass gick ok. Jag kommer fortfarande att ha fokus på löpning och nästa års stora mål, UTMB.

Dagens pass kan man väl mer se som ett undantag. Jag körde det bara av ren nyfikenhet på formen eftersom fredagens rullskidpass gick över all förväntan. Då körde jag ett ganska normalt pass för en skidåkare, 2 tim lugnt klassiskt med 6*12 s maxstakning inlagt. Idag blev det ett mer specifikt pass inriktat mot långlopp och Vasaloppet. Jag körde rullskidor klassiskt i 3.20 tim De första 2.30 tim gick i lugn fart och de sista 50 min gick i tävlingsfart och med bara stakning.

Detta är ett pass som jag tidigare brukade köra regelbundet och som är väldigt bra att ha bakom sig när man står där på startlinjen första söndagen i mars. Har man planer på att köra Vasaloppet i år så prova gärna detta pass. Nu behöver man inte nödvändigtvis köra fullt så länge. Tanken är att man ska köra sig lagom trött i lugn fart för att att sedan avsluta med stakning i hård fart.

Årets sämsta månad

Då var oktober månad till ända och träningsmässigt blev det den sämsta hittills i år. Visserligen har jag kunnat genomföra en del bra och hårda träningspass men många av dem har varit med en sliten kropp. Det har även varit många vilodagar och många sjukdagar. Jag borde kanske ha lyssnat lite mer på kroppen och inte bara följt huvudet. Som jag skrivit tidigare på denna blogg, "jag lever inte som jag lär". Ska jag hitta något positivt så är det att jag trots dålig form och tung kropp slagit vissa rekordtider på olika tester jag gjort.

Oktober månad summerat:

Träningstid: 34:49 tim
Antal pass: 25
Antal vilodagar: 10
Bästa formen: testlopp löpning 3000 m
Bästa testet med tunga ben: 10 km löpning i Ursvik
Bästa benen uppför: 16 ggr Hammarbybacken
Sämsta formen: jogg 35 min
Kortaste passet: jogg 35 min
Längsta passet: rullskidor klassiskt 2.30 tim

Träna mest - Bli bäst

Är ett uttryck som man ofta får höra inom idrotten. Många säger att tränar du mest så blir du bäst. Jag tror faktiskt att det till stor del stämmer. Jag tror att de bästa i sin idrott också är de som tränar mest och hårdast. Sen att de samtidigt har rätt gener är en annan sak. 

När det gäller hur mycket eller hur hårt någon tränar är det många gånger en hemlighet.  Det är ofta man får höra att "jag har varit sjuk" eller "i år har jag inte tränat så mycket". De flesta som jag har mött och även tävlat emot har en förmåga att sänka sina egna förväntningar eller gardera sig om det skulle gå lite sämre än vad man förväntat sig. 

Under alla år som jag idrottat och tävlat så har jag kommit fram till en sak. Det är att man till stor del kan skriva resultatlistan efter hur mycket man har tränat. Självklart så finns det undantag, men jag hävdar att de är få. 

Så till dagens fråga, vem har tränat mest i Stockholm i år? Svårt att säga eftersom vi inte har sett vinterns resultatlista ännu. En sak står dock klart, att Ander "Mora" Eriksson (bild) har tränat ordentligt i år. För hur ska man annars förklara att han kör sönder 2 st rullskidhjul under en och samma vecka fördelat på 3 pass? Det måste ju bara vara så att han har slitit ut dem, det är därför de har skurit:-)

I onsdags så lämnade han in efter 15 min då ena bakhjulet skar. Idag lördag så blev jag uppringd för att han ville ha skjuts hem från Mörby, då hade det andra hjulet skurit.

Glad att bli hämtad

Toppform inför vintern avslöjades i bilen

Urban Zemmer

Idoler kommer och går med  åren Jag tror vi alla har eller har haft någon eller några förebilder i livet, sådana man imponeras av, håller på när de tävlar, kikar på hur de tränar etc. De flesta av våra förebilder är kända, många gånger de bästa i sin i idrott. En del är kända för allmänheten, men många är kända bara inom sin idrott.

Jag har alltid haft idoler, förebilder eller de som jag imponeras av. De har funnits och finns i olika idrotter och även inom olika områden utanför idrotten. Den som kanske imponerar mest på mig idag är bergslöparen och skidalpinisten Kilian Jornet. En annan kanske inte lika känd är Urban Zemmer. Hans enastående prestationer i tävlingsdisciplinen Vertical kilometer imponerar.

Efter en sjukdomsperiod i somras så slog han i förra helgen nytt värlsrekord i den Verticala kilometern i La Fully med tiden 30.26. Sträckan var 1,9 km. VK world record

Sommarens sjukdomsperiod Urban Zemmer taken ill

Vertical kilometer historia a look at the vertical kilometer record

Två videoklipp med Urban, tyvärr varken på svenska eller engelska, men det visar ändå lite vem denna stora idrottsman är.

Nästan så man längtar till nästa sommar för att prova detta igen. Hårt och speciellt, men samtidigt väldigt kul:-)

30 cm

Det handlar om klassiska skidstavar, ingenting annat:-)

När jag började åka Vasaloppet för knappt 10 år sen så förstod jag ganska snabbt att det var viktigt att vara stark i stakåkningen. Det blev fokus på att träna överkroppen, det blev fokus på att utveckla tekniken och det blev fokus på att träna grennära. Samtidigt med detta så började jag också att testa olika stavlängder. Vad är då rätt stavlängd för klassisk skidåkning? Till viss del är det lite individuellt beroende på vilken teknik du har och till viss del beroende på vad du vänjer dig med. Läser du på bloggar och forum märker du snabbt att det kan skilja sig ganska mycket i vilken stavlängd exempelvis vasaloppsåkaren använder.

Jag har också testat stavar med ganska stor variation i längd, men efter de flesta test, oavsett hur väl de har fallit ut så ramlar jag tillbaka till den längd som jag alltid har haft, nämligen 30 cm under min kroppslängd. Det passar mig bäst, det är den längd som exempelvis Swix rekommenderar och det är även en längd som många i världseliten kör på. Ibland kör jag dock på 28 cm under beroende på bana och snöförhållande.

Många gånger känns det bra med längre stavar så varför faller jag då tillbaka? Svaret är tvådelat, det handlar om helheten och det handlar om tekniken i stakåkningen. När det gäller helheten så det det ju inte alla lopp som man väljer att staka på ovallade skidor och när det gäller diagonaltekniken så är det förödande med för långa stavar, det är nog det flesta överens om, även jag. När det gäller stakåkningen så känner jag att det i vissa terrängtyper kan vara en fördel med långa stavar. I branta backar så känner jag mig mycket starkare med långa stavar och det går fortare, men så fort jag åker i lättare terräng så blir samma stavar mindre bra. Jag känner att jag inte får med magen, det blir mindre rytmiskt och jag tappar kraften.

Låt mig ge ett exempel. Förra helgen var jag återigen på väg att testa lite längre stavar efter ett dåligt rullskidpass. Jag åkte med mina tävlingsstavar och kände mig otroligt svag. Jag hade nästan bestämt mig för att testa lite längre stavar igen (skejtstavar = 18 cm under), så dåligt gick passet. Orsaken var nog att sista veckornas småkrasslighet bröt ut ordentligt förra lördagen efter ett antal hårdare pass och tekniken var sannolikt inte heller den bästa, för i helgen efter en knapp veckas förkylning så kändes det bra igen. Styrkan var inte den bästa men ändå kändes det riktigt bra. Varför? Jo, tekniken satt där och då blev också stavlängden den rätta. Så små är marginalerna och så viktigt är det med tekniken. Nu är självförtroendet tillbaka och jag känner mig 100% trygg med att jag har rätt stavlängd.

Avslutningsvis så tror jag många motionärer borde testa denna stavlängd, även om det är lite individuellt vad man känner är bra. Jag ser varje vinter alldeles för många som har för långa stavar, nästan ingen har för korta. Många skulle få det lättare att utveckla både stak- och diagonaltekniken med lite kortare stavar.

Skickar med en bra teknikvideo med bröderna Aukland. Bra att kika på ibland för att inte glömma bort hur viktig tekniken är.

Rullskidor 2010 vs 2012

I år har det varit fokus på löpning och nya utmaningar. Det märks, inte på den allmänna träningsformen, den är bra, men det märks tydligt på överkroppsstyrkan. Även om den ökar så är den fortfarande under all kritik enligt min egen uppfattning. Således finns det riktigt mycket jobb kvar att göra om det mot alla odds ska bli några skidtävlingar i vinter.

För att ytterligare understryka hur illa det är och samtidigt visa orsaken till det hela så har jag gjort en jämförelse i förberedelserna mellan åren 2010 och 2012. Jag har gjort 2 jämförelser. Den ena från 1/5 fram till Värmdörullen i mitten av september och från 1/5 fram till idag. Så här har det sett ut:

                                2010             2012    
1/5 - Värmdörullen:    133.30 tim       1.20 tim
1/5 - 18/10:               166.40 tim     12.40 tim

Det känns som att fler ord är överflödiga, siffrorna talar sitt tydliga språk.

Vad gör konkurrenterna?

De flesta som tränar regelbundet och ofta funderar ibland på hur man kan bli bättre. De funderar på vad och hur man ska träna. Jag funderar också på det. Kanske inte lika mycket som när jag var ung, men ändå regelbundet. Idag är jag dock mer kunnig om träning och tryggare med vad jag ska träna och hur jag kan bli bättre. Jag läser om träning i böcker, på hemsidor och bloggar.

En annan fundering som jag vet många har är "vad gör mina konkurrenter". Jag kommer ihåg ett inslag på svt för många år sen där de intervjuade Björn Dählie inför kommande vintersäsong. Han hade då under hösten bestämt sig för att ta en vecka helt ledigt från träningen och bara jaga. Han var trygg med sin träning och hade haft en perfekt försäsong, men han sa ändå att han ofta gick och funderade på vad konkurrenterna gjorde i sin träning. Han nämnde Vladimir Smirrnov som exempel.

I helgen vet jag bland annat vad en av våra konkurrentklubbar gör i sin träning. Sumpanelit är på läger i Kungsberget och kör hårt, det står att läsa på deras hemsida. Jag och några klubbkompisar från Nacka Värmdö har också kört hårt i helgen. Så här har innehållet i min träning sett ut de senaste dagarna:

1 pass - Rullskidor klassiskt, långpass
1 pass - Rullskidor skejt, testlopp ca 35 min
1 pass - Löpning, Hammarbybacken 16 ggr, totalt ca 1250 D+
1 pass - Löpning, testlopp 5 km
1 pass - Löpning, långpass

Oavsett vad Sumpanelit har gjort tidigare i år eller kommer att göra efter denna helg så kan jag och vi i Nacka Värmdö vara säker på en sak, den här helgen har vi i alla fall inte tappat något i träning mot våra konkurrenter i denna klubb:-)

En del ville inte smutsa ner sina egna skor

Andra försökte skydda dem med tvättmedel innan passet

Men alla är vi nöjda med lite bra träning

Säsongens 2:a pass

Idag körde jag säsongens 2:a skejtpass på rullskidor, 1.40 tim i lugn fart. Även om det inte blir så många skejtpass per år så sitter alltid tekniken där. Det spelar ingen roll om jag hållt upp i 1 vecka eller 6 mån eller som mest 10 år, tekniskt sett så är det ingen skillnad. Vad är det man brukar säga, har man väl lärt sig att cykla så kan man alltid cykla. Nu finns det ju tyvärr andra faktorer än teknik som avgör hur fort man tar sig fram i skejt. 

Vinter eller inte vinter. Oavsett snötillgång så blir det inget Vasalopp, så långt är jag säker. Som det kändes idag så blir det däremot mer skejt, om nu snön kommer. Jag hoppas då kunna köra fler skejtpass än de noll som jag genomförde förra vintern. Med fler skejtpass så finns det även hopp om att åka fortare på Stockholms-DM som i år avgörs i skejt. Sist det begavs sig var 2010. Med bra snötillgång så hoppas jag definitivt att kunna åka fortare än sist. Då hade jag med knapp marginal den 2:a snabbaste tiden. Skulle vara kul om jag kunde åka fortare som H45 än H40:-). 

Orsak och Verkan

Vad som gjorde kvällens lilla formtopp är svårt att säga. Antingen var det sjukdagarna förra veckan tillsammans med en period av lättare träning efter TDG eller så var det helgens intensiva träningsdagar som gav resultat. Jag har reagerat positivt förr av båda orsakerna.

Efter att jag haft några sjukdagar förra veckan och då jag inte känt mig helt pigg under helgens hårdare träningspass så var planen idag en lättare joggingtur. Att jag dessutom hade slarvat ordentligt med energiintaget under dagen och för ovanlighetens skull endast ätit lite frukt så var jag säker på att det bara skulle bli en kort joggingtur, energin skulle inte räcka till mer.

Som så många gånger tidigare i livet så vet man aldrig när kroppen känns pigg. Det gjorde den idag. Jag kände ganska tidigt när jag joggat iväg att andningen var obetydlig och benen var pigga. Jag styrde om turen och begav mig till Sundbybergs IP där jag bestämde mig för att köra ett testlopp på 3000 m.

Några fartökningar senare och jag var iväg. Jag öppnade lugnt och försökte hålla ett jämt tempo. Var pigg hela vägen men fick självklart bita ihop sista kilometern när stumheten började komma smygande på slutet. Tiden blev 10.57. Det är ingen tid som skrämmer vare sig löpare eller skidåkare, men det är en tid som jag är mycket nöjd med för dagen. Jag är framförallt mest nöjd med känslan av att jag inte stumnade tidigt i loppet och att jag återhämtade mig väldigt snabbt efter loppet. Jag är fortfarande ingen löpare men det här visar att den träning jag har gjort under året har betalat sig och det ger mig också självförtroende att fortsätta på den inslagna vägen. Jag är hoppfull!

Hoppet lever ännu

Sedan förnedringen ägde rum ute på Ingarö för två veckor sen så har jag hunnit med att köra fyra klassiska rullskidpass enligt nedan:

- 2 tim A1 inkl 5*12s maxstak
- 45 min styrkestak A2 plus upp- och nedvärmning
- Intervall 2*11 min helkropp A3 plus upp- och nedvärmning
- Testlopp stakning 13 min A3+ plus upp- och nedvärmning

Även om det är vädergudarna som kommer att avgöra mina tävlingsplaner i vinter och jag fortfarande saknar uthålighet och styrka i överkroppen, så vågar jag ändå sticka ut hakan och skicka en hälsning till IKJ, SIK eller någon annan som tror och hoppas att de för första gången ska kunna ta hem guldet på sprint-DM i stafett.

Ännu ska ni inte känna er säkra:-). För nuvarande rullskidträning ger betalt, riktigt bra betalt!

Nedan är sådant som ger mig motivation. Kan vara bra att kika på ibland.

DM-guld

Dags för Lidingöloppet och jag vill vara en löpare

Jag vill vara en löpare! Om jag fick välja en helg på året att vara en löpare så skulle jag välja denna. Lidingöloppshelgen. Jag har sprungit Lidingöloppet som ungdom, junior och senior. Förr var jag en löpare, men inte idag. Jag var ingen stjärna, men rätt hygglig, jag var en löpare.

Att vara löpare för mig är att känna sig lätt i kroppen, att ofta vara i form och att kunna springa hyggligt fort på inte alltför mycket träning. Så var det förr, men så är det inte idag. Idag känner jag mig tung, det går sakta och det är sällan jag har känslan av att formen finns där även om jag tränar ganska bra. Idag är jag med andra ord ingen löpare.

Nu har jag förvisso inte haft fokus på att bli en löpare i år även om jag sprungit många tuffa lopp och så länge jag inte känner mig som en löpare så kommer jag heller aldrig att springa Lidingöloppet.

Jag satt och tittade tillbaka på några år där jag kände mig som en löpare. Jag var inte i topp på något av de loppen, men jag minns att jag jag var i form, kände mig lätt och det gick hyggligt fort.

1980 

1982

1985

Det som slår mig mest när jag tittar tillbaka är vilken otrolig bredd det var förr. Ett av de mest anmärkningsvärda åren verkar vara 1986. Se och jämför själv hur många som sprang under 2 tim respektive under 2.15 tim:

1986 - 405 st - 1731 st
2009 - 71 st - 369 st
2010 - 62 st - 391 st
2011 - 80 st - 511 st

Jag sprang själv 2009 med en känsla som icke löpare på tiden 2.13.54 och med placering 309. Hade jag sprungit på samma tid 1986 så hade jag kommit på placering 1590. Nästan 1300 personer fler framför mig än 2009.

Jag skulle kunna räkna upp många minnesvärda lopp och prestationer, men jag vill i alla fall nämna två lopp. Det första är från 1985 då skidlegenden Bjarne Andersson som 45-åring sprang runt den långa banan på tiden 1.44.32. Ett av flera mycket svårslagna rekord.

Det andra är från 1992 då ett gäng skidåkare, som senare skulle bli både VM- och OS-medaljörer, sprang riktigt fort och samtidigt slog vår då kommande maratonstjärna Anders Szalkai. Detta är lopp och prestationer som i alla fall imponerar mycket på mig.

Jag har bestämt mig

Det blir inget fokus på rullskidor i höst för att ta ifatt allt jag har fölorat under sommarmånaderna. Det kommer bara att bli några enstaka pass och då på helgerna. Absolut inga pass på sena kvällar efter jobbet. Jag har ingen lust med det, motivationen och viljan räcker inte till. Efter jobbet så får det bli löpning, inget annat.

Planen är nu fortsatt att springa mycket men med lite underhåll av armstyrkan ifall det skulle bli en riktig vinter med snö. För om det bli snö så kommer jag att åka skidor, mycket skidor.

Så det är bara att vänta till januari, då vet vi om vädergudarna har bestämt sig för om jag ska ändra innehållet i träningen eller ej.

Förnedringen

Resultat Värmdörullen 2012
40KM - H17-44
17 ANDERSSON Magnus 1:39:13

Förra året var jag 3:a på tiden 1:27:08. Samma bana och samma väder. Då hade jag heller inte åkt så myckte rullskidor, men i alla fall regelbundet något pass i veckan och med några extra hårda pass inför loppet. I år åkte jag mitt första pass i torsdags sen Vasaloppet i vintras. Med noll annan överkroppsträning under sommaren, vad hade jag egentligen förväntat mig? Inte detta i alla fall.

Efter DNF i Tor des Géants så kände jag att jag ville testa och se var jag stod efter ett halvår utan överkroppsträning. Det kändes väl inte särskilt bra men ändå inte så dåligt som jag trodde det skulle göra. Jag körde 1.20 tim i lugn fart med 3 st 10 min fartökningar inlagda. Tekniken satt där och trycket var ok, även om jag mattades så fort det blev ett litet motlut. Jag hade därför inga förväntningar om en framskjuten placering, men att inte kunna gå med i mer än 500 meter och samtidigt bli omåkt av åkare jag aldrig fått stryk av, varken på rullskidor eller skidor var minst sagt frustrerande. Jag tog i max vad jag kunde de första kilometrarna och det fanns inte en chans att följa varken första, andra eller tredje klungan. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv.

Nu finns det bara två saker att välja mellan. Antingen så tar jag fram rullskidorna igen och gör jobbet som måste till eller annars så tar jag svängen förbi tippen och kastar skiten. Sist jag var där var 2007, men då var det för att slänga gammal utrustning som var utjänad, inte för att sluta.

Jag kan ha gjort min sista skid-/rullskidtävling!

Sista passet hösten 2007

DNF - did not finish

Tor des Géants slutade i måndags kväll vid det andra depåstoppet i Cogne efter 102 km och 32 tim. Vägen dit hade varit tuff, egentligen inte för tuff för att kunna fortsätta ett tag till, men tillräckligt tuff för att inse att jag inte skulle kunna ta mig hela vägen runt. Det var därför jag hoppade av. Det fanns ingen ork och vilja kvar att plåga sig mer och samtidigt kanske riskera allvarliga skador och en för många veckor framöver sliten kropp.

Vad hade jag egentligen trott? Redan veckan efter jag anmälde mig till detta lopp så insåg jag att det skulle bli tufft att ta sig runt. Jag satt på tunnelbanan och läste en reklamskylt som löd enligt följande: "Skidparadiset Orsa Grönklitt endast 330 km från Stockholm". Bara det fick mig att fundera över vad jag gett mig in på. Att jag dessutom nästan skulle bestiga 3 Mount Everest på vägen gjorde ju inte saken lättare...

Vad hände? Alla förberedelser hade gått bra förutom en lättare halsirritation några dagar innan som var helt borta när jag stod på startlinjen söndag morgon kl 10.00. Vi var två svenskar som skulle ge oss på denna utmaning av totalt ca 650. Jag och Stefan Andreazzoli från Göteborg. Både jag och Stefan hade samma mål, att "bara" ta sig runt. Därför ställde vi oss lite längre bak i startfållan för att vara säkra på att inte dras med i den startrusning som ofta sker i dessa lopp. Det blev också en lugn resa uppför den första stigningen på 1350 höjdmeter och vidare in i loppet. Jag drack och fyllde på med energi enligt plan. Därför blev jag förvånad när jag började må illa redan efter 33 km som jag passerade på ca 8 tim. Jag släppte Stefan där, samtidigt som vi började den sista stigningen innan det första depåstoppet, allt för att försöka hitta tillbaka. Tyvärr så gjorde jag inte det och det blev nu många tuffa timmar med nästan bara vatten som påfyllning. Efter att jag klättrat de 800 höjdmetrarna upp till Col Crosaties så fick att jag återigen sällskap av Stefan. Han stod på toppen och fotade, men efter bara några meter var jag återigen ensam då han fick poblem med staven och valde att stanna till lite. Väl framme vid Valgrisenche och första stoppet efter de sista 1200 höjdmeterna nerför så tog jag 1 tim paus för att byta lite kläder, äta och försöka piggna till.

Klockan var ca 23.00 när jag gav mig iväg ut i mörkret igen. 2 tim senare så hade jag inget val. Jag passerade en station på 2366 m höjd där det gavs möjlighet att stanna till för vila och sömn. Sängarna var till för de som hade mest problem. Jag förklarade min situation och det var inga problem. Jag fick en säng och möjlighet till några timmars sömn. Under första timmen låg jag och frossade. Sen lyckades jag sova 2*15 min, det bara blev mer och mer spring in och ut ur det mörka rummet. Vilan gjorde dock susen. Illamåendet gick nästan över och jag kunde fortsätta resan ut i natten mot den första av de 3 toppar som vi skulle ta oss över innan nästa depåstopp.

Jag fortsatte med vattten och mådde bara bättre och bättre även om energinivån i kroppen var låg. Jag tog mig sakta framåt, meter för meter, ingen löpning utan bara vandring. För varje höjdmeter som togs uppför så skulle samma höjdmeter tas nerför. På den andra etappen klättrade vi 4141 meter. Det var samma höjdmeter nerför som nu gav mig de stora problem och som gjorde att jag senare valde att hoppa av.  Det började med en blåsa på vänster häl, sen en blåsa på höger häl och till sist en kraftig smärta på höger fots femte mellanfotsben, som jag även tidigare i år haft problem med. Det var just smärtan i mellanfotsbenet som gjorde att jag tog det avgörande beslutet att hoppa av. Blåsorna hade jag nog kunnat chansa och fortsätta med, men att chansa med det smärtande mellanfotsbenet var inte aktuellt, det var en för stor risk. Tyvärr. I övrigt så var benen fräscha.

Slutligen så vill jag passa på att sända ett stort grattis till Stefan som till slut tog sig runt banan (mer om den historian senare). Jag kan bara säga att han gjorde ett rikigt bragdlopp. Grattis!

Lite bilder:

Förväntansfull Stefan

Förväntansfull Magnus

Första stigningen

Så långt bra

Uppför

Och mer uppför

Sliter på fötter

Mer uppför

Mer uppför

Trött

Sista stigningen innan avhopp

Inför TDG 3: Energi och sömn

Längtan efter pizza eller en stor milkshake jordgubb kommer att vara stor. Chansen att man får det serverat är nog liten:-). Det får bli att gå på gamla beprövade intag. Det jag har tränat på och det kroppen är van vid. Oavsett hur jag äter och dricker så kommer jag sannolikt att ligga på underskott både vad gäller energi och vätska. Målet blir att ha så få dippar som möjligt. Hur ser då min plan ut?

Även om intensiteten kommer vara betydligt lägre än de lopp jag gjort tidigare i år så kommer jag att försöka få i mig lika mycket energi och vätska som jag har haft som mål då. Jag brukar försöka dricka mellan 6-10 dl/tim, beroende på värme och få i mig mellan 250-300 kcal/tim. Nu är det inte så lätt alla gånger att sköta sig efter skolboken. Ni som läste min historia från Verbier vet hur lätt det kan gå fel, speciellt om man blir efter i intag från början eller om magen inte är i ordning. Utöver detta så kommer jag att äta den lagade mat som kommer att serveras vid de sju större service stationerna.

När det gäller intag av vätska och energi så kommer jag som vanligt att använda produkter från Enervit. Jag har gjort det i många år. De både fungerar och smakar bra. Enervit är dessutom en av våra stora samarbetspartners i "Träna för Vasan" (www.tranaforvasan.se), där jag hjälper till som instruktör.
De produkter jag gillar bäst och som jag kommer använda mig av nästa vecka är:

ENERVIT G SPORT

ENERVITENE LIQUID

ENERVIT PRESPORT

Avslutningsvis när det gäller sömnen så måste jag vara ärlig, jag har egentligen ingen direkt strategi mer än att jag kommer sova så lite jag klarar av och ta korta sovpauser utifrån hur kroppen känns. Sömnbristen kommer bli påtaglig, det är en sak som är säker.

Inför TDG 2: Utrustning

Jag har under stora delar av mitt idrottsliv haft problem med mina fötter och underben (stela fotleder, höga fotvalv, strama muskelfack etc.), vilket resulterat i att jag nästan aldrig har tränat helt utan någon smärta. Därför har skoval alltid varit viktigt för mig och därför har jag under åren nästan gått till överdrift med allt skotestande. Så även i år. Det finns nog inga skotyper jag inte har haft på fötterna.

Mot de flesta rekommendationer jag fått under åren så har mina fötter mått bäst av att springa i lätta skor. De har gett mig bäst löpkänsla, de har inte förvärrat skadorna och jag har sprungit snabbast i dem.

Nu är dock kravet något helt annat. Jag ska ta mig igenom 33 mil på alla typer av underlag och i all typ av terräng. Håller inte fötterna/benen så är det godnatt, hur väl jag än disponerar mina krafter. Följande skor har jag använt hittills på årets tävlingar:

Ursvik: Asics Fuji Racer
Kristins Runde: Adidas Boston
Verbier: La Sportiva Vertical K
Vertical KM: Inov8 x-talon 212
Dolomiten Sky Race: Inov8 x-talon 212
Swiss Alpine: Salomon S-Lab Sense

Ingen av dessa skor täcker tyvärr det jag behöver nästa vecka. Jag behöver en sko med tillräcklig dämpning som samtidigt inte är för tung. Jag behöver en sko som är tillräckligt stabil och som klarar den bitivs tuffa, ojämna och steniga terrängen. Jag behöver en sko som greppar i snö, is, regn och lera. Jag behöver en sko som inte blir för tung i väta och smutsig terräng. Det är svårt att hitta en sko som klarar allt detta, men jag har hittat ett märke som har skor som är i närheten, nämligen Salomon. Salomon är numera även en av mina samarbetspartners. Stort tack för det!

Jag kommer att använda mig av flera skor under Tor des Géants då jag tror att det är ett sätt att undvika bl.a. skavsår. Följande skor kommer jag att springa i och det är samtidigt skor som jag har testat under många mil:

XT S-LAB 4

XT S-LAB 5 SOFTGROUND

S-LAB FELLCROSS

Övrig utrustning av vikt förutom den obligatoriska:

ADVANCED SKIN S-LAB 12 SET

LEKI TRAVELLER CARBON

Inför TDG 1: Loppet

Ett av världens tuffaste ultra-marathon, Tor des Géants, går av stapeln mellan 9-16 sept med start och mål i den italienska alpbyn Courmayeur. Maxtiden är satt till 150 tim och det lär nog behövas då banan sträcker sig över 330 km och med 24 000 positiva höjdmeter. Banan följer vandringslederna Alta Via 1 och Alta Via 2 i italienska Aostadalen.Till skillnad mot många andra långa lopp i Alperna så är detta inte något etapplopp utan löparna bestämmer själva när man vilar och sover. Längs banan erbjuds ett antal stationer med mat och dryck samt 7 större depåer där man kan byta kläder och utrustning och även sova en stund.

Ta gärna del av denna presentation av loppet och låt er inspireras av mitt kommande äventyr:

Nedräkning

Efter 6 månader med träning och tävlande så väntar nu vila. Det är knappt en vecka kvar till årets tuffaste lopp och årets stora utamning, Tor des Géants (TDG). Loppet blir sannolikt även årets sista löptävling. Oavsett utgång av loppet så kommer det bli en lättare träningsperiod när jag kommer hem för att ladda batterierna till nästa år. Förhoppningsvis så får vi även lite snö i vinter så man kan åka lite skidor som omväxling till den löpning som är planerad.

Sista dagarna och kommande vecka ser ut som följer:

Tors - vila
Fre - vila
Lör - Långpass varav 1.45 tim hårt
Sön - Långpass varav 1.45 tim hårt
Mån - vila
Tis - vila
Ons - lättare löpning
Tors - vila
Fre - vila och resdag
Lör - vila
Sön - tävling

1 år kvar och lite historia

Om ett år så har jag chansen att delta i ett av de populäraste och ett av det tuffaste trailloppen i Europa, Ultra-Trail du Mont Blanc. Jag har skrapat ihop de 7 poängen som krävs för att anmäla mig och kunna delta. Det finns dock ingen garanti att jag får springa nästa år. Intresset är så pass stort att urvalet sker genom lottning. 2300 platser finns tillgängliga. Missar jag lottningen nästa år så kan jag anmäla mig på nytt 2014 med redan tagna poäng. Jag hamnar då i ett annat urval och har då lite större chans att få delta. Skulle jag även missa den gången så är det bara att börja om från noll och skrapa ihop 7 nya poäng.

På fredag kl 18.30 är det dags för årets upplaga som är den 10:de i ordningen (2010 blev ju avbrutet pga för dåligt väder). I år saknas den stora stjärnan som även har vunnit tävlingen 3 gånger, nämligen Kilian Jornet. Ni som följer honom och sporten i övrigt vet säkert vilka otroliga lopp han gjort under vår och sommar och han känns ibland nästan som oslagbar. I somras fick jag chansen att utbyta några ord med honom och hans teamkompis Emelie Forsberg i samband med de två lopp ingående i Skyrunning series som jag sprang. Två trevliga och ödmjuka personer.

Idolbild

2 Stjärnor

En annan som inte verkar stå på startlinjen på fredag är vinnaren av 2006 och 2007 års upplaga, Marco Olmo. Marco var även han relativt okänd när han vann första gången, precis som Kilian var när han vann sitt första 2008. Skillnaden var att Kilian var 21 år medan Marco var 58 år. Vetenskapen är som många vet ganska tydlig med vad som händer med vår prestationsförmåga när vi blir äldre, men det verkar inte stämma fullt ut när det gäller längre lopp och framförallt inte för Marco Olmo.

Jag har alltid fascinerats och imponerats av extrema och udda prestationer, såväl idrottsliga som personliga, så även denna gång. Därför var jag bara tvungen att skicka efter den dokumentärfilm som är gjord om Marco Olmo, en historia om hans liv och förberedelser inför UTMB 2009.  Jag rekommenderar den verkligen. Vill man inte skicka efter den så finns en kort recension om filmen och ett filmklipp nedan.

Sevärd film

Marco Olmo



Tillbaka till årets lopp. En som inte saknas på fredag är Sveriges egna ultrakung, Jonas Buud. Vi hoppas att han hävdar sig lika bra i den kuperade alpterrängen som i de mer flacka loppen han är van vid att springa och önskar honom stort lycka till.